Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 9 januari, 2009

Idag fick jag följande mejl från Yasmen Eva Badr, en för mig okänd person.

Mejlet gladde mig oerhört och har fått mig att sväva på små små moln hela dan. Det känns som om jag fått en liten gåva.

”Hej Bernt,

För några dagar sedan tittade jag på din film om din mor. Den var som jag
trodde mycket bra. Mycket tänkvärd och intressant. På sista tiden har jag
ofta tänkt på varför det är som det är i relationen mellan Israel och
Palestina. Jag är inget ”snille” vad gäller politik eller historia. Jag har
inte läst mycket och jag är inte välutbildad (endast 9 år i grundskola och 2
år i gymnasiet för ganska länge sedan). Jag är bara en snart 48-årig
lokalvårdare. Men det hindrar inte mig från att vara en mycket nyfiken
person som ofta tänker tyst för mig själv på allt möjligt.

Sedan några år tillbaka bor jag tillsammans med en egyptisk man tillika
muslim och förstås arab. (Själv är jag kristen) Han tittar ofta på
nyhetskanalen Al-Jazeera. Jag förstår inte många ord arabiska men jag ser
hur Al-Jazeera sänder i det närmaste 24 timmar om dygnet från området. Med
bilder och musik beskriver de kriget och visst är det hemskt det som händer.
Men någonstans tycker jag mig känna att deras beskrivning av det hemska som
nu sker, är alltför ensidig. Ibland får jag för mig att de sysslar med
hjärntvätt. Men det är förstås något jag inte har några belägg för. Jag
inbillar mig i alla fall att de inte alls är särskilt objektiva. Jag vill så
gärna höra allas synpunkter om läget. Jag är ingen människa som i mitt inre
dömer den ena eller den andra, nej, jag försöker förstå. Alla människor har
rätt att leva i fred och frihet. Men ibland händer hemska saker, och jag
undrar, varför?

Nu åter till din film. Sedan jag såg den tänker jag på den då och då. Det är
oundvikligt. En mycket modig idé att söka upp släktingarna till
självmordsbombaren. Jag tänker att det måste ha varit en kluven känsla att
träffa dem. Jag tror mig förstå hur det kan ha känts. Det som var så fint
var att jag inte kunde se någon ilska hos dig; lugn och saklighet och ett
konstaterande av ett hemskt faktum. Emellanåt ser man förstås att du är
mycket ledsen och bedrövad. Och då blir jag också ledsen.

Du har gjort en känslosam och tänkvärd dokumentation av ett möte mellan
människor som inte lämnar mig oberörd. Tack för att du gjorde den. Den
öppnade mitt sinne lite till.

Ha det bra och TACK, Yasmen Eva Badr”

Annonser

Read Full Post »

Dylans ”Visions of Johanna” har alltid varit min favoritlåt på Blonde on Blonde-plattan. Dels för den obegripligt suggestiva texten, dels för att jag alltid varit svag för Kenny Buttreys svala, exakta trummor.  

Dessutom är det svårt att inte bli på gott humör när man lyssnar till hur basisten förtvivlat försöker begripa sig på låtens struktur och ackordsväxlingar. Han chansar sig igenom hela tagningen och ibland funkar det, ibland går det åt helvete. Det är stor humor.

Och varje gång jag hör raden “Hear the one with the moustasche say: Jeez, I can´t find my knees” kommer jag att tänka på brorsans amerikanska kompis, Johnny, som flög hela vägen från USA till Sverige för att följa upp på en sommarromans.

Men det blev inget doppa av; bruden hade givetvis tappat intresset och spolat stackars Johnny som nu fick vandra Kungsgatan fram och frustrerat kommentera alla förbipasserande tjejer med orden ”Jeez, look at those knockers!”

Men tillbaka till dagens ämne.

bobdylan

Riktigt hur bra ”Visions of Johanna” är, det förstår du först när du hört live-inspelningen från Manchester, 1966. Det är bara Dylan på scenen med sin akustiska gitarr och sitt munspel.

Dylan börjar med att spela en introduktion, ett omkväde, på sin lindrigt stämda gitarr. Den låter faktiskt mer som en indisk sitar, mer som en meditation, än en visa med en början, mitt och ett slut.

Och när Dylan sätter igång att sjunga så förstår du att det är precis vad det är; en meditation, ett flöde av bilder, ett fyrverkeri  av ord, ett snöfall av berättelser,  som egentligen är omöjliga att ta till sig; vad betyder egentligen ”kvinnorna med manetansikten nyser” eller att ”evigheten står åtalad”?

Inte fan vet jag, men Dylan sjunger orden så övertygande nonchalant att du ändå övertygas av känslan. Känslan, som viskar, att det här kan handla om något viktigt, kanske till och med livsavgörande.

Och som om inte det var nog så klämmer Dylan i med sitt jävla ylande, trumhinnesprängande munspel  mellan verserna.  (Munspelet som han bär på en fånig metallställning runt halsen.) Och nu fyller munspelet hela din skalle, som om det vore en hel blåssektion, eller de där berömda lurarna som till slut raserade Jerikos murar.

Men det som slutligen knäcker dig, som får dig att tappa fotfästet en gång för alla, är sätter som Dylan sjunger låten på; inte tuktat och behärskat som på Blonde on Blonde-plattan, nej, här har, av en outgrundlig slump, Segovia, Bunuël och Miles Davis förenats i folkmusikern Dylan.

Han sjunger de surrealistiska orden liksom framåtlutad, med gitarren galopperande efter, som om han hade bråttom att hinna berätta sina historien till slut.

Redan i den första versens första strof fimpar Dylan ett taktslag, vilket omedelbart skapar en osäkerhetskänsla hos publiken. Du skärper omedvetet uppmärksamheten för att kolla om det här var ett misstag eller om det kanske var avsiktligt.

Och visst, det är ingen slump. För redan nästa strof upprepas samma sak; Dylan hoppar över ett taktslag . Och tillsammans med den hypnotiska berättelsen har du, utan att veta hur det gick till, hamnat i en dröm.

Plötsligt står du utomhus en sen kväll när snön faller och du har vänt upp ansiktet mot himlen. Du vet att du kommer att träffas av flingorna, men du vet inte var på ansiktet och de vet definitivt inte om du kommer att träffas av en stor eller liten flinga.

Och nu sitter du på en cirkus och tittar på en jonglör som ständigt kastar upp nya käglor i luften och du sitter där andlöst och väntar på han ska tappa en eller kanske alla käglor.

Men du behöver inte vända hemåt besviken, för här vi att göra men mästare i full kontroll av sitt nummer; åtta minuter och nio sekunders perfektion.

(Länken är från en annan livetagning, samma år.)

http://www.youtube.com/watch?v=6i6NOfD48Gk

 

Read Full Post »