Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 7 april, 2010

Ett reportage av Bruno Ehrs

Jag var en ung man på väg till New York. I plånboken hade jag en lista med namnen på tolv personer att försöka träffa – alla ryktbara konstnärer, gallerister och samlare. Ingen av dom var tillfrågade och ingen kände till att jag skulle komma. Det var sommaren 1979, jag var 26 år och visste att om det skulle gå bra, hade jag blivit lovad att få bilderna publicerade i Månadsjournalen.

Första morgonen på hotellet satte jag mig vid sängen och började ringa från högst upp på listan. Du är välkommen sa någon, vi öppnar tolv, Mary kommer senast ett. Men kom en stund innan och titta på vår fina debututställningen som väckt så mycket uppmärksamhet, sa hon.

Jag tog tunnelbanan ner till Prince Street och gick hela vägen mot Broome Street Bar. Bästa bacon-cheese-burgarna i stan, missa inte den, hade min kompis Bobo tipsat. Efter en långsam lunch promenerade jag uppför West Broadway till nummer 420 där Mary Boone öppnat sitt första galleri. När jag ställde upp kameran på stativet frågade hon om det var färg eller svartvit film i kameran.
– Svartvitt svarade jag.
– Synd på mina skor, svarade hon.

Jag minns att jag kände sympati. Dom blå skorna hade exakt samma färg som den vackra dräkten och hade kanske förtjänat att avbildas i färg. Men tavlorna var fula, där spelade det ingen roll, tänkte jag. Upphovsmannen hette Julian Schnabel och det var hans första utställning.

Konstnären Richard Estes hade en fin våning på Central Park West, med stor utsikt över parken. Överallt hängde svartvita fotografier i breda svarta ramar. Och länge stod jag gripen inför en dunkel bild föreställande grova metallrör, likt svarta, havande kroppar som slingrade sig i varandra.

På staffliet hade Richard tejpat fast ett litet fotografi föreställande en gatuexteriör med en blomsterhandel där alla blommorna stod i hinkar framför skyltfönstret. Så fort jag höjde kameran log han ett mekaniskt inövat smil. Hade någon sagt att han hade ett fint leende? Hur jag än försökte log han likadant på alla 36 exponeringarna.

Ett par dagar senare stog jag i museishoppen på Museum of Modern Art och bläddrade i några fotoböcker. Där såg jag bilden igen som jag tidigare blev så tagen av. Under bilden kunde jag läsa ”Ansel Adams, Pipes and Gauges,1939″.

När jag kom till Keith Harings bostad i Soho för ett avtalat möte, stod dörren öppen på glänt, jag knackade och gick in, men ingen var hemma.  Han hade slagit upp ett tält mitt i rummet, rejält fastsatt med grova spikar i trägolvet. Mot den stora tältpinnen stod en cykel lutad. Ett par minuter stod jag fundersam i tystnad tills jag överraskad hörde att dragkedjan drogs ner på tältet. Ut kom en stilig svart man följd av Keith.

– Jag har försovit mig, kan vi ta bilderna en annan dag, sa Keith och försvann.

– Vill du ta en bild på mig i stället, sa den vackra svarta mannen, när han såg min bortkomna blick.

Dagen efter var jag tillbaks på West Broadway. Då jag plockade ner kameran efter fotograferingen frågade Leo Castelli om allt hade gått bra med mitt uppdrag. Lite uppgivet förklarade jag vilka besvär jag haft med att försöka komma in på The Factory.

Under flera dagar hade jag ringt ett tiotal gånger, men fick varje gång det automatiska svaret att ringa en annan dag. Jag hade även tagit mig till huset på Broadway och ringt på porttelefonen flera gånger. Damen i receptionen var stenhård – jag kom inte in.

Leo Castelli lyssnade och log, lyfte telefonen, och sa,

– Hi, it´s Leo. Is Andy there? There is a cute norwegian guy here who wants to take some pictures.

Leo Castelli vände sig mot mig,

Andy undrar om du kan komma meddetsamma?

Jag tog tunnelbanan upp mot Union Square, gick över torget till nummer 860 på Broadway. Blev insläppt och tog hissen upp. Andy stod i dörren, peruken var stor som en hatt. Hoppas att den inte ramlar av när jag är här, tänkte jag. Han tog mig försiktigt i handen och jag började att prata – alldeles för mycket och alldeles för länge. I nervositeten berättade jag forcerat om alla hans filmer jag sett, om hans utställningar jag besökt, böcker som jag läst och skådespelare jag gripits av. Jag ställde några frågor men väntade inte på något svar. Så där hade det kunnat fortsatt om inte Andy lugnt avbröt mig och frågade,

– Have you been to disco?

Han öppnade dörren och visade vägen till rum efter rum. Förbi redaktionen till Inteview Magazine där jag hälsade på Bob Colacello. Vi fortsatte in i ateljén där en stor produktion var igång. Tavlor låg på golvet och ramar stod ställda mot väggarna, folk kom med färgburkar och ut med kartonger, i högtalarna spelades högt Maria Callas. Någon älskade verkligen Puccini.

– Du får fotografera hur mycket och var du vill – utom just här, sa han.

Andy tog mig till ett hörn i ett av rummen. Där runt en ensam stol låg mängder av Polaroidbilder föreställande Liza Minelli slängda på golvet.  Han lämnade mig och timmarna gick. Jag bytte film i kameran och skulle slänga den tomma filmkartongen. Öppnade locket till en soptunna och upptäckte att där låg hundratals refuserade bilder föreställande Liza. Ivrigt tog jag en rejäl bunt bilder och var på väg att stoppa dom i kameraväskan. Dom var ju ändå slängda, försökte jag ljuga för mig själv, men öppnade handen och lät Polaroidbilderna falla tillbaka.

Efter ett tag dök Andy upp och sa att han skulle gå, men att jag gärna fick vara kvar. Om jag ville kunde jag komma tillbaks lite senare på kvällen och följa med på disco.

En limosin hämtade oss och vi for uppåt förbi Times Square. Med i bilen satt två vänner, elegant uppklädda i välskräddade kostymer, bakåtkammat vaxat hår. Var dom bankirer från Wall Street, konstsamlare eller fotomodeller? Bilen stannade mitt för entrén till Studio 54 där vakterna hälsade högtidligt. Andy gick rakt in till baren och jag följde tätt efter. Vodka hälldes upp, Andy stod försjunken i tystnad och betraktade dom dansande som aktörer i en allvarsam pjäs, med sina statister, skådespelare och publik. Jag drack ur min vodka och glaset fylldes genast på. Efter en stund gjorde Andy tecken på att vi skulle fara vidare. Samma förlopp upprepades på nästa ställe och även på diskoteket därpå. Jag var den enda som druckit av min fria sprit.

Lite vingligt promenerade jag senare hem genom natten till charmiga Hotel Wellington på 46e gatan.

Annonser

Read Full Post »