Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 20 januari, 2009

omslag1

 

Nya blaskan Vårt nya hems premiärnummer har ett av de konstigaste omslag som skådats.

Tjejen är väl ok, visserligen mager som en skrika, men anorexivibbarna och de konstiga damaskerna (?) ska väl signalera att den unga damen har kontroll över såväl sig själv som över situationen.

Men kolla snubben! Vad  händer här?

Hans blick signalerar svartsjuka blandat med en vilsen känsla av att vara på fel ställe vid fel tidpunkt. Fötterna är dessutom onaturligt vridna. Hela snubben ger ifrån sig obehagliga vibbar.

Han verkar mer upptagen med att fundera på hur han ska forsla bort liket, än att fundera på om det inte borde stå ett fjärde blockljus på spiselhyllan.

Något riktigt köpsug infinner sig aldrig, åtminstone inte hos mig.

Gör om, grabbar och tjejer!

Annonser

Read Full Post »

Eller är det dags att ta fram hyveln?

Du bestämmer.

 

berntpaggan 

 

 

pagganliten5

Read Full Post »

 pk2

I går debatterade Publicistklubben Liza Marklunds bok, Gömda, huruvida den var lögn eller sanning, och så vidare.

Måste erkänna att jag inte fattade särskilt mycket av debatten, mer än att röstläget var rätt uppskruvat vilket väl måste tolkas som att folk var väldigt upprörda, förmodligen över olika saker och förmodligen av olika anledningar.

Men eftersom jag nyligen var på Elle-galan så kom jag att fundera över hur en riktig journalist ska klä sig. Och här har du bildbeviset. En riktig journalist ska ha

1. skjorta eller t-shirt, men aldrig slips

2. kavaj

3. jävligt säckiga jeans, gärna skitiga

4, kraftiga dojor, vilket är bra att ha om man är grävande journalist.

Följaktligen är från vänster GP:s Gabriel Byströms, Aftonbladets Jan Helin, Newsmills Leo Lagercrantz och Expressens Björn Wiman riktiga journalister. Möjligen med frågetecken för Leo som inte har någon kavaj.

TV4:s Annika Widebeck bar som synes inte någon journalistuniform utan hade i stället valt en svart ensemble för kvällen, med tuffa mc-inspirerade boots och en tajt topp.

Även hon är en riktig journalist, tror jag.  Hon var i alla fall den enda i sällskapet som farit till Oxelösund för att undersöka om Marklunds är sann eller falsk.

Read Full Post »

Springsteens nya är på många sätt en rätt så irriterande platta.

Den innehåller lättnynnade, närmaste banala melodier. Plattan är musikaliskt splittrad, den spänner över allt från dansband och pop till folkmusik och hårdrock.

Och en del av texterna är mer än lovligt banala – ta bara den om The Queen of the Supermarket (inte sedan Agnetha  Fälskogh sjöng Tack för en alldeles underbar vanlig dag har man haft lust att garva artisten rakt upp i ipoden).

Plattan är alltså ganska lätt att avfärda.

Men ganska snart börjar fanskapet krypa dig under skinnet.

Och du märker hur du sakta men säkert börjar älska den här mannen, den här artisten, för hans tydliga och uppenbara kärlek till det han gör.

Sedan börjar du fundera på hur befriad och lycklig han låter i allt det han gör, till och med när han ylar med i en blåsvart blues.

För att inte tala om plattans musikalsika dofter; precis som Willes underbara risotto som doftar saffran, spenat, vin och räkor, så doftar Springsteens platta av Brian Wilson, Phil Spector, Beatles och en massa andra influenser som du anar men kanske inte direkt känner igen.

Och det som till slut kommer att göra Working on a Dream till en bra platta, till en stor platta, är att du får glädjen att lyssna till en fri man, som med nästan obegriplig lätthet rör sig över hela fältet, från det banala till det sanna.

Och till och med den fåniga Queen of the supermarket vinner till slut med raden ”I turn back for a moment and catch her smile, that blows this whole fucking place apart”.

Ytterst handlar väl det här om ett förtroende; att våga ta en annan människas hand och följa honom eller henne dit han eller hon för stunden har lust att gå. Och Bruce har det där som gör att du vill lita på honom och följa – till och med till den där fåniga bruden i snabbköpskassan.

Plattan släpps den 26 januari. Köp den.

Read Full Post »