Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Läsarbrev 2

”Jag vill bara tacka dig för din fina bok ”Judejävel”. Jag har själv ingen judisk bakgrund men levt med frågor kring judiskhet och särskilt antisemitism sedan min barndom (född -51) då den var stark. Genom mitt politiska liv sedan 60-talet (”trotskist) och min historiska forskning har frågor kring sionism, antisemitism, Palestina-Israel och judisk identitet i socialistiska sammanhang varit närvarande. Och jag kände mig så sorgsen av ditt ”fri, men också ensam”. Genom mina erfarenheter av det gamla Bund, den icke-sionistiska judiska arbetarrörelsen, och dess spridda rester i världen har jag mött människor med en varm och levande judisk identitet som inte behövt göra en brytning som din för att se Israels återvändsgränd. Det har varit löftesrikt.

Som arbetarhistoriker studerar jag just nu Bunds organisation bland judiska flyktingar och transmigranter i Sverige de första efterkrigsåren och deras förtvivlade kamp mot sionismens växande inflytande bland judar i Sverige. Här har din bok mycket att ge från ”andra sidan”.

Din starka individualism och slitning med kulturell- och grupptillhörighet gäller nog många, men jag tror att de flesta har behov av någon slags gemenskap och tillhörighet i kontinuitet, och att en sådan inte behöver vara exkluderande eller nedtryckande. I judisk tradition ligger både mycket som motverkar sådan inskränkthet även om du också visar det inneslutande. Det är tänkvärt när du skriver ”värnplikt”, i detta sammanhang som egentligen gäller ett liv. I vår ålder (om jag för säga så), växer känslan att nu är det andras tur, barnens, de yngre medarbetarnas, generationerna efteråt. Det ger ökad frihet, men behöver inte betyda ”ensamhet” eller rotlöshet, tänker jag, utan kanske mer av öppenhet och mjukhet i kontinuitetens fibrer. ”Avdogmatisering”, kallade en vän det. Visdom, kanske är ett annat ord.

I din fina bok är det kanske det som glimmar, att ”KBTandet” i judiskt görande byggt på och bidragit till strimmor av lite visdom inför vår existens som människor i världen. Det tänker jag med tacksamhet även när tårarna stundtals fallit över bladen.

Du får ursäkta alla dessa ord, men som författare pratar du ju med oss läsare så detta kanske kan vara en del av samtalet.”

hälsas vänligen från

Håkan Blomqvist

Läsarbrev 1

Det är kul att skriva böcker, men ännu roligare att få läsarbrev. Här är ett första, med anledning av ”Judejävel” från Per Tengblad (publiceras med tillstånd):

Hej Bernt,

Nu har jag läst, varmt tack, det blev ganska omtumlande.

Fantastiskt att du fått in så mycket, så skiftande och intensivt på drygt 200 sidor.
Det ger stark effekt, läsaren kommer nära författaren och historien, inbillar han sig.
Jag har ju helt annan uppväxt än din, även om vi delar en del ungdomsår, jag är äldre, född -46.

Min kontakt med judendomen, under uppväxten, inskränkte sig till några skolkamrater på Samskolan i Göteborg och religionsundervisningens ”mene tekel ufarsin”.
Som vuxen däremot har jag många vänner som är judar, de flesta mycket sekulära.

Boken ger en fantastisk inblick i ett arv och en historia som blir kosmopolitisk och extremt intensiv. Alla dessa namn, församlingarna i Stockholms utveckling, slitningar och idealism, ideologier och trosinriktningar, den långa historien.

Handelsmän och överklass i Tyskland, jordbrukare och småhandlare i Östeuropa, pogromerna, drömmen om ett eget land  och så de förfärliga åren på trettio- och fyrtiotalet.

Men också Stockholm på femtio- och sextiotalet, så samtida men även så annorlunda än mitt Göteborg, i nya förorten. Många av mina kamrater kom från miljöer som Söder, från Masthugget och Majorna med ”dass på svalen” men nu
bodde vi alla i det skinande folkhemmet.

Så din egen historia med sökande, ifrågasättande och trots som inte väjer ens om det hotar dig själv. Det kan inte vara lätt att ifrågasätta sin ”stam” och söka någon form av rättvist perspektiv i en konflikt som har så invecklad bakgrund och historia som Israel – Palestina. Var går gränsen mellan befogat och obefogat, var är överlevnaden överordnad moralen?

I allt detta din personliga upplevelse med din mamma, hjärtskärande och stumt, om du ursäktar, du skriver som om chocken och frågorna lägger filter över hela verkligheten. Att du orkade göra filmen och att du orkat skriva.

Så varmt tack för en omskakande läs-upplevelse. Jag har lärt mig mycket om Sveriges historia som jag bara hade en fragmentarisk bild av, fått en inblick i en kultur. Men framför allt en lite klarare bild av dig, författaren, ärlig, motvalls och tvär,
inkännande, engagerad och engagerande!

Inte så lätt att skriva av sig detta, men det blev en bra läshelg.

Bästa hälsningar,
per

Det är lite som att kolla på Mora-Nisse när han vunnit Vasaloppet och får frågan hur han lagt up taktiken:

”Jag öppnade för fullt – och ökade efter hand.”

Lika dant när församlingens ordförande, Lena Posner-Körösi, pratar. Hon öppnar för fullt och ökar efter hand. Undan går det, på ett par meningar är samtalet inne på något riksviktigt, r:en rullar över hela rummet, en näve dunkar i bordet, ögonen blixtrar till, rösten höjs och så – lite plötsligt och mer förvånande kanske – kommer en tår i ögat och rösten stockar sig när hon kommer in på dagens flyktingkatastrofer. Och för all del även jag får svårt att hålla tillbaka tårarna. Där sitter vi två halvgamla judar, på hennes kontor på Östermalm, och hulkar hjälplöst över flyktingar och tiggares grymma öde.

Innan jag ens hunnit ställa min första fråga är Posner-Körösi igång och lägger ut texten om sakernas tillstånd. Hon skräms av dagens polarisering som leder till att en del judar vill stänga in sig bakom murar och polisskydd.

”Det finns ingen som får motta fler hot än jag, men om vi inte öppnar upp, kommer vi aldrig tillrätta med det här.”

Trots att jag känner Posner-Körösi en smula sen många år tillbaka förvånas, jag en smula, över hennes grovkorniga logementshumor. Ibland talar hon om sig själv i tredje person, lite knäppt statsmannalikt, men just den grova humorn klargör att det här är en person med en god portion självdistans.

Det är fredag eftermiddag, Posner-Körösi har föranmält att hon inte har all tid i världen för intervjun, hon ska hem och baka challe till fredagens shabbat-middag med familjen.

Ska församlingen var partikulär eller universiell? Om vi tar Förintelsen, betyder ”aldrig mer” att det aldrig mer ska drabba oss judar eller att det aldrig mer ska drabba mänskligheten? Eller flyktingskatastrofen med muslimer på flykt från Syren, hur ska vi som judar förhålla oss till den? Vilken hållning förespråkar du?

L.P.-K.: Varje pesach säger vi ”du ska välkomna främlingen i ditt hus för att minnas att du var främling i Egyptens hus”, det är att vara jude för mig. Vi är frukterna av våra föräldrar tilläts fly hit en gång. Idag finns det tyvärr folk i våra egna led som glömt detta, att vi är frukterna av flyktingskap. Det här är svåra frågor, men att glömma det, att vända ryggen åt flyktingarna och tiggarna, det är inte att vara jude. Att vara jude är att bry sig.

Du har engagerat dig mycket i frågan om antisemitism och rasism, utländsk såväl som inhemsk. Är Sveriges judar hotade idag och i så fall, vem eller vad utgör det största hotet?

L.P.-K.: Vi är en utsatt grupp, särskilt i Malmö. Varje shabbat utsätts rabbinen där för trakasserier, spott och spe, tillmälen och även rent fysiska angrepp. Hoten går i vågor, avsändarna växlar. Idag mottar vi hot muntligen och skriftligen från främst uttalade jihadister, i mindre utsträckning från högerextrema och den autonoma vänstern. I samband de stora helgerna ökar alltid antalet hot.

Det här inte på låtsas, Lena är ingen hysterisk person. Jag är ganska cool. De som vill oss illa är i minoritet. Det är samhällets ansvar att de inte får skada oss. Man får hata mig, men man får inte agera på hatet.

Det är i det här sammanhanget som Bajit (det nya utbildnings- och kulturhuset på Nybrogtatan) blir så jävla viktigt. Vi ska vara öppna, synliga och närvarande. Vi är här för att stanna.

Är inte SD ett större hot mot Sveriges judar, än jihadisterna?

L.P.-K.: Jag vet inte om jag klarar av att göra jämförelsen på det sättet. Jihadisterna är just nu ett större fysiskt hot. Men SD är absolut ett hot mot Sveriges judar. De driver en politik som vill förbjuda kosherslakt, import av kosherklakt, manlig omskärelse, allt som gör det möjligt att leva som religiös jude i Sverige. Det är inte SD:s sak att definiera mig. Det är problematiskt med ett parti som inte kan acceptera ett mänskligt perspektiv, att vi alla är olika, olikheter som berikar, ger energi, driver ett samhälle framåt.

I tidningen Dagen sa du SD:s Björn Söder har ”en falsk och vidrig människosyn”. I SvD sa du: ”De pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.” Och du har också betecknat SD som nazister.

L.P.-K.: Ja, över de snygga kavajerna är skjortorna bruna.

Ändå blev SD och Kent Ekeroth inbjudna av församlingen att delta i en debatt inför förra riksdagsvalet. Varför då?

L.P.-K.: Det är en svår diskussion. Jag avskyr allt det de står för, men om vi ska ha högt i tak, måste vi kanske också våga bjuda in det vi avskyr. Jag har inte svaret om det var rätt eller fel.

Tar vi emot för många flyktingar?

L.P.-K.: Nej, Sverige är stort och vi har resurserna.

I bland sägs du företräda en religion och ibland medlemmarna, som ju är allt från ateister till ortodoxa. Vem eller vad företräder du egentligen?

L. P.-K.: Som ordförande i Judiska centralrådet, företräder jag den judiska gruppen i Sverige. Vi är en nationell minoritet och ett trossamfund. Vi dansar på två bröllop. Det kan vara svårt för människor utanför våra väggar att förstå att vi inte ”bara” är en religion. För egen del är jag inte religiös, inte troende. Det där kan också vara kontroversiellt.

Varför är det kontroversiellt?

Vi judar i Stockholms församling röstar på allt från vänsterpartiet till de borgerliga. Jag är vald som ordförande för att driva frågor som rör judarnas situation i Sverige. Det där förstår folk. Men de får problem med Israel. Jag förväntas stå upp på barrikaderna och stödja allt vad israelisk politik heter. Varför då? Jag är ju inte anställd av Israels UD. Eller så förväntas jag ta avstånd från Gaza-kriget.

Ok jag är sionist, det vill säga att jag anser att Israel har en rätt att existera. För en tid sedan blev jag inbjuden till vänsterpartiets riksdagsgrupp av Hans Linde. Det var skitkul. Men diskussionen gled snabbt över på Israel; hur kunde jag, som jude, försvara apartheidstaten Israel?

I diskussionen deltog tre vänsterpartister från Iran, bland andra Ali Esbati. Jag vände mig till de och frågade om de brukade ställas till svars för Irans politik. De svarade nej. Varför skulle då jag, ledare för de svenska judarna och född i Göteborg, ställa till svars för Israels politik?

Ser du det som ett uttryck för antisemitism?

L.P.-K.: Nej, det behöver det inte vara.

Men synen på Israel skär väl även tvärs igenom den judiska gruppen i Sverige?

Ja, synen på Israel-Palestina-konflikten är även en utmaning internt. I framtiden kommer synen på hur vi väljer att förhålla oss till Israel-Palestina-konflikten att bli en vattendelare för vilka som blir de de nya ledarna i vår församling. I dag ökar polariseringen mellan ortodoxa och sekulära judar, både internationellt och här hemma i Sverige. Relationen till Israel blir alltmer komplicerad. Vi kommer att behöva diskutera hur vi ska förhålla oss till Israel i framtiden. Det var därför som jag tog in Göran Rosenberg i Paideias styrelse. Det fick jag jävligt mycket skit för. Vi säger att vi ska vara inkluderande, men i själva verket är många av oss så exkluderande.

Israel är en helig kossa i församlingen som vi behöver krossa. Möjligen klarar inte enhetsförsamlingen av en sådan diskussion, möjligen är det dags att skilja på kyrka och stat, även inom den judiska församlingen. Jag vet inte svaren, men det är dags att vi inleder den diskussionen.

Hur ser du på att viga judar och icke judar?

L.P.-K.: Jag viger jude med icke jude. I Israel sitter överrabbinatet och avgör vem som är jude och inte, det är är förfärligt. Hitler gjorde ingen skillnad på hur många droppar blod som krävdes för att någon skulle vara jude. Varför fortsätter överrabbinatet med det?

För mig faller det tillbaka på mina rötter, på mina föräldrar, de var vidsynta.

Det har bara vigts ett gaypar i Stora Synagogan. Det lär finnas fler lesbiska par och gaypar som vill vigas i Stora synagogan, men de väntar på svar. Vad är ditt svar?

L.P.-K.: I synagogan vigs jude med jude. Jag visste inte att det fanns judiska par som väntar på besked. Det är Församlingens ansvar att möjliggöra att de judar som vill vigas i synagogan skall få göra det. Om ingen av de religiösa tjänstemännen kan eller vill, är det Församlingen som skall se till att få hit en rabbin eller kantor som vill genomföra ceremonin.

2013 fick du Konungens medalj av 8:e storleken i högblått band för ”framstående insatser för den judiska gemenskapen i Sverige”. Varför fick du medaljen?

L.P-K: När jag fick ett brev från Hovet, blev jag både rörd och berörd. Jag vet inte hur processen gick till, vem som nominerade mig. Jag har varit en högljudd röst för den judiska gruppen (tar av sig klockan och lägger den på bordet). Jag är en representant för den judiska gruppen och jag ser det som ett erkännande för att den judiska gruppen räknas, att vi syns, att vi finns och att vi gör skillnad för det svenska samhället. Det är viktigt.

Hur gick själva ceremonin till?

L. P.-K.: Vi kom till slottet, Andreas och jag och samlades i ett rum tillsammans med de andra som skulle få en medalj. Efter ett tag kom det in någon som knackade i golvet med en stav. Vi kallades fram, drottningen gav diplomet och kungen medaljen. Medaljen får bara användas vid särskilt högtidliga tillfällen. Jag hade till exempel på mig den i januari när vi uppmärksammade 70-årsdagen av Förintelsens minnesdag i Stora Synagogan, bland annat i närvaro av kungaparet.

Är du rojalist?

L. P.-K.: Jag har inga problem med det statsskicket. Jag tycker det är trevligt med ett kungahus, men det är inte jätteviktigt.

Du var församlingens ordförande i elva slitsamma år, 1999-2010. För att sedan komma tillbaka 2011-2015. Varför kom du tillbaka?

L. P.K.: Därför att jag älskar vår församling, den är fantastisk. Vi har ett fantastiskt judiskt liv, engagerade medlemmar, ett rikt utbud och medarbetare på kansliet som gör mer än vad man kan kräva. Men när jag lämnade 2010 innebar det att medarbetarna for illa, blev hårt åtgångna, och det gjorde mig fruktansvärt ont att se. När jag 2011 fick frågan att komma tillbaka, tog jag två veckors betänketid, och involverade familjen. Jag har aldrig ångrat det beslutet.

Varifrån har du fått din envishet?

L. P.-K.: Jag har en egen historia som jag har med mig. Pappa kom ensam från Berlin 1939, 13 år gammal, han fick lämna sin familj. Allt han hade var en liten resväska i ena handen och en fiol i den andra. På plattformen i Berlin sa han farväl till sina föräldrar. Han såg de aldrig mer. Pappa hamnade på ett internat i Västraby i  Skåne, som Stockholms församling drev. Där var han i tre år, sen kom han till ett av församlingens hus på Hornsgatan i Stockholm. Han flyttade till Göteborg, gjorde lumpen i Uddevalla, träffade mamma, vars föräldrar flytt från Ryssland. I Uddevalla såg de de permittenttrafiken, tysktågen med soldater på permission som svenska regeringen tillätt fram till 1943.

Mamma var också enda barnet, föräldrarna skilde sig, hon växte med sin mamma och hos sina morföräldrar. Varken mamma eller pappa växte upp under normala familjeförhållanden, det var så mycket de saknade. Jag berördes av pappas berättelse, han letade hela sitt liv efter sina föräldrar. De hade förts till Riga, där de sköts. Men hos pappa fanns det hela livet ett hopp att återfinna de.

För mig har pappas berättelse varit viktig, kanske avgörande. Som andra och tredje generationens barn till överlevande känner jag ett jätteansvar för att Hitler inte ska få segra postumt.

Min bror har valt en annan väg. Han har lämnat allt det judiska, det har ingen innebörd.

Ja, vi kan dra olika slutsatser av en och samma historia. Det är väl det som gör oss till människor. Vilka är dina slutsatser om du blickar framåt?

L. P.-K.:  Att vi inte bara ska grotta ner oss i historien. Vi har en fantastisk historia, långt innan Förintelsen, vi har fantastisk kultur. Den vill jag att vi ska förmedla till våra barn – här i Sverige! Vi har så mycket bra, den judiska traditionen, så mycket positivt, som jag tycket vi har ett ansvar att förmedla till andra minoriteter i Sverige – liksom till majoritetssamhället. Vi är ett bra exempel på hur en minoritet kan integreras utan att assimileras. Och det gäller även för dagens Europa; vi måste lära, studera tillsammans och utbyta erfarenheter, inte bara umgås med folk som tycker likadant.

I ett par hundra år dominerades judiska församlingen i Stockholm av män, assimilerade judar, som var en del av Stockholms överklass. Du blev församlingens första kvinnliga ordförande, du var från Göteborg och barn till invandrare. Vilket var ditt största ”handikapp”?

L. P.-K.: Ursprungligen hade jag tänkt utvandra till Israel, jag bodde och pluggade där ett tag, Men när jag träffade Andreas, min blivande man, ville han inte bo i Israel. Tillbaka i Göteborg engagerade mig för Fred i Mellanöstern och Sovjets judar. Mitt första jobb på församlingen i Stockholm var som redaktionssekreterare på Judisk Krönika. Sedan jobbade i två år som sekreterare hos dåvarande förvaltningschefen, Jan Erik Levy, medan jag avslutade mina studier till legitimerad psykolog på Stockholms universitet.

Redan tidigt hade jag, av någon anledning, bestämt mig för att jag ville bli ordförande för församlingen i Stockholm. Detta berättade jag för Margot Friedman, när vi var på väg till Oslo på en konferens. Det här kan ha varit på 90-talet. Jag har alltid gillat makt, att ha inflytande. När jag till slut blev ordförande i brydde jag mig egentligen aldrig vad folk tänkte om mig i Stockholm brydde jag mig aldrig om. Jag har alltid varit en stridspitt, alltid liten och högljudd. Jag kanske var lite för entusiastisk för att uppfatta de signalerna. Det tog ett par år innan jag ens fattade att folks motstånd mot min person berodde på att jag var kvinna. Mitt kön har aldrig varit en variabel för mig. Jag är en person, inte ett kön! Nu kan jag se och förstå att det är oerhört provocerande för en del att jag är kvinna, dessutom en stark kvinna. De blir inte av med mig. Idag kritiserar man mig för att vara maktfullkomlig, odemokratisk. Men jag sover gott om natten, jag har inte lurat nån. Jag har inget att skämmas för.

Vilka är dina höjdpunkter under dina år som ordförande?

L. P.-K.: Om jag börjar med det interna så har jag bidragit till att skapa en känsla av att Judiska Församlingen i Stockholm är en bra arbetsplats. Vi har en stabil och god ekonomi, vi tappar inte medlemmar. Vi har en bredd i erbjudandet av aktiviteter och verksamheter.

Om jag ser externt så är det fyra saker jag särskilt vill framhålla:

Jag såg till att myndigheten Forum för levande historien i sitt uppdrag skulle utgå från Förintelsen, så var det inte tänkt från början.

Jag tog initiativ till vitboken ”Flykt och överlevnad : flyktingverksamhet i Mosaiska församlingen i Stockholm 1933-1950” skriven av den oberoende statsvetaren Svante Hansson. Vi kräver av vår omvärld att de ska göra upp med sitt förflutna. De var helt uppenbart att Judiska församlingen i Stockholme borde göra likadant. Vad var det som hände egentligen? I boken ges en nyanserad bild.

Tillsammans med Gabriel Urwitz och Barbara Spectre tog jag initiativ till att förverkliga Paideia, en idé som Jan Nisell hade haft. Vi är bokens folk, många är akademiker. Men när det gäller judisk kunskap stannar många på en tolv och trettonårings nivå, efter bat och bar mitzva. Jag talar alltså om judisk kunskap, inte nödvändigtvis religiös. Jag är inte själv ett dugg religiös, men den judiska kunskapen tror jag är livsviktig för en livaktig församling. Om vi inte judiska ledare besitter judisk kunskap hur ska vi då kunna anställa judiska professionella lärare och rabbiner?

Bait, visionen från 2006 om ett hus för judisk utbildning och kultur, öppnar i januari 2016 januari. Vi visar vår närvaro, att vi är här för att stanna, mitt i centrala Stockholm, med en stor Magen David på fasaden som är väl synlig från Nybrogatan. Utan Fritz Hollanders insats på 50-talet hade inte Bait kunnat förverkligas idag.

Största besvikelsen?

L. P.-K.: De sår som, 15 år senare, inte läkts i samband med att Paideia bildades. Det gör mig ledsen ännu idag. Det finns en misstänksamhet, en förbittring, ett agg – i bästa fall ett ointresse – som gör mig ont än idag. Med Paideia skapade vi något för den europeiska judenheten, samtidigt som det finns människor som känner sorg och ilska över det. Det smärtar mig. Om jag bidragit till att såra människor var det inte min avsikt. Jag är ledsen att det är så.

Ser du dig som en förvaltare eller förnyare?

L. P.-K.: Jag ser mig som en förnyare. Jag stör mig på att det finns så många som bara vill förvalta, som inte vågar eller vill röra sig utanför våra väggar. Som ordförande för Judiska centralrådet har jag förmånen att få möta människor från andra samfund, från regeringen och från civilsamhället.

Beskriv idéen bakom den svenska enhetsförsamlingen, ett undantag bland de judiska församlingarna i Europa.

L.P.-K.: vi är väldigt svenska. får ofta prata världskrig i andra församlingar, tillhör synagogor, i Prag har man försökt den här modellen, en lärdom i demokrati. hålla en ton som är ok, den svenska delen av oss, konsensus, inte sticka ut för mkt , hitta gemensamma nämnaren, särskiljande inte prata så mycket om

Är församlingen i nuvarande form förlegad?

L.P.-K.: Det undrar jag också. Folk vill engagera sig, men inte på tråkiga politiska möten, utan i projektform där man snabbt ser resultatet av sitt arbete. Det är onekligen en utmaning för oss, liksom många andra politiska och ideella organisationer i Sverige.

I Göteborg har man infört personval, vilket bland annat lett till att två personer som är engagerade i JIPF (Judar för Israelisk-Palestinsk fred) valts in. Är det rätt väg att öppna upp och vitalisera församlingen?

L.P.-K.: Jag är inte säker på att det är bättre, men det är värt att diskutera. För egen del har jag inga problem om jipfare blev invalda i församlingens fullmäktige. Vi behöver diskutera ett system som öppnar upp för fler engagerade.

Kommer vi på sikt bara ha kvar två församlingar i Skandinavien; Stockholm och Köpenhamn?

L.P.-K.: Ja, men det kommer alltid finnas judar runt om i Sverige som vi kommer fortsätta känna ansvar för.

I samband med den här intervjun uppmanade vi också folk på Facebook att komma med egna frågor till Lena Posner-Körösi. Vi valde att skicka vidare följande två frågor, den första från Lars Edlund, den andra från Kerstin Hallert:

Folkhälsomyndighetens undersökning från 2010 visar att svenska judar mår bra. Händelserna i Frankrike och Danmark har lett till en diskussion om judars utsatthet i Sverige. En del debattörer, som ägnar sig åt anekdotisk bevisföring, påstår att Europa blivit farligt. Netanyahu vill att judar ska flytta ”hem”. Kan judar alltjämt kan känna trygga i Sverige? Vad är känsla och vad är verklighet?

L.P.-K.: Vi kan absolut känna oss trygga i Sverige, i stort sett. Vi behöver absolut inte packa väskan. Det är ju för fan därför som vi bygger Bajit! Om folk vill flytta så är det individens egna beslut

individens egna beslut, ingen anledning att flytta från sv

Vad är ditt recept på den fina hönssoppan vid judiska högtider?

L.P.-K.: Min hönssoppa kokas på kyckling- lagom fet. Stor kastrull m kallt vatten, medan värmen stiger lägger jag i morötter, palsternacka, rotselleri o purjolök, grönsaksbuljong o delad kyckling (allt inkl skrov). Kokas upp o står o kokar ett bra tag. Man får smaka av soppan då o då. Tillsätter inte salt m svartpeppar. Det är allt – o gott!! Äts ibland m nudlar, m skdei marak (Isr soppkuddar,) eller kneidlah t Pesach.

Bernt Hermele,

( Lena Posner-Körösi avgick som Judiska församlingens ordförande efter att intervjun gjordes. En kortare version av den här texten har publicerats i Judisk Krönika, nr 4/2015.)

Hatets proportioner

(Ursprungligen publicerad i Helsingborgs Dagblad, 140902)

Söndagens kippavandring i ett soligt Stockholm samlade uppskattningsvis 2 000 personer, i en värdig och lugn manifestation. På Raoul Wallenbergs torg sa demokratiminister Birgitta Ohlsson att en våg av antisemitism sköljer in över Europa, medan Mona Sahlin, nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism, sa ”att idag är vi alla judar”.

Manifestationen arrangerades av Judiska församlingen, ”med anledning av den senaste tidens attacker mot judar i Sverige och Europa”.

Lena Posener-Körösi, ordförande i Judiska församlingen och Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, upprepade hur extremt allvarligt läget är för Sveriges judar i dag.

”Denna sommar kommer vi minnas som den värsta som vi upplevt”, sa Posener-Körösi. ”I värsta fall riskerar svenska judar livet och kan inte bo kvar här”.

Silberstein hänvisade till en artikel i The Guardian som berättade att antisemitismen i Europa är den värsta sedan nazisterna och till Newsweeks omslagsstory: ”Exodus – därför flyr Europas judar återigen”.

”Så långt har det gått”, sammanfattade Silberstein.

Redan den 11 augusti kallade Judiska församlingen till ett extra insatt medlemsmöte, därför att ”många judar i Sverige känner stor olust och rädsla för vad som nu ska ske”.

Rädsla är inte att leka med, i förlängningen gör den oss paranoida. Låt mig ta ett exempel som visar på det uppskruvade tonläget.

Den 17 augusti rapporterade den hebreiskspråkiga nyhetssajten NRG Maariv att en judisk kvinna i Gottsunda misshandlats av en grupp muslimska män i palestinaschalar. Nyheten fick snabbt spridning på nätet runt om i världen. bland annat i israeliska Haaretz, judiska nyhetsbyrån JTA, brittiska BBC och på Pamela Gellers antimuslimska blogg.

I Sverige plockades nyheten bland annat upp av den främlingsfientliga sajten Avpixlat och på SD-politikern Tommy Hanssons och FP-politikern Erik Svansbos bloggar.

Även bland judar väckte artikeln av naturliga skäl oro, en oro som späddes på av att flera tongivande personer inom församlingen okritiskt spred nyheten i sociala medier.

Inga svenska medier tog upp storyn. Föreställningen att det beror på att svenska medier är utstuderat antisemitiska fick sig en extra skjuts, bland annat på facebook-gruppen ”Israelvännerna”.

Men det fanns också de som var skeptiska till historien och efter ett par dagar kunde tidningen Metros viralgranskare berätta att historien var fejk.

Hur är det då att vara jude i Sverige i dag?

Haglar glåporden, hoten och de fysiska attackerna?

Exploderar antisemitismen över landets judar?

Larmrapporterna från Församlingen och Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, grundar sig till stor del på den extrema ökningen av antisemitiskt näthat. Kommentarfälten på socialdemokraternas Stefan Lövfens och artisten Mikael Wiehes facebooksidor är två väl dokumenterade exempel som ger anledning till oro.

”Det finns en ny rå ton. Så här har det aldrig sett ut på sociala medier tidigare”, säger Willy Silberstein, ordförande på SKMA.

Men att utifrån sociala medier avgöra dagsformen för antisemitismen i Sverige kan ha sina fallgropar. Att näthatet exploderat mot till exempel muslimer och kvinnor är väl dokumenterat. Men det innebär inte med automatik att brottsligheten mot dessa grupper ökat.

Jag kan för egen del bekräfta Silbersteins iakttagelse, även om jag inte är beredd att dra samma slutsats.

Efter min artikel i Aftonbladet med rubriken ”Bomba inte Gaza i mitt namn” (14 augusti) har jag fått min beskärda del av näthat. Jag har kallats ”quislingäcklet” och en annan person hotade med att ”när Hamas kommer och skjuter judar skall jag se till att du står i första ledet”.

Men näthatet som riktats mot mig kommer inte från nassar, utan främst från judar, många som jag dessutom känner.

Lizzie Oved Scheja, på Judisk kultur, ansåg till exempel att min text var ”rent antisemitisk” och jämförde med Radio Islam.

Komikern Aron Flam twittrade att ”[Bernt Hermele] är lite narcissistiskt lagd och vill gärna tro att allt handlar om honom. Du kan bortse från allt han nånsin gjort”.

Trots att jag arbetat som journalist i 30 år har jag aldrig varit med om en motsvarande attack av hot och beskyllningar. Visserligen var inte näthatet uppfunnet när jag började skriva. Några arga telefonsamtal och vykort till redaktionen ansågs vara en läsarstorm.

Hur ska man då bedöma den nuvarande situationen för svenska judar, har vi anledning att packa väskorna?

Amerikanska The Anti-Defamation League publicerade i maj en färsk undersökning över andelen invånare med antisemitistiska attityder, ”ADL Global 100”. Rapporten visade att Sverige är bäst i Europa med 4 procent (2 procent i åldern 18-34 år).

Det europeiska snittet ligger på skrämmande höga 24 procent, i Frankrike 37 procent.

USA, som framställs som ett föregångsland, ligger på hela 9 procent.

SKMA har invänt att resultaten i ADL 100 ”ska tolkas försiktigt och att undersökningen behöver kompletteras med resultat från kvalitativ forskning om till exempel antisemitismens förekomst och karaktär i offentlig debatt, medier och inte minst sociala medier”.

Men ADL:s bild tycks bekräftas av Brottsförebyggandet rådets statistik för 2013.

5 510 hatbrottsanmälningar fördelar sig så här:

73 procent (4 000 anmälningar) har främlingsfientliga/rasistiska motiv.

11 procent (630 anmälningar) har homofobiska, bifobiska eller heterofobiska motiv.

6 procent (330 anmälningar) har islamofobiska motiv.

6 procent (320 anmälningar) har kristofobiska och andra antireligiösa motiv.

4 procent (190 anmälningar) har antisemitiska motiv.

1 procent (50 anmälningar) har transfobiska motiv.

För att få en dagsfärsk uppfattning av läget har jag talat med poliserna Thomas Bull och Bente Böckmann. De har hand om hatbrottsanmälningarna i Malmö respektive Stockholm.

Förra året minskade antalet anmälningar av antisemitiska hatbrott i Malmö, från 71 till 54. I år har Malmöpolisen hittills fått in 30, varav 15 kommit in sedan krigsutbrottet i Gaza.

Men de antisemitiska hatbrottsanmälningarna i Malmö är ändå relativt få, jämfört med det totala antalet. Förra året tog Malmö-polisen emot totalt 318 anmälningar. I år är siffran redan uppe i 210 anmälningar.

I Stockholm har antalet anmälningar om antisemitiska hatbrott på nätet ökat något i samband med kriget.

”Samtidigt kan vi, utifrån anmälningarna, se en ökad polarisering inom den judiska gruppen”, säger Bente Böckman, inspektör på Hatbrottsgruppen i Stockholm. ”Men den sortens brott, om det nu är frågan om det, betraktas inte som hatbrott utan grundar sig i olika politiska uppfattningar.”

Antisemitismen i Sverige är allvarlig, men ska inte överdrivas. Samtidigt ökar polariseringen när främlingsfientliga, Israel-propagandistiska och höger-kristna kretsar demoniserar svenska muslimer, i namn av att vilja bekämpa antisemitismen.

Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, har på ett förtjänstfullt sätt dragit upp en brandgata mot anti-muslimska och främlingsfientliga kretsar, till exempel Sverigedemokraterna.

Vad vi idag vet är att uppgifterna om en dramatisk ökning av antisemitism i Sverige inte har någon grund i en motsvarande ökning av antisemitiska attityder och inte heller i någon nämnvärd ökning av antalet hatbrottsanmälningar till polisen.

Situationen i Sverige är i det avseendet bättre än i de flesta andra länder.

 

(texten ursprungligen publicerad i Aftonbladet Kultur 20140813)

När Israels dödande av palestinska barn och vuxna pågått ett tag fick jag för mig att gå in på Judiska församlingen i Stockholms hemsida för att se vad de hade att säga om saken. Högst upp stod en text med rubriken ”Information om säkerhetsläget”. Texten, undertecknad av församlingens ordförande och generalsekreterare, handlade varken om läget för civilbefolkningen i Israel, vilket jag hade väntat mig, eller i Gaza.

I stället stod där (texten har senare redigerats):

”Judiska Församlingen följer noggrant händelseutvecklingen och situationen i Israel och dess återverkningar på judiskt liv i Europa och Sverige. För att vi alla ska känna oss extra trygga har vår säkerhetsavdelning och dess chef daglig kontakt med såväl polismyndigheten i Stockholm som med övriga församlingar och organisationer.”

Det var tydligen min trygghet som var det första jag förväntades fundera på med anledning av kriget i Gaza.

Det har bott judar i det här landet i över 400 år, så man kan tycka att vi vid det här laget borde känna oss rätt hemmastadda och kunna stå på egna ben. Men redan i första paragrafen i församlingens stadgar slås det fast, med den något ålderdomliga formuleringen, att en av de viktigaste uppgifterna är att ”värna om det judiska folket och förbundenheten med staten Israel”.

Enligt verksamhetsbeskrivningen, å andra sidan, ska församlingen vara ”en öppen och demokratisk organisation” och ”den judiska befolkningens röst i det svenska samhället”. Församlingen förbehåller sig alltså rätten att tala för alla judar i landet, inte bara sina medlemmar.

Den här förbundenheten med Israel, vad tar den sig för uttryck?

De judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö startade Solidaritetskommittén för Israel, efter sexdagarskriget 1967. Verksamheten, som i dag heter Svensk Israel-Information (SII) ska ”bidra till en mer balanserad bild av Israel i Sverige”.

Bakgrunden som SII målar upp är närmast konspiratorisk:

”Israel behandlas ofta orättvist, i till exempel media. Grova sakfel och en obalanserad rapportering är mer norm än undantag i Sverige.”

I styrelsen för Svensk Israel-Information sitter bland andra Anders H Pers, ordförande, Alf Svensson (KD:s tidigare partiledare) ochTorbjörn Karfunkel (Judiska församlingen i Göteborg). Tidigare satt också Fred Kahn, ordförande i Judiska församlingen i Malmö, i styrelsen.

Lisa Abramowicz, föreningens generalsekreterare, driver en hårt propagandistisk linje, som ligger mycket nära den israeliska regeringens retorik.

Meningsmotståndare, som Dror Feiler och Henry Ascher, avfärdar Abramowicz med det nedsättande epitetet ”alibijudar”, då de passerat gränsen för ”all anständighet och rimlighet”.

I dag fortsätter församlingarna att finansiera SII. Dessutom har ett par sionistiska organisationer funnit det värt att bekosta lobbyverksamheten. Insamlingsorganisationen Keren Hayesod (i Sverige: Förenade Israelinsamlingen), som är en del av den israeliska statsapparaten, har valt att stödja SII som enda verksamhet i Sverige. Keren Hayesod, som 2013 samlade in 1 miljard kronor, är noga med att beskriva sig som en israelisk välgörenhetsorganisation, med en omfattande social verksamhet. Men Keren Hayesod bidrar också till den israeliska krigspropagandan. På hemsidan önskas till exempel ”våra soldater framgång när armén avancerar djupare in i Gaza”.

Svenska Förenade Israelinsamlingen arrangerar studiebesök i Israel, där man bland annat besöker en ”militärbas där framtida officerare utbildas”.

Men församlingens stöd till det hårdföra Svensk Israel-information behöver balanseras. Man måste leva upp till talet om ”mångfald, medmänsklighet och demokrati”. Och här kommer Ingrid Lomfors, församlingens generalsekretare, väl till pass. I en krönika i Göteborgs-Posten skrev hon nyligen att Gazakriget inte är svartvitt och uppmanade båda parter att pröva fred framför krig, i god, svensk tradition.

Inget av detta syns på Församlingens egen hemsida, här finns inget utrymme för generalsekreterarens resonerande hållning. Här uppmanas folk att stödja Keren Hayesod, med bidrag till israeliska skyddsrum och terroroffer. Gaza nämns inte med ett ord.

Israel säger sig vara ett hemland för alla judar, tar sig rätten att tala i alla judars namn. På samma sätt säger sig Judiska församlingen ”vara den judiska befolkningens röst i Sverige”, medlem eller inte.

Nu förväntas vi sitta i detta inmålade hörn och ropa ”Antisemit!” när en ursinnig, kanske till och med orättvis, kanske till och med fördomsfull, kritik riktas mot staten Israel och världens judar.

Och för all del, tro gärna att det går att bomba folk till fred. Men inte i mitt namn.

”Tänk er en organisation, vilken som helst. Eller ett företag, också vilket som helst. Ja, vi kan låta fantasin föra oss till en förening, ett parti, en skola – en plats på jorden där människor slutit sig samman av något skäl. Chefen som leder gruppen är en duglig person. Givetvis med fel, brister och förtjänster i en blandning som också och förmodligen gäller oss alla. Denna ledare har dock i högsta grad drivits av övertygelsen om alla människors lika värde – oavsett etnisk och religiös bakgrund, eller sexuell läggning. Alla lika med alla sina olikheter.

Nåväl, frid och fröjd. T.o.m i närheten av det lilla ordet lycka. Och, eller snarare men…för det är förstås då det händer. Den ambitiöse och i alla avseenden demokratiske chefen, som haft sin anställning på prov i tre år utsätts för en märklig prövning. Den styrelse som provanställt honom vill inte anställa honom på ett hederligt och bestående sätt, utan erbjuder liksom lite med armbågen ytterligare tre år på prov. I vanliga fall så är detta i flagrant strid mot alla lagar och regler. Men just den här sammanslutningen har ordnat det så vist att man slipper följa lag och avtal som gäller i stort sett i hela den västliga världen. Överallt där människor arbetar och har det man kalla ett anställningsförhållande.

Helt naturligt och med alla goda avsikter att alla åsikter bör höras så börjar detta övergrepp mot anställningstryggheten diskuteras även utanför den aktuella föreningen. Sådan är yttrandefriheten och en av demokratins viktigaste grunder. Fri och öppen debatt. Där alla kan delta.

Det blir förstås  en rejäl offentlig diskussion. Helt naturligt. Så hade det ju varit varhelst och i vilken föreningen eller arbetsplats som helst som detta ägt rum. Det bloggas, twittras, skickas mail till höger och vänster. Det skrivs om det i pressen. Bra! Högt i tak. Demokrati på riktigt….

Men icke, icke. Styrelsen och dess stödtrupper utfärdar bannbullor mot de som tycker att chefen behandlats fel och illa. Riktiga åthutningar där man slår fast att det är ett allvarligt nidingsdåd att blogga och debattera offentligt. I smått försåtliga och illasinnade meddelanden trumpetar man ut att de som inte tillhör den aktuella föreningen och som därmed inte betalar chefens lön inte heller äger rätt att säga något om saken.

Alla utanför är liksom kastlösa. Eller de är som folket när den allmänna rösträtten inte fanns, d.v.s röstlösa. De själva har enligt den gamla 40-gradiga rösträttsskalan alla rösterna. Och så börjar de försåtliga antydningarna om chefen som ska få fortsätta i tre år på prov – chefen har inte skött sig till alla delar, han har saker kvar att göra. Det antyds lite här och där att chefen är lite infekterad. Ja, alltså…det där ordet som bara viskas…rättshavererad. Ve och fasa, en sådan person måste provas och testas ett tag till. Anklagelserna blir förstås aldrig distinkta och konkreta, utan bara förstulna och halvkvädna.

Vi utanför förstår förstås inte. Och vi har inte rätt att tycka.

Vi ska tiga och inte bry om slika interna angelägenheter.

Detta handlar inte om privata företag, statligt ägda företag eller politiska partier med sina många interna stridigheter. Inte heller om idrottsföreningar. Alla dessa brukar ju frekvent hamna i offentligheten och därtill gilla läget såsom de demokrater de alla är. Sällan eller aldrig höres just det där försmådda – lägg er inte i, det här är vår interna angelägenhet, ni jobbar inte här. Etc.  Eller med vilken rätt tycker ni utomstående om detta. Nej, sådana saker höres sällan eller aldrig i alla dessa andra fall då det som kan tyckas internt diskuteras offentligt.

Men i just detta fallet så genljuder just de orden. För att inte tala om alla illasinnade baktalerier. Just så går det till i den här speciella föreningen. Och i det här fallet som handlar om rabbin David Lazar i judiska församlingen i Stockholm som provjobbat i hela tre år och som nu erbjuds med vasst slipad armbåge ytterliga tre år på prov.

Förlåt, förresten. Jag ska ju inte uttala mig om detta övergrepp efter jag inte är medlem i församlingen och inte betalar rabbinens lön. Och förlåt igen. Stryk allt – för diskussionen ska ju inte föras offentligt.

Fel av mig, igen. Jag ber om ursäkt.”

Jan Scherman

Kulturskribenten Nina Kaltiala har bett mig publicera följande text:

Dörrar stängs när rabbi Lazar lämnar Stockholm

”När jag för en tid sedan intervjuade rabbi David Lazar om urfadern Abraham som en förebild för unga människor i en alltmer osäker och konfliktfylld tid sa han: ”Abraham hamnar i sammanhang som inte är hans men gör sitt bästa för att samleva med de människor han har omkring sig. Hans tält är öppet. Han bjuder in främlingar.” Samtalet handlade om ett nystartat projekt på Fryshuset i Stockholm mellan rabbinen och två religionskollegor – en präst från Svenska kyrkan och en imam – med målet att skapa dialog.

Det blåser hårt kring David Lazar nu. Han har under sina tre år som rabbin i Stockholms Stora synagoga öppnat dörrar, delat måltider och heliga texter med systrar och bröder från andra trossamfund, farit fram som en isbrytare över djupfrysta politiska, sociala och psykologiska barriärer. Många har förvånade fått kika in i hans okonstlade och självklara andlighet byggd av musik, värme och nyfikenhet. Men många har också förfärats, skrämts och känt sig tvungna att ställa sig utanför det nya som Lazar infört. Det har lett till djupa konflikter och splittring i Stockholms judiska församling, och församlingsledningen har beslutat att ta den försiktiga vägen när det gäller Lazars fortsatta uppdrag. Han erbjuds en prövotid på ytterligare tre år innan tillsvidareanställning kan bli aktuell. Under denna tid förväntas Lazar ändra inriktning på sin verksamhet, så att det vatten som rörts upp återgår till lugnare tillstånd. Av personliga skäl har David Lazar tackat nej till erbjudandet och lämnar sitt uppdrag i slutet av sommaren. Dörrarna slås igen.

Förbryllande är att någon information om på vilka punkter rabbinens sätt att verka kritiseras inte utgått från ledningen till församlingsmedlemmarna. Ryktesfragment om felprioritering, arrogans och förändringsiver cirkulerar. I denna brokiga församling står jag utan klarhet, men fortfarande med en het önskan om att dess ledning ska lyckas se på David Lazars verksamhet med en kombination av skilda perspektiv. Därför att han är en unik brobyggare i Stockholm och i Sverige. Min önskan är att rabbi Lazar ska ha förmågan och viljan att lyssna in de olika strömningar som finns i den svenskjudiska kontexten. Det svenska sättet att inte direkt och öppet framföra sina synpunkter skiljer sig från det israeliska och det amerikanska med öppen konfrontation som Lazar är van vid. Jag önskar att vi församlingsmedlemmar ska kunna se på varandras olika bakgrunder, ståndpunkter och behov med ödmjukhet och tålamod. Till det behövs öppen kommunikation. I stället stoppas nu möjligheterna till dialog av en stenhård kompromisslöshet – då islossningen skulle behövas som allra mest – i en kultur som hissar flaggan för öppenhet och mångfald!

Situationen påminner om den oro och det främlingskap som huvudpersonen i IB Singers novell ”Sabbat i Portugal” upplever när han inte längre begriper sig på sina egna. ”Ja, det här är mitt folk”, tänker han. ”Om Messias ska komma så måste han komma till dem för det finns inga andra.” De människor han står och betraktar har förändrats, liksom han själv, på vägen genom livets våldsamma omslag. Han känner inte igen dem och vill inte kännas vid dem. Men har han något val?Det är här vi är. Som de muterade fjärilarna efter kärnkraftsverkets haveri i Fukushima, med mindre vingar och skadade ögon. Vi kan konfrontera varandra. Eller lämna varandra. Oavsett vilken väg vi väljer kommer vi inte ifrån att samexistens alltid är krävande och konfliktfylld.

Rabbi Lazar säger apropå Fryshuset, stockholmsungdomarnas multikulturella mötesplats, som han liknar vid ett tält, att vi behöver en plats som det där tältet. Tältet vars öppning på hebreiska heter dalet och på arabiska dal, och som utgör fjärde bokstaven i de båda språkens alfabet. Öppning – för dialog.”

Nina Kaltiala
Kulturskribent och medlem i Judiska församlingen