Det finns något berörande med spirande kärlek mellan tonåringar.
För något år sedan såg jag musikalen Spring Awekening i London, trots att jag egentligen gillar musikaler nåt vidare. Men en entusiastisk recension i DN av Calle Norlén övertygade mig. Och mycket riktigt, den berörde.
Och likadant med den här videon. Varför är det så, måntro?
Är det nåt om den tid som flytt, alla tappade sugar, alla tåg som kommit och gått, är det drömmen om det ouppnåeliga, det omöjliga?
Vet inte, men nåt är det.
(tipstack till, kommer inte ihåg till vem)
Såg klippet från “Glee” på din blogg. Du har rätt, den är svår att stå emot.
Jag såg första avsnittet av denna serie, en av höstens snackisar i USA, på tv-mässan.
En charmig blandning mellan High School Musical och Fame. Mycket hjärta, en del smärta, och mycket bra musik- och shownummer. Många stereotypa karaktärer förstås (målgruppen är unga flickor) i serien som skildrar den tönt-stämplade musikklassen i skolan. Här finns den mörkhyade tjejen, problemtjejen, killen i rullstol och bögen.
Men, som sagt var, oemotståndligt. TV4 har köpt in serien, kommer senare i höst.
Leif