Var och lyssnade på William Fitzsimmons igår på Södra Teatern. Skön snubbe, sköna låtar, skön publik.
Slår jag upp Svenskan idag för att få min upplevelse bekräftad. Men icke en rad om Fitzsimmons, i stället sida upp och sida ner om Joan Baez och hennes kärlek till Jussi Björling. Inget fel i det, eftersom såväl Baez som Björling är förträffliga, men trodde reportrars uppgift här i livet var att rapportera nyheter, inte det som vi redan visste.
Inte en rad som sagde Fitzsimmons. Lika illa i de andra blaskorna.
Okej, får väl dra mitt strå till stacken då.
Snubben spelar utsökt akustisk gitarr, sjunger känsligt om än möjligen en smula enahanda. Låtarna låter rätt mycket samma likadant, men gillar man det, vilket jag gör, är det inget fel med det.
Framför allt är hans mellansnack fantastiskt roliga och ståuppiga, även fast han sitter ner, med en känsla för tajming som påminner en hel del om Woddy Allens 70-talsståupp, vilket inte vill säga lite.
Betyg: 4 getingar/tärningar/fyrar/vovvar/stjärnor/osv
