Toccata och fuga i d-moll av Bach hörde jag första gången hemma hos Micke Danin, vi kan väl ha varit fjorton. Minns den för att den slog ner, om inte som en blixt, så åtminstone nåt ditåt.
Över huvud taget var Mickes hem spännande för en liten judepojke från söder. Den var ljust möblerad med Bruno Mathsson-fåtöljer, vilket var en uppenbarelse för en som kom från hem som lika gärna kunde vara hämtat från östeuropa med sina mörka tunga stoppade möbler, mörka vitrinskåp, kristallkronor och gardiner som hängde från tak till golv.
Mickes lägenhet var ljus och öppen, möblerad med lätta flyttbara möbler.
Dessutom fanns här andra böcker än hemma hos mig. Jag var van vid författarnamn som Pearl S Buck och Väinö Linna. Mickes morsa, Marianne, läste Joseph Hellers Moment 22.
Marianne tog sig tid att högläsa en bit ur boken för oss tonårsgrabbar.
Mickes pappa hade dessutom varit med och jobbat med Plattans utformning i City, vilket imponerade storligen på mig.
Det var helt enkelt första gången jag kom i kontakt med någon slags modernitet, en modernitet som jag sedan dess har fortsatt att gilla.
Men tillbaka till Bach och hans orgelverk som alltså består av två satser, toccatan och fugan. Den fastnade och har följt mig sen dess.
Här en kul version som Tommy skickat.
done
Fint skrivet, Bernt!