Robert Gustafsson tar hem spelet

Var och såg Killinggänget på Dramaten tillsammans med Paula och Peje.

Den tre timmar långa föreställningen med paus var rakt igenom roande men framför allt oroande. Precis som Fellini lyckades förvandla en kreativitetskris en lysande film, 8 1/2, lyckas Killinggänget med motsvarande på Dramatens stora scen.

Det är lite som att befinna sig på en bludderafton på tidningen Blandarens. Skämt kommer och går, men egentligen händer det inte speciellt mycket mer än så. Rheborg åmar sig, Gustafsson gör några undflyende gubbar, Schyffert visar upp sina vältränade ben. Men framför allt är det amatören Martin Luuk som bär föreställningen med ett skådespeleri som fyller hela den anrika salongen.

Men i slutändan är det Robert Gustafssons enmansnummer som tar hem kvällen, när han tvingas klä av sig alla sina tics, dialekter, trix och fix  och fråga sig om han duger som han är, allt inför en andlöst lyssnande publik.

Ge Gustafsson tio år till så kommer han våga bli den lysande skådis har är redan idag, med samma tyngd och tajming som salig Carl-Gustaf Lindstedt.

Där hade föreställningen gärna kunnat få sluta för min del, men Killingarna plöjer på nån halvtimma till och slutar i stället i ett demokratiskt ensemblespel, som funkar bra det med.

Gå och se.

(Biljett-tack till Willy)