Gick förbi den här reklamskylten utanför en tobakshandel i Lund häromdagarna. Men det var som synes ingen reklam för något extraerbjudande utan ett chockerande ärligt meddelande från vad jag förmodar är butiksinnehavaren.
Till vem kan man undra. Uppenbarligen till mig och alla andra förbipasserande.
I samma ögonblick som jag passerade skylten ångrade jag att jag inte gick till killen och pratade lite om hans älskade hustru, Niloufar, om hur gammal hon blev, vad hon dog av, om de har några barn eller kanske planerade att skaffa.
Ja, lite så där som man gör när man försöker trösta en vän.
Nu var vi ju inte vänner och det var väl därför som jag i min manliga rationalitet fortsatte att traska rakt fram mot gud vet vad i stället för att kliva in som en människa till en annan, kanske för att säga några tröstens ord, definitvt lyssna på hans historia, kanske skulle vi skaka hand, med våra båda händer omslutna om varandras eller kanske en kram kunde ha varit på sin plats.
Allt det där får jag nu inget svar på och jag fortsätter att ångra mig, kanske mer och mer för varje dag som går.
Jag tänker ofta på tobakshandlaren och hans döda fru, Niloufar.
Har du vägarna förbi kan du väl gå in och lyssna på hans historia.
Detta får mig att tänka på Peter Lundblads gamla låt “Jag tänker på dom ibland” … och tillfället skapar möten eller inte skapar möten och de val man gör mer eller mindre medvetet. Låten är säkert närmare 30 år gammal. Hade nöjet att höra den på en spelning med Peter Lundblad för ett par veckor sedan. Den var lika bra nu som då …
Det är märkligt hur man ibland tar sig tid att fotografera något rörande men inte tar sig tid att på något annat sätt agera med anledning av detta. Har du ingen möjlighet att gå tillbaka till tobakshandlaren?