(Här en krönika som ursprungligen skrev för A Perfect Guide, men som du i stället får här.)
Det var franske reklammannen Jacques Séguélas som, apropå reklambranschens skamfilade rykte, en gång lär ha sagt:
”Berätta inte för mamma att jag arbetar i reklambranschen. Hon tror att jag är pianist på en bordell.”
Och efter de senaste årens ekonomiska krascher gäller det även i högsta grad för den finansiella sektorn och dess bankdirektörer.
Nyligen skrev en kompis på Facebook:
”Var oförskämd nog att gå in på ett bankkontor och förvänta mig lite service. Blev genast åthytt och utkörd av en till synes helt sysslolös kvinna som undrade varför jag inte använde telefonen i stället.”
Funderingen kommenterades nästan genast:
”Fan säger jag. Sådant får mig att rasa inombords.”
”På hela Söder finns numera bara en Nordeabank där man kan ta ut pengar”, skrev en annan.
”Bankpersonalen reagerar inte som om man var en kund utan klivit in i deras privata vardagsrum”, reagerade en tredje.
Och så var lavinen av bankhatar-kommentarer i full sving på Facebook:
”Jag vet! Själv gjorde jag samma misstag med en summa pengar i handen som skulle in på ett konto, fick vänta 1½ timme på “service”. Skrev ett brev med frågor huir man kan ha så dålig service, vi är ju trots allt deras kunder. Fick till svar att för min service fanns Internetbanken som var öppen dygnet runt. Numera ska jag hålla fram sedlarna mot datorn när jag vill sätta in pengar. Det är toppen.”
Bankerna har alltid legat småpyrt till hos fotfolket. Finanskrisen har inte bättrat på ryktet.
