Plötsligt ringde det på dörren mitt på blanka eftermiddan, tänkte att det var älskade Malin som var för lat att plocka upp nycklarna, men i stället var det en bättre begagnad man i min egen ålder. Han berättade att hans farfar och farmor hade bott i min lägenhet, ja hans pappa också för delen. Jag lyssnade artigt medan jag behöll ena handen på handtaget. Mannen fortsatte sin historia och jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle köra iväg honom, jag höll som bäst på att packa ihop mitt hem i kartonger inför nästa veckas flytt, men i stället frågade jag artigt om han ville komma in och titta. Mannen verkade ha drabbats av ett stråk av sentimentalitet och ville återuppleva sina bardom på gamla dar och det kan ju aldrig vara fel tänkte jag samtidigt som jag stoppade på mig plånboken i smyg, som legat på hallbyrån.
Mannen, som var en smula sliten, såg sig omkring i lägenheten med ögon fyllda av återseendets glädje samtidigt som jag redan började känna mig främmande i min snart före detta bostad. Nåväl, efter ett tag var det dags att runda av besöket. Kom då på att jag hade två gamla svart-vita fotografier på lägenheten tagna någon gång på 50-talet, som jag hade fått ärva från den tidigare hyresgästen. På en av bilderna sitter en tant och farbror i min egen ålder och konverserar i det så kallade rökrummet, på de andra bilden sitter mannen i sitt arbetsrum vid ett blankpolerat skrivbord. I hörnet står en tv. Tänkte att det kanske var mannens farföräldrar och det var det. Han tog glatt emot bilderna och frågade:
- Vart skaru flytta?
- Till Kungsholmen.
- Kungsholmen?! Men vafan det är ju söder som gäller! Hammarbaj! utropade mannen och försvann ute i farstun.
Så går det när man försöker visa en annan människa lite vänlighet. Det slutar ändå med att man blir förolämpad. Vafan är det för fel på Kungsholmen?
