Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 10 januari, 2009

En ljuvlig inspelning med The Band, gjord i Woodstock 1970, innan någon knarkat ner sig, innan någon hängt sig och innan någon dött av hjärtinfarkt.

http://www.youtube.com/watch?v=B_hsp4SBwO4

Read Full Post »

Dagens Predikan

Det här pratade jag om i Gogan i dag, för dig som missade det:

”Jag tror att Gud finns på mycket närmare håll än vad vi ibland vill förstå. 

Visserligen kan jag respektera och till och med uppskatta den oerhörda vikt  och omsorg som vi lägger vid att läsa, vid att förstå och att tolka toran, den heliga skrift.

 

Vi anser till och med läsandet av toran är så viktigt att vi här i Stora synagogan tycker oss behöva fyra personer som hjälper till med läsandet av veckans avsnitt;

först och främst har vi den som fått en alija, som är kallad att läsa brachoten, välsignelserna, före och efter veckans avsnitt. Han eller hon ska helst också hålla handen på torarullens handtag för att riktigt känna närheten till den heliga text.

 

Sen har vi den som leinar, den som sjunger veckans avsnitt; det brukar vara Ken, Maynard, Paul eller Jonas, men ibland är det också andra personer som gör det.

Till höger har vi personen som med hjälp av jaden, den försilvrade handen, pekar ut orden i pergamentrullen som ska läsas.

Till vänster har vi så backup-personen som har samma text som i torarullen, men den här texten är  utmärkt med vokaler och sångtecken, så att den som leinar har något att luta sig emot om han eller hon kör fast.

 

Lite krångligt kan tyckas, men alltså ett uttryck för just den helighet som vi anser att toran utgör för oss judar. Å inget fel i det.

 

Men jag tror som sagt att vi också kan söka Gud på betydligt närmare håll.

Jag tror nämligen att Gud verkar genom oss människor. Å har du tur så finns Gud förkroppsligad hos din närmaste bänkgranne.

Heliga ögonblick och små mirakel finns överallt, givetvis inte bara här i synagogan, men även här i synagogan.

Det finns heliga män och heliga kvinnor. Det är jag övertygad om och jag tycker mig faktiskt träffa de allt oftare.

När en 84-årig man klev in i Synagogan för ett par månader sedan, i sin rock och hatt och med kameran på magen, så var det ett sådant ögonblick.  Mannen, vars namn jag glömt bort, är polack och räddade under kriget flera judar undan Hitler. Nu hade han rest till Sverige för att hälsa på en kvinna som tack vare hans insats kunde fyllde 90 år.

Efter gudstjänsten följde mannen och hans son med upp till sessionssalen för kiddush. Morton hälsade honom välkommen med några vänligt improviserade ord. Jag kan visserligen ingen polska men gick ändå fram för att trycka hans hand för att visa honom min uppskattning och respekt för det som han gjort.

För säkerhets skulle  gick jag fram till en mannen en gång till och tryckte hans hand, för jag tänkte så här; kanske kan han hans helighet smitta av sig en smula även på mig.

 Å det kan ju vara bra att ha så här i dessa orostider.

 

Men jag kan också uppleva ögonblick av helighet när jag växlar några ord med en främling i kön till Seveneleven, eller när jag får ett leende från en främling i en gatukorsning.

 

Och även de här oplanerade mötena med främmande människor har jag lärt mig att uppskatta allt oftare; även de här mötena ger mig en känsla av att gud verkar genom oss och att det faktiskt finns en möjlighet för två människor att räcka varandra en hjälpande hand.

 

I veckan blev jag ombedd av Expressen att skriva en text om Israel och Hamas, apropå allt det hemska som händer där nere. Jag tänkte först tacka nej till erbjudandet, men så blev jag övertalad av vår dotter Debbie att skriva något.

Så här lyder avslutningen av den texten:

 

Ibland tror jag att det bästa vi kunde göra är att sluta intressera oss för dessa två irriterande bråkstakar, lämna dem i fred på skolgården, så kanske det hela skulle avstanna av sig självt. Finns det ingen publik, finns det kanske inte heller någon mening med att fortsätta att slåss. Vad vet man?

Vad jag vet är att skolgården man slåss på är mycket liten. Niklas Ekdal skrev en bra grej på DN:s ledarsida häromdan, där han jämförde raketbeskjutningen av israeliska städer från Gaza med om det skulle regna ner 80 raketer om dagen över Stockholm från Åland.
Men avståndet mellan Åland och Stockholm är drygt tio mil. Avståndet mellan palestinska Gaza och israeliska staden Sderot är bara två kilometer.
Det är alltså snarare som att vi på Söders höjder i Stockholm skulle ställa upp våra kanoner och beskjuta folket på Östermalm. Inte konstigt att folk blir tokiga.
Det är alltså mycket mycket trångt i den här delen av världen. När vi var och hälsade på våra svenska kusiner i Jerusalem för några månader sedan så hörde vi den muslimska böneutroparen lika bra som vi hör glassbilen hemma. Så tätt inpå varandra lever dessa två folk som fortfarande är i krig med varandra.
Jag är övertygad om att det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Finns det något hopp? Ja det finns alltid ett hopp, och hoppet kommer som alltid från att människor tröttnar på att lyssna på sina ledare, tröttnar på att deras döttrar och söner offras i en meningslös politisk och religiös retorik. Tröttnar på att andra ska bära deras öde i sina cyniska händer och i stället själva bestämmer sig för att se den andre, se att det bara finns förlorare, inga vinnare, så länge det här bråket, det här mördandet, pågår.
Efter att min mamma mördats av en där palestiniern år 2002 så gjorde jag en dokumentär för TV4 som heter ”Min mamma mördades av en självmords-bombare”. Jag fick många rörande och uppskattande reaktioner från folk som sett dokumentären. Det händer faktiskt fortfarande, tre år sedan filmen visades första gången, att främmande människor kommer fram på gatan och tackar.
Och det är trösterikt och det inger hopp.
Och det som gladde mig mest är det mejl som jag fick från en svensk-palestinsk kvinna, knappt 30 år gammal. Hon skrev att hon i flera år bedrivit studier på universitet i Stockholm om konflikten i allmänhet och den palestinska kvinnans situation i synnerhet. Men att konflikten, den olösliga, hade gjort henne deprimerad och att hon till slut givit upp sina studier för att i stället jobba med något mer handfast. Men att min film, för första gången på flera år, hade gett henne en känsla av hopp.

Och det kändes bra att höra.

Shabat shalom.” 

Tyckte predikan gick hyfsad, även om Karlis tyckte att jag skulle kört lite mer tryck i leveransen och Paula retade sig på att jag drog mig i skägget hela tiden.

Gladde mig särskilt åt att mina icke-judiska kompisar Runar, Magnus, Peje, Sara, Johan , Tanu och Göran tagit av sin fritid för att  komma och lyssna. Robban ringde omtänksamt nog och frågade hur hade det hade gått.

Allt gott.

 

Read Full Post »

Skrev nedan några rader om när Jussi Björling kinesade hos min gamla arbetskompis Gunsan.

Nu fyller dotter Johanna på med fler, avslöjande detaljer:

”Pappa och mamma satt på Riche en sommarkväll (1960 bör det ha varit) varpå en ganska förfriskad Jussi kommer fram och tror att pappa är någon operakollega till honom som för tillfället jobbade i Australien och undrar vad tusan han gjorde i Sverige nu.

Pappa försökte förklara att det var ett misstag men Jussi tyckte de kunde umgås ändå.

Efter ett tag tyckte Jussi att de skulle fortsätta hemma hos mamma och pappa och sagt och gjort. Väl hemma på Nybrogatan gjorde sig Jussi hemmastad och öppnade fönstret på vid gavel (kl halv fyra på morgonen) och klämde i med ”Till havs” rakt ut i den Östermalmska sommarnatten!

Intressant är att ingen ringde på för att klaga!

Morgonen därpå åkte Gunsan iväg till Alingsås och kvar blev pappa och Jussi, som umgicks i två dygn till. Av en slump hade pappa beställt hem en pianostämmare just en av dessa två morgnar. Jussi låg fortfarande i sängen och sov men när stämmaren slog an första C-ackordet på pianot satte han sig upp, iförd endast blå kalsonger och förmanade stämmaren att han skulle stämma pianot omsorgsfullt, för det var ett gammalt och mycket fint piano. Stämmaren muttrade något surt (satt med ryggen mot Jussi) och fortsatte med sitt jobb. Då och då lade sig Jussi i och hävdade att någon ton låg var lite för högt eller låg, till stämmarens märkbara irritation. Tillslut vände han sig om, förmodligen för att säga något surt, varpå han förstod att det var ”Hovsångare Björling” vilket nästan ledde till dåndimpen för stackaren, som blev så nervös att han med darrande fingarar måste tända en cigarrett. Han fick ur sig något om att ”Detta är mitt livs största ögonblick! Jag har beundrat hovsångaren i hela mitt liv!” och sen blev de inte av med den pianostämmaren på fyra och en halv timme. Han stämde nästan sönder pianot.

När han väl hade gått gått rev pappa och Jussi av ”Side by side” tvåstämmigt och kompat av pappa på det nystämda pianot och till dags dato kan pappa gräma ihjäl sig över att han inte hade sinnesnärvaron att slå på rullbandspelaren som stod precis bredvid pianot…

Något dygn senare vinkar pappa av Jussi och de kommer överrens om att mamma och pappa måste komma och hälsa på på Siarö. Cirka en månad senare dör Jussi Björling och lämnar oss med denna fantastiska familjeanekdot :-)”

Tack Johanna för den fantastiska historien!

Jussi sjunger Till havs:

http://www.youtube.com/watch?v=N4aQNFxx4no

Read Full Post »

lånade the band-boxen av micke.

43 spår och allt är väl inte guld, men mycket är mycket bra och en del är överjälvligt bra.

fantastiskt skickliga musiker på piano, orgel, bas, trummor och elgitarr.

tre särpräglat underbara röster.

en energi, en pigghet, en karneval av musikaliska bergochdalbanor och karuseller som ibland gör att man nästan ramlar av stolen.

bra låtar och fantastistiska texter

allt det här och mycket mer bjuder Richard Manuel, Garth Hudson, Rick Danko, Levon Helm och låtskrivaren Robbie Robertson på.

men det som verkligen knäcker mig är deras mästerverk The Weight, en låt som Robertson skrev 1968.
här har producenten john simon – vad gör det geniet idag? – tämjt de här fem vildhingstarna till att spela en stram tillbakahållen fuga a la bach


arrangemanget är asketiskt, i stället för neon, blinkande lamopor, karuseller och sockervadd bjuds vi här på ett bibiliskt landskap i svartvitt, fårö, bergman.

robertsson knäpper bara på en akustisk gitarr, manuel struttar entonigt på pianot, hudson genialiska orgel finns inte ens med, enda extravagansen är ett fett eko på helms pukor

annars är det de särpräglade rösterna som bär fram låten

helm och danko turas om att ta hand om solostämman, medan den bästa av de bästa, richard manuel, bara körar i refrängen, men gör det så överjävligt bra att han ändå lyckas blåsa de andra två av banan

när de 1970 (eller var det 71?) kom till konserthuset i stockholm satt både micke och jag i publiken och njöt och båda minns vi robertssons svar när publiken började skrika requests:

”We´re gonna play them all!”

http://www.youtube.com/watch?v=XY_5JOEmFK0

och en  liveversion:

http://www.youtube.com/watch?v=2-xQoNDFwlE

Read Full Post »

…så har Peje Inde komponerat utmärkta Glada Hudik, här framfört i en gnistrande version av Killinggänget, med Pejes son, Jonas, vid solistmicken.

Om jag inte tar miste så är det Pelle Alsing bakom trummorna. Pelle är enligt mitt förmenande det närmaste vi kommit en svensk Kenny Buttrey. Men jag kan ha fel.

http://www.youtube.com/watch?v=dxge7w4w_VA

Read Full Post »

jussi

Lyssnar en del på O Helga Natt med Jussi Björling. Bara för att Jussi gör den så sanslöst bra. Han måste haft världens bästa röst på sin tid – och kanske alltjämt.

Kommer att tänka på min gamla arbetskamrat Gunsan som berättade om när Jussi kinesade på deras soffa. Gunsan och hennes dåvarande man hade träffat Jussi på Teatergrillen och Jussi hade blandat ihop maken med en sångarkollega, möjligen under alkoholens inverkan.

Nåväl, när det var dags att stänga krogen visade det sig att Gunsan bodde i närheten, så Jussi följde helt sonika med paret hem för lite nachspiel.

En historia som kanske inte imponerar på dagens ungdom, men tänk dig att du skulle få med dig en packad Zlatan hem från krogen så fattar du.

Till denna osannolika historia vill jag lägga ytterligare en uppgift, nämligen att Gunsans son är ingen mer och ingen mindre än Pelle Almgren, som ju gjort kanonlåten Om och om och om.

 

Här Jussi och O Helga Natt:

http://www.youtube.com/watch?v=ufnjnwzz82k

 

å här är Pelles låt:

http://www.youtube.com/watch?v=MMdRyuq6rCI

Read Full Post »