Pieter och jag var på konstlunch igår. Det vill säga första kollade vi in proggutställningen på Nordiska, sen käkade vi dyr smaklös lunch på samma ställe.
Återseendets glädje (nu är jag tillbaka vid utställningen) byttes rätt snabbt ut av insikten att de flesta affischerna var förvånansvärt trista, undantaget allt som bär Kaianders Semplers signatur.
Då har de poliska bilderna klarat tidens tand betydligt bättre. Christer Themptanders fotomontage i god John Heartfield-anda känns förvånande provokativa och spännande fortfarande.
Själv fastnade jag för den här bilden:
Medan min ytlige vän valde fascinerades av den här klassikern:
Den här var rätt kul:
snet 60-78 eller konst att göra allting själv.
Men det är inte alls sant att 70-talets proggtid var ett okreativt mörker vad gäller formgivning. Kolla bara in några av LP-omslagen: de var – och – är konstverk. Flera omslag har gjorts av folk som då var i starten av sin konstnärliga karriär och idag är väletablerade/kända.
Att affischerna blev som de blev och ser ut som de gör berodde mest på att de gjordes snabbt av den som hade tid och lust, ibland av en (blivande) konstnär men oftast av vemsomhelst.
http://erikssonskultursidor.wordpress.com/