Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 16 mars, 2010

Förstår att det här blir tjatigt, men jag tycker som sagt att rabbin David Lazar är rätt man för jobbet.

Här hans predikan från i lördags. Den är mycket bra.

Slutet av Sefer Sh’mot – Andra Moseboken – är fylld av detaljer om Mishkan – Tabernaklet,
eller det flyttbara Templet. Många kapitel beskriver först i detalj alla delar och byggplanen
som Gud gav Moses, sedan själva uppförandet, som genomförs av Betzalel. Slutligen, vi läste
alldeles nyss, att när de sista bitarna sattes ihop, övertäcktes tabernaklet av en molnsky och
Guds närvaro fyllde Mishkan – och uppfyllde det så att Mose inte kunde gå in!

Du kanske har sett de vackra fotografierna på prototyper av Mishkan (Tabernaklet) som
några israeliska konstnären en gång skapat, eller kanske bara genom att uppmärksamma den
detaljerade beskrivningen i dessa sista kapitel av Andra Mosebok, har du ifrågasatt om detta
verkligen har ägt rum.

Här är folket Israel, de flyr från egyptierna, upplever Guds närvaro vid Sinai, törstar efter
vatten, hungrar efter mat, och så avstår de från allt för att samla guld, silver, koppar, läder
och trä (nämnde jag att de är i öknen?!) för att bygga upp detta mycket komplexa bärbara
tempel! Låter det realistiskt?! Naturligtvis låter inte heller de plågor, delningen av havet eller
mottagandet av lagen på Sinai särskilt realistiskt!

Och kanske det är min första punkt: Vi är inte här för att lära oss historien – det vill säga en
verklighetsnära bild av vad som hände, som en videoinspelning, eller förstasidorna i en
tidning. Jag menar inte att detta inte är en helig text, det är det verkligen! Men dess betydelse
ligger inte i själva återspeglingen av händelsen utan snarare i hur många tolkade det som
hände med dem – hur Gud var en del av deras liv. För vissa var det Moses som skrev ner
dessa intryck av vad som hände, med Guds ord som kom till hans öron. För mig var det olika
författare, eller grupper av män (ja, tyvärr var det, liksom allt annat i västvärlden, fram till
1960-talet, mansdominerat) som under flera århundraden lade till och redigerade den
bibliska texten.

MOSES KANSKE INTE HAR EXISTERAT HISTORISKT SETT, MEN HISTORIEN HAR
BERIKATS AV HANS PERSONLIGHET OCH UNDERVISNING

En troende och engagerad Jude behöver inte, enligt min mening nödvändigtvis tro att Gud inspirerade Moses
och de andra profeterna att skriva Tanach. Men en iakttagande (och jag menar inte
nödvändigtvis detta i traditionell mening) och engagerad jude måste verkligen delta i den
pågående dialogen angående dessa ord. Detta är min tolkning av Halacha, förflyttning: Vi
förflyttar oss genom våra liv – ja, det judiska folket, förflyttar sig, genom sin historia, inte
genom att blint lyda dem som skrev och talade före oss, utan genom att engagera oss med
hjälp av dem, prata med dem, vilket ofta leder till rakt motsatta slutsatser, till att vara oense
med respekt.

Vi ser på berättelserna och Torahs lagar för att få inspiration för vårt eget liv:
Mose byggde inte Tabernaklet själv, även om det var han som uppdrog Betzalel att göra det.
Och även om Moses enligt Midrash (Tanhuma Buber, P’kudei 8) var den ende som verkligen
visste hur man satte ihop hela konstruktionen, så var det leviterna som satte ihop och tog
isär den varje gång Israels läger flyttade i öknen. Likaså kom allt material från folket självt,
guld, silver, koppar, tyg och skinn, allt hade folket bidragit med, både kvinnor och män.

MOSES GJORDE INTE DET HÄR ENSAM (Och det kan inte en rabbin heller göra!)

En religiös ledare kanske vet mer, han/hon kan vara
mer begåvad, inspirerad, kreativ och karismatisk, men en religiös ledare är bara framgångsrik,
när hon eller han kan använda dessa gåvor som ett verktyg för att nå andra. En ledarens
jobb, enligt min åsikt, är inte att göra åt andra, utan att möjliggöra för andra!

Och vad var det med Miskans själva konstruktion? Så många olika material, färger och stilar!
Det var Philo från Alexandria (och senare Josephus) som tolkade att de olika delarna
tillsammans representerade hela kosmos, och att den ordning i vilken varje del passar
perfekt in i en större helhet i själva verket var ett uttryck för Skapelsens fullkomlighet. Vi
känner också ofta trygghet och en ”helhet” när vi följer den religiösa traditionen. Kanske är
det därför många av er känner er trygga medan ni sitter här i synagogan, lyssnar på och
sjunger de välbekanta orden och melodierna i bönboken.

Många har kommenterat hur egendomligt det är att vi har K’ruvim, dessa små änglalika
figurer, som sitter ovanpå den heliga Arken och som är invävda i tyget i förhängena. Är detta
inte avgudadyrkan?! Är detta inte en del av den kultur som israeliterna flydde från?!

Det är Maimonides som lär oss i Moreh Nevuchim – ”Vägledning för de förvirrade”, att det
ligger i människans natur att gå igenom processer. Om, Moses när han skriver om djuroffer,
skulle ha presenterat en religion för israeliterna som inte omfattade denna primitiva typ av
ritual, så skulle det ha varit samma sak som om en profet på den tiden, för nästan tusen år
sedan, skulle presentera en ny religion som inte omfattade bön och fasta!

Ta denna magnifika Stora synagoga, så vackert ritad av Fredrik Vilhelm Scholander, och invigd
år 1870, i betraktande. Man finner en kombination av vad som var tänkt att vara både det
gamla och det nya: många av inslagen i byggnaden påminner om det assyriska, eller
åtminstone någon sorts antik Främre orienten arkitektur, andra delar är delvis gotiska – eller
nygotiska, en del t o m moriska. Trots detta återspeglas inte någon av ovanstående stilar på
ett komplett sätt. Kanske Scholander medvetet försöker förmedla budskapet om gammalt
och nytt tillsammans?

Jag vet inte om Rabbi Lewysohn satt tillsammans med Scholander på samma sätt som Toran
berättar att Moses förklarade för Betzalel om Mishkan, men jag vet att den här byggnaden
ger mycket inspiration!

GUDS NÄRVARO i denna byggnad – hur skulle den kunna kännas?

Vi läser också att Mishkan var fylld med k’vod Adonai, Herrens härlighet. Vad skulle det
betyda för oss här i dag, att tala om denna Mishkan, att denna synagoga är uppfylld av Guds
härlighet?

Är det när chazzanim och kören skapar vacker musik? Är det under Rosh hashana och Jom
Kipur, då varje plats är fylld? Är det när orden i Torah som läses här motiverar dig att gå ut
och göra världen till en bättre plats?

Vi har alla våra egna svar på den frågan, men en sak, tror jag är säker: Vi hoppas att Herrens
härlighet inte kommer att vara sådan att ingen får komma in – vilket var fallet med Mose.
Sant, är kanske det, att de av er som kommer hit varje Shabat undrar var alla andra är?
Kanske är de rädda? Kanske känner de att Guds närvaro är så övermäktig att det inte finns
någon plats för dem?!

Eller så kanske de känner att Guds närvaro INTE finns i denna byggnad. Jag vet inte, men jag
tycker att det värt att fråga dem. Nu hejdar man inte bara någon på gatan och ställer denna
typ av fråga. Kanske är det bäst att diskutera detta i förtäckta ordalag – och det är vad jag har
gjort och kommer att fortsätta att göra under mitt besök här i Stockholm. Det är vad jag har
försökt att göra under min rabbinska karriär – att fråga folk var de ser Gud i sina liv, och var
de inte ser Gud. Jag frågar om de skulle vilja finna Gud i sina liv och hur Gud skulle kunna
vara.

UTSIKT FRÅN SYNAGOGAN

Till skillnad från Mishkan har denna bönesal många fönster.

Den babyloniska Talmud (Brachot) citerar R. Yohanans regler att man inte får be i ett
hus som saknar fönster, som han lärt av historien om Daniel, om vilken det har sagt att
han gjorde fönster i sin bostad som vette mot Jerusalem, i den riktning han skulle be.
Rashi tolkar att R. Yohanan menar, att man måste kunna se himlen och därmed tänka på
Gud i himlen. Jag är inte riktigt säker på hur mycket av himlen man ser här i Sverige vissa
dagar, men vi är alla medvetna om denna tanke i religiös arkitektur, särskilt i alla högt välvda
tak i många kyrkor.

Dock tolkar Rabbi Avraham Yizhak HaCohen Kook, den första överrabbinen i Palestina,
detta talmudiska avsnitt på ett annat, och enligt min åsikt, mer meningsfullt sätt:
Även om det är sant att bönen i huvudsak är introspektiv, är det omöjligt att nå
uppfyllelse utan att se och ta omvärlden i betraktande.

En person vars bön inte har kontakt med omvärlden kommer aldrig att nå den
högsta nivån av bön, som är avsedd att få oss alla medvetna om världen och få
oss att handla i enlighet med Tzedek v’meisharim – det som är rätt och riktigt.

Även om Stockholm är en väldigt trevligt plats och Sverige en välfärdsstat som faktiskt
verkar fungera, är vi fortfarande skyldiga enligt Harav Kook, att bevara omvärldens problem i
vårt medvetande medan vi ber här i denna Mishkan.

Denna byggnad är en plats där Toran blir läst och lärd, den är en byggnad där församlingen
samlas för att be och engagera sig i religiösa seder och bruk och den kan, om vi bara är
öppna för att så sker, vara en plats som inspirerar oss att gå ut och laga världen:

Torah, Avodah v’G’milut Hasadim – de tre pelarna i världen, i människans existens.

Och eftersom världen inte är helt judiskt, innebär detta att vara öppen för visdom, andlighet
och det allmänna samhällets utmaningar i stort. Det är därför det är så viktigt att inte bara
arbeta bland oss själva, utan också vända oss utåt, åtminstone då och då, och ta våra
muslimska, kristna, buddhistiska, hinduiska och alla andra grannar i hand för att möta de
stora utmaningarna i vår generation.

Midrash (Midrash Agadah, Buber) förklarar att Mose inte kunde komma in förrän han
kallades att göra det – eftersom de första orden i Tredje Moseboken, וַיִּקְרָא אֶל מֹשֶׁה , berättar
om att Gud kallar på Moses.

Det är upp till var och en av oss att göra en ansträngning för att höra Guds röst kalla på oss.
För vissa är det bön i synagogan, såväl som uppskattning av judisk konst och kultur, som
lockar oss till en gemensam judisk upplevelse. För andra är det studiet av Toran och all
intellektuell strävan är ”upplysning”, enligt västvärldens synsätt. Och det finns några som
brinner för att befria mänskligheten från de förtryckta, att rätta till orättvisor och lindra
smärta, att se att varje människa har skapats till Guds avbild.

Vi har kanske alla olika sätt att höra Guds röst på, och det är vår plikt att lyssna, så att vi alla
kanske får gå in i Mishkan.

Shabat Shalom!
Rabbin David Lazar

Read Full Post »