Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2009

Gott Nytt Mode-år

Att de alltid ska konstra till det, modefolket. Som nu när Expressen gör ett reportage om nyårsmode med Magdalena Graaf, eller ”kalasmode” som de kallar det.

Så mycket kalas är det inte över bifogade bild. Den tycks förvisso vara
tagen på nyårskalas, men snarare bortåt 03-tiden då en höggradigt berusad
Graaf ramlat omkull, försöker mödosamt ta sig upp och samtidigt hitta allt
innehåll som ramlat ur aftonväskan. Hon kommer åter att ramla omkull i
vilket ögonblick som helst.

Gott Nytt Mode-år!

Leif

Annonser

Read Full Post »

Schnorrern och Haggren

Så här i juletider kommer jag att tänka på två gubbar som regelbundet dök upp i mitt föräldrahem lite då och då.

Dels var det en tjock gubbe med stort vitt skägg som snackade jiddish och kallades schnorrern av mina föräldrar. Han var utskickad från någon religiös skola i Israel, en yeshiva, och åkte Europa runt för att samla in pengar. Hur han hittat fram just till vår lilla familj på söder har jag ingen aning om, men dök upp gjorde han, fick sig ett glas hett thé, morsan satt och briljerade med sin jiddish, gubben fick sig en slant och försvann igen. Har för mig att han dök upp två gånger om året.

Den andre gubben hette Haggren och kallade sig konstnär. Han dök upp lite mer oregelbundet, oftast när han behövde pengar, ofta till sprit. Farsan köpte säkert tiotalet tavlor av Haggren, som i början av karriären målade oljor med Gamla Stan som främsta motiv. Så småningom kom han in i en slags marin period, med maneter och tång, ofta utförda i krita.

Jag gillade alltid oljorna från Gamla Stan bäst. Farsan trodde stenhårt på Haggren, att en dag skulle hans tavlor bli värdefulla,  främst för att Haggren var alkoholist och det visste man ju att alla stora konstnärer led och drack absint.

Så väggarna i vår lägenhet tapetserades med Haggrens oljor. Vad det blev av Haggren vet jag inte.

Fotnot: Schnorrer är jiddish och betyder tiggare, parasit.

Read Full Post »

Årets mest lästa

För ett knappt år sen drog jag igång den här bloggen. Första inlägget hade rubriken ”Kanske” och var en text som jag precis publicerat i Expressen om en konflikt  i ett  område i västra Asien.

Sedan den nionde januari 2009 har jag publicerat 771 inlägg och 577 kommentarer. Totalt har bloggen haft 95 086 sidvisningar.

Nu kan det vara dags att summera årets tio mest lästa inlägg. Och vi börjar från slutet.

På tionde plats har vi Idag träffade jag Champagnekungen.

9. Händer det något obehagligt nu?

8. Peter Birro mejlbombar mig

7. Pirinen for President

6. Wallenberg tar aningslösheten till nya höjder

5. 20-dollarsedel förutsäger 9/11

4. Inte första gången Liza Marklund skarvar

3.Vart blev Max Martin av?

2. Allt om Daniel Westling

Och på första plats har vi återigen ett inlägg om Champagnekungen Magnus Tholén, som lockat 2.314 läsare.

Och här den första inlägget som tyvärr är lika aktuellt nu som då:

Det här publicerades ursprungligen i Expressen för några dar sen under rubriken ”Kanske borde vi vända ryggen till”:

När jag blev tillfrågad av Expressen om att skriva en artikel om Israel och Hamas tackade jag genast ja. Inte för att jag är en expert, inte för att jag har någon lösning, inte för att jag har några särskilda insikter eller kunskaper som skulle göra mig lämpad att ta det här utrymmet och din tid i anspråk. Men det har ingen annan heller, uppenbarligen, så varför inte. Å andra sidan är debatt en sällsynt illa vald vinjett, med tanke på att det inte är mer debatt som vi behöver, utan mer försoning, såväl i Israel och Palestina, som på alla andra platser på vårt jordklot.

Några faktabitar:
Min mamma Perla mördades av en självmordsbombare påsken 2002. Mamma var på besök i israeliska kuststaden Netanya och självmordbombaren hade tagit sig de femton kilometrarna från Tulkarem på Västbanken för att utföra sitt dåd där 30 personer mördades.
En av våra söner pluggar och bor sedan något år i Tel Aviv.
Att jag är orolig för hur konflikten mellan Israel och Palestina utvecklas, om nu det här vansinnet kan kallas utveckling, utgår jag ifrån att alla begriper.
Hur ska man kunna begripa den här konflikten? Varför kan inte judar och araber, israeler och palestinier, hålla sams när de flesta andra konflikthärdar lösts upp under en optimistisk och ekonomiskt stark era som sett Berlinmuren falla, Sovjetunionen upplösas, Irland förenas, Sydafrika försonas, Jugoslavien falla sönder, grannar beskjuta varandra och ändå – ändå – kunna gå vidare och börja om på nytt i resterna av det som en gång var deras liv.
Men alltså inte dessa förbannade judar och araber, dessa förbannande israeler och palestinier, som bara bråkar, terroriserar, bombar och lemlästar varandra med en irriterande envishet.
Det finns ingen brist på historiska fakta, religiösa trosuppfattningar och havererade politiska fredsinitiativ, men till ingen nytta. Precis som Mary J Blige och Bono sjunger i ”One” är det ”too late tonight, to drag the past out tonight”.
Ibland tror jag att det bästa vi kunde göra är att sluta intressera oss för dessa två irriterande bråkstakar, lämna dem i fred på skolgården, så kanske det hela skulle avstanna av sig självt. Finns det ingen publik, finns det kanske inte heller någon mening med att fortsätta att slåss. Vad vet man?
Vad jag vet är att skolgården man slåss på är förbannat liten. Niklas Ekdal skrev en bra grej på DN:s ledarsida i går, där han jämförde raketbeskjutningen av israeliska städer från Gaza med om det skulle regna ner 80 raketer om dagen över Stockholm från Åland.
Men avståndet mellan Åland och Stockholm är drygt tio mil. Avståndet mellan palestinska Gaza och israeliska staden Sderot är två kilometer.
Det är alltså snarare som att vi på Söders höjder i Stockholm skulle ställa upp våra kanoner och beskjuta folket på Östermalm. Inte konstigt att folk blir tokiga.
Det är alltså jävligt trångt i den här delen av världen. När vi var och hälsade på våra svenska kusiner i Jerusalem för några månader sedan så hörde vi den muslimska böneutroparen lika bra som vi hör glassbilen hemma. Så tätt inpå varandra lever dessa två folk som fortfarande är i krig med varandra.
Jag är övertygad om att det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Finns det något hopp? Ja det finns alltid ett hopp, och hoppet kommer som alltid från att människor tröttnar på att lyssna på sina ledare, tröttnar på att deras döttrar och söner offras i en meningslös politisk och religiös retorik. Tröttnar på att andra ska bära deras öde i sina cyniska händer och i stället själva bestämmer sig för att se den andre, se att det bara finns förlorare, inga vinnare, så länge det här bråket, det här mördandet, pågår.
Efter att min mamma mördats av den där palestiniern år 2002 så gjorde jag en dokumentär för TV4 som heter ”Min mamma mördades av en självmords-bombare”. Jag fick många rörande och uppskattande reaktioner från folk som sett dokumentären. Det händer faktiskt fortfarande, tre år sedan programmet visades första gången, att främmande människor kommer fram på gatan och tackar.
Och det är trösterikt och det inger hopp.
Och det som gladde mig mest är det mejl som jag fick från en svensk-palestinsk kvinna, knappt 30 år gammal. Hon skrev att hon i flera år bedrivit studier på universitet i Stockholm om konflikten i allmänhet och den palestinska kvinnans situation i synnerhet. Men att konflikten, den olösliga, hade gjort henne deprimerad och att hon till slut givit upp sina studier för att i stället jobba med något mer handfast. Men att min film, för första gången på flera år, hade gett henne en känsla av hopp.
Och det kändes bra att höra.

Read Full Post »

Första kyssen

Det  är din Första kyss och många frågor kan poppa upp i  huvudet:

Är det rätt tillfälle?

Är det  någon som tittar?

Vill min utvalda verkligen?

Luktar jag fräscht?

Sedan tänker du . .  .

‘Va fan!’ och bara Gör det!!!

Det  här måste vara andra eller tredje barnet…

för  mamman tog upp kameran och INTE ungen!

Tja! Vad  ska man säga? Vem har inte kysst ett svin?

(tipstack till Tommy)

Read Full Post »

Om Snut-Java

Åt jullunch med Magnus igår på Sturehof. Som av en händelse hade sonen hans bokat bordat bredvid.

Det var en skön pre-julstämning inne på Sturehof, folk svischade in och ut, morsade på Jonathan samt Lars och Karin. Lars undrade om jag fortfarande var lika elak när jag skrev och det var jag väl tvungen att erkänna eller hålla med om eller vad man nu gör, när något stämmer.

Tiderna förändras och vi med dem. När jag var ung var kokkaffe bonnigt, medan bryggkaffe stod för det moderna och urbana. Nu ska det vara macciatos, lattes och hela den konkarongen, medan bryggkaffe har degraderats till gammalmansdricka.

Alltså beställde jag in en ”bryggis” som jag plägar, från den unge kyparen.

Passade jag på att fråga vad kyparen själv kallar bryggkaffe för, kärt barn har ju många namn.

Hans favoritbenämning på det svarta giftet var ”Snut-Java”, vilket jag tycker på ett mycket bra sätt beskriver utvecklingen, om vi nu kan kalla det vi nu upplever för utveckling.

Read Full Post »

Ser att gamle chefspatologen Yehuda Hiss på Abu Kabir dammats av i bråket om israeliska organstölder.

Riktigt hur Hiss passar in i Donald Boströms story har jag svårt att se, eftersom organstölderna varit kända och utretts och sedemera lett till att Hiss sparkats som chef för patologen. Dessutom drabbade stölderna såväl civila som militärer, israeler såväl som palestinier och gästarbetare.

Möjligen också min egen morsa, eftersom det var till Abu Kabir och Yehuda Hiss mamma transporterades efter att ha mördats av en självmordsbombare på Park Hotel i Netanya år 2002 på påsken.

Intervjuade Hiss för TV-dokumentären om mamma. Han var först ovillig, närmast avvisande att ställa upp,sa sig vara extremt upptagen och lät förstå att han tvingats av överordnade, oklart vilka, att ställa upp på  intervjun.

Sen vidtog en närmast farsartade rundvandring där Hiss med glatt humör guidade oss runt bland operationsbord, kylrum och lite annat smått och gott.

Intervjun förlöpte bra för Hiss ända tills jag frågade honom om han drömde om jobbet på natten.

Hiss blev så förskräckt av frågan att han tappade de papper som han hållit i sin hand under intervjun.

När fotografen och jag äntligen  kom ut på parkeringsplatsen, upptäckte jag att jag glömt min stillbildskamera uppe på Hiss kontor. Jag traskade tillbaka till hans kontor och fann en förvandlad man, han var kontaktsökande och pratig, pratig till förbannelse. Här skulle berättas ungdomsminnen, hans utbildning i Wien, vill jag minnas. Hiss berättade om sin leda vid sitt jobb, hur han ville sluta, göra något annat, han hade visst köpt sig en bit land. Han höll mig gisslan i säkert tretti minuter, tills jag urskuldade mig med att jag var tvungen att gå till den väntande fotografen.

Detta om detta. Nu skriver vi julen 2009 och livet går trots allt vidare, för såväl judar och muslimer som för kristna.

Intervjun med Yehuda Hiss:

Read Full Post »

Fick ett julkort från Kungsträdgården, vilket jag returnerade med bifogade påskrift.

Leif

Read Full Post »

Older Posts »