Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 13 februari, 2010

Vad konstigt allting blivit. Det här är en av de intressantare texter som publicerats om Haiti och frågan om vilket slag av bistånd som skänker utveckling till ett land.

Men texten publicerades i DN:s pappersupplaga och inte på nätet därför är det som den inte fanns på bloggosfären eller på de sociala medierna.  Ända tills nu, vill säga.

Läs och begrunda.

David Brooks om fattigdom som ett kulturellt arv.

Haiti skakades nyligen av en jordbävning, uppmätt till 7 på richterskalan och med epicentrum nära Port-au-Prince. Antalet dödsoffer beräknas till över 200 000. I en jordbävning av samma magnitud i norra Kalifornien 1989 omkom 63 personer.

Det är inte fråga om en naturkatastrof. Det är fråga om fattigdom: slarvigt uppförda byggnader, dålig infrastruktur och urusel samhällsservice. President Obama sände ett budskap till Haitis folk: ”Ni kommer inte att bli övergivna, ni kommer inte att bli bortglömda.” Om han ska hålla det löftet måste han ta denna tragedi som utgångspunkt för ett nytänkande om vår syn på den globala fattigdomen. Han blir tvungen att erkänna en del besvärande sanningar.

Den första sanningen är att vi inte vet hur vi ska använda bistånd för att minska fattigdomen. De senaste decennierna har världen lagt ut biljoner dollar på att få i gång tillväxt i utvecklingsländerna. De länder som inte har fått särskilt mycket bistånd, till exempel Kina, har skapat enorm tillväxt och fattigdomen har sjunkit markant. De länder som fått bistånd, till exempel Haiti, har inte gjort det.

I den nyutkomna antologin ”What Works in Development?” reder några ekonomer ut vad vi har lärt oss. Bilden är dyster.

Det finns inga politiska krafter som genomgående har samband med ökad tillväxt. Det finns nästan inget samband mellan hur en utvecklingsekonomi presterar under en tioårsperiod och hur den presterar under nästa. Det finns ingen metod för att minska korruption som har visat sig fungera i alla sammanhang. Det räcker inte med att man höjer kvaliteten på offentliga institutioner för att få fram de förväntade resultaten.

Den luttrade tonen i dessa uppsatser hörs i ekonomen Abhijit Banerjees ord: ”Vi kan inte se att det bästa sättet att skapa tillväxt är att vidta tillväxtåtgärder i någon form. Det är möjligt att vi helt enkelt inte förmår åstadkomma tillväxt.”

Den andra bistra sanningen är att mikrobistånd är livsviktigt men otillräckligt. Med hänvisning till makroutvecklingens alla misslyckanden inriktar sig biståndsorganisationerna ofta på mikroprojekt. Över 10 000 organisationer bedriver sådan verksamhet i Haiti. Enligt somliga beräkningar har Haiti fler välgörenhetsorganisationer per capita än något annat land på jorden. De utför ett högst behjärtansvärt arbete, särskilt just nu, men inte ens en störtflod av dessa insatser räcker för att åstadkomma en genomgripande förändring.

Den tredje sanningen är att det är dags att placera den kontroversiella frågan om kultur i centrum för alla strävanden att tackla den globala fattigdomen. Varför är Haiti så fattigt? Dess historia är präglad av förtryck, slaveri och kolonialism, javisst. Men det är Barbados historia också, och Barbados klarar sig riktigt bra. Haiti har härjats av hänsynslösa diktatorer, korruption och invasioner utifrån. Men det har Dominikanska republiken också, och det landet är i mycket bättre skick. Haiti och Dominikanska republiken delar samma ö och samma natur och klimat, men gränsen mellan dessa båda samhällen utgör en av jordens grällaste kontraster – med träd och framåtskridande på ena sidan, avskogning och fattigdom och död i förtid på den andra.

Som Lawrence E Harrison klargör i sin bok ”The Central Liberal Truth” betungas Haiti, i likhet med de flesta av världens fattigaste länder, av ett invecklat nät av kulturella inflytanden som hejdar framåtskridande. Voodooreligionen sprider budskapet att livet är nyckfullt och all planering meningslös. Misstroendet mot allt och alla svallar högt. Man tar inte ansvar för sina handlingar. Barnen lämnas vind för våg medan de är små, men när de blir nio tio år tar de vuxna i med hårdhands-karna och förseelser bestraffas strängt.

Vi uppmanas ständigt att respektera varandras kulturer. Men somliga kulturer är mer framstegsresistenta än andra, och en ohygglig tragedi har just förvärrats av en sådan kultur.

Den fjärde sanningen är att det är dags att främja lokalstyrd paternalism. Vi amerikaner började med att ösa ut pengar för att få bukt med vår egen fattigdom och gör likadant utomlands. Sedan satsade vi på mikrosamhället och gör likadant utomlands. Men i de projekt som verkligen fungerar ingår påträngande paternalism.

Dessa projekt, till exempel Children\”s Zone i Harlem och de skolor som tillämpar principen No Excuses, leds av människor som inte har studerat alla fattigdomsskapande faktorer men som ändå agerar. De ersätter delar av den lokala kulturen med en starkt krävande och intensiv prestationsKultur som har bäring på allt, från nya barnuppfostringsmetoder till strängare disciplin i skolorna och högre kvalitetskrav i arbetslivet.

Det är dags att tillämpa de metoderna utomlands också, att leta fram lokala ledare med gott om självförtroende som bygger upp kravkulturer i länder som Haiti och omger människor med medelklassens värderingar och prestationsetos och ställer stränga, mätbara fordringar.

DAVID BROOKS
Översättning: Margareta Eklöf

Copyright: (2010) The New York Times Service

Annonser

Read Full Post »