Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2012

Reaktionerna på Guldsot fortsätter att trilla in, nu när pocketupplagan kommit ut. Kul, fortsätt gärna höra av er. De här raderna kommer från Marie Sahlström:

”Hejsan Bernt – vill sända en rad och tacka dig för ”Guldsolt”. Har sträckläst den nu och känt en obehaglig frustration hela boken igenom. Du har verkligen lyckats få fram bedragaren Johan af Donner. ”Han har blivit exempel på en närmast obeskrivlig uselhet”. Den meningen känns verkligen mitt i prick som du har med i slutet av boken. Tack för att du skrivit denna viktiga bok. Man frågar sig verkligen hur någon bara kan leva och agera som Johan af Donner har gjort – under så oerhört lång tid…hälsar Marie

Annonser

Read Full Post »

En gång i världen hade jag förmånen att jobba på Datavärldeen, ett sommarvik tror jag det var, när chefredaktören BG Wennersten hade bestämt mig för att ge mig förltängt hade jag redan hittat på något nytt, minns inte vad, däremot minns jag hans reaktion:

”När jag rycker i repet finns det ingen där!?”

Nåväl BG och jag har förblivit vänner trots att jag smet ur hagen. Idag skickade han följande vänliga rader:

”Läste Guldsot inatt, äntligen. Lysande, varken mer eller mindre. Du hade rent av kunnat disputera på Donner, på bara hälften av din insats, o varit fil dr idag. Se nu till att randa klar den nya bokjäveln …”

Ajaj, chefen.

Read Full Post »

Läser följande rubrik på antisemitkommitténs hemsida:

”SKMA:s Willy Silberstein om attentatet i Malmö: Stadens styrande måste agera”

Funderar på ordet ”attentat”, om det verkligen beskriver det som hände i Malmö.

Så här definierar wikipedia ordet:

”Attentat (från latinets attentatum, försök till brott) betecknar ett planerat eller genomfört våldsbrott, ofta med politiskt motiv.[1] Det kan handla om mord på en offentlig symbolfigur eller försök till ett sådant mord. Målet för ett attentat kan vara en enskild person, persongrupp eller egendom. Det mera urskillningslösa dödandet av flera personer betecknas till skillnad mot detta som terrorism. Målinriktade attentat kan samtidigt ingå i terroristers verksamhet.”

En gatsten och ett knallskott är inget attentat. En riktigare beskrivning på händelsen i Malmö är, som jag ser det, ”attack”.

Vet inte riktigt varför jag tycker distinktionen är viktig, kanske är jag bara futtig, men jag tror trots allt att ord betyder något, att de kan förklara och förtydliga men också förvilla och förvirra.

Min kompis och trätobroder Roy Andersson brukar tala om fientlighet mot klart tänkande. Att kalla en attack för ett attentat tror är jag är ett exempel på denna fientlighet.

Read Full Post »

Sprang på en kompis häromdan på Raoul Wallenbergs Torg i Stockholm. Han upprördes över attacken mot den judiska synagogan i Malmö för en tid sedan. Sen la han genast till att ”så går det när Malmö har en så idiotisk politiker som Ilmar Reepalu”.

Jag höll med om att attacken var idiotisk, liksom att en del av Reepalus tidigare uttalanden varit idiotiska, men att det därmed inte automatiskt fanns någon självklar och omedelbar koppling mellan dessa två händelser.

Kompisen, som är psykoanalytiker, studsade till och utbrast förfärat:

”Jag jobbar ju med sånt här dagligen, ändå gjorde mig skyldig till samma misstag.”

Vi skildes åt i tron att vi gjort varandra en liten smula klokare.

Nåväl, för min del höll det inte i sig så värst länge, faktiskt inte mer än ett par timmar. För då satt jag och väntade på T-banans blå linje vid Fridhemsplan och gjorde följande uppdatering på min facebook-sida:

”Sätter mig på en soffa bredvid en svart man, möjligen muslim, nere på frishemsplans blå perrong för att demonstrera min fördomsfrihet. Åsså flyttar han på sig! Wtf”

När antalet ”gilla” snabbt ökade och diverse glada tillrop fyllde kommenterarfältet på min facebook-sida stärktes jag i känslan av att jag nog var en rätt smart kille.

Första varningstecknet på att min ironiska uppdatering kunde missuppfattas var en oskön kommentar på min facebook-sida om att ”det är därför man ska ha de i kedja .. Så de inte kan fly, och på så sätt inte låta en få visa hur fördomsfri man är som visst vågar sitta och vara nära dem”.

Kommenterade genast tillbaka ”kedja känns inte riktigt rätt”, i ett fåfängt försök att styra diskussionen rätt igen.

Men det skulle bli värre.

Ett par minuter senare landade följande kommentar på min sida:

”Därför att han visar förakt för dig och är inte intresserad av vad du anser. Du är och förblir en ´otrogen´”

Den här gången svarade jag ”hoppsan nu tog det här en otrevlig vändning. Menar du allvar?”

Skadan var redan skedd och det dröjde inte länge förrän jag fick följande kommentar:

”Hej Bernt, vi har inte träffats ordentligt, men jag är också journalist och en god vän till Vanja. Vill bara säga vilken alltigenom vansinnig Fb-tråd. Både ditt inlägg och dina vänners. Vuxna män mitt i en demokrati som kan ge uttryck för en sån fasansfull och otäck människosyn. Lawen Mohtadi.”

Varpå jag svarade:

”försökte mig på att reflektera över mina egna fördomar på ett som jag själv tyckte roligt vis, men humor är svårt och har jag sårat dig eller någon annan ber jag så mycket om ursäkt.”

Lawen Mohtadi: ”Hej. Det hedrar dig att du är öppen för att se det här ur ett annat perspektiv. Vad gäller sårandet: Jag blir sårad och djupt illa berörd. Inte främst för att jag är svart eller muslim, utan för vad jag tror på. Jag skulle ha blivit lika upprörd om kommentarerna gällde judar eller romer eller andra människor som utsätts för rasism.”

Därmed sänkte sig ett visst lugn över mitt kommentarfält och diskussionen fortsatte i en betydligt mer sansad ton. Kommentarer riktade mot invandrare lyste under resten av kvällen med sin frånvaro.

Jag gick och la mig relativt nöjd, men ändå med en viss gnagande oro. Jag hade fått mig en tankeställare och en handfast illustration till min egen gamla käpphäst, att om något du säger uppfattas som fördomsfullt eller inte avgörs inte av dig, utan av betraktaren. Dessutom var jag rätt skakad av att mitt tanklösa skämt hade sårat en annan människa. Det fick mig att fundera på allas vårt ansvar för vad som sägs och görs i en demokrati.

Det bar sig inte bättre att jag vaknade upp några timmar senare och slog på datorn för att kolla mitt kommentarfält, men där rådde nattlig stiltje. Skönt.

Men då upptäckte jag att det pågått en mycket upprörd diskussion om min uppdatering i rummet intill, nämligen på Lawen Mohtadis facebook-sida. Hon hade nämligen gjort följande uppdatering:

”Läste precis det här på en fb-bekants sida. Vill bara säga att det är obehagligt att läsa:
Man 1: ”Sätter mig på en soffa bredvid en svart man, möjligen muslim, nere på fridhemsplans blå perrong för att demonstrera min fördomsfrihet. Åsså flyttar han på sig! Wtf”
Man 2: Det är därför man ska ha de i kedja.. Så de inte kan fly, och på så sätt inte låta en få visa hur fördomsfri man är som visst vågar sitta och vara nära dem.”
Man 3: ”Därför han visar förakt för dig och är inte intresserad av vad du anser. Du är och förblir en ‘otrogen’.”
Man 1: ”Kedja känns inte helt rätt. Nu tog det här en otrevlig vändning.”

Plötsligt förstod jag hur vansinnig min uppdatering måste te sig. Var det verkligen jag som hade skrivit den här rasistiska smörjan?

Likadant när jag läste ilskan och förtvivlan i kommentarerna på Lawen Mohtadis facebook-sida. Det här handlade om människor som kämpade på blodigt i mot rasism och för demokrati. Mitt lilla skämt fastnade plötsligt i halsen. Det gjorde ont.

Men så började jag titta lite noggrannare på Mohtadis uppdatering. Den var ju ett sammandrag av ett mycket större sammanhang. Nu framstod det ju som att det var tre rassar satt och spred dynga. Dessutom var mitt andra citat ihopklippt och min fråga ”menar du allvar” saknades.

Det gjorde att jag började läsa kommentarerna lite noggrannare en gång till. Och slogs då av att en del av de här medvetna, kämpande människorna är snabba till att demonisera alla som uppfattas som meningsmotståndare, något som påminner om de krafter som de själva säger sig vilja bekämpa. Deras kommentarer utgör en provkarta av otyglad ilska som sträcker sig från ”fy fan” och ”men satan”, över ”otäckt” och ”skriver man på det sättet ska man hängas ut” till ”vidrigt och urbota dumt”, ”vidriga människor!” och ”Vidrigt. Vilka idioter”.

Så länge föraktet gäller min uppdatering har jag mig själv att skylla. Jag har förstått att den var kränkande, vilket jag beklagar. Men när föraktet glider över till att kalla någon för en vidrig människa, har en gräns passerats.

Jag må ha uttryckt mig rasistiskt, men är därför inte med automatik rasist. För att avgöra min politiska hemvist, mina värderingar, vad jag tycker är viktigt här i livet, krävs att man är intresserad av en dialog, en öppen diskussion. Sen står det var och en fritt att dra sina egna slutsatser.

Vem som helst på Lawen Mohtadis tråd hade kunnat inkludera mig i diskussionen, ställt en kontrollfråga och bett om en förklaring, innan hopen började yla. Men ingen brydde sig.

Varifrån kommer denna vår lust att så snabbt och lätt dra upp gränsen mellan ”vi” och ”de”? Den borde bekymra oss alla.

Read Full Post »

Sverige är förvisso ett litet land, men ibland görs det onödigt litet. Som till exempel när jämställdhetsminister Nyamko Sabuni fredagen den 28 september utsåg PM Nilsson till ensamutredare för att enligt ett pressmeddelande ”involvera killar och män”.

Men det är när vi kommer till motiveringen av PM Nilsson som utredare som det blir problematiskt. Nilsson betecknas som journalist, med ”en bakgrund som chef på Expressens ledarredaktion, där han drev jämställdhet som en av de stora profilfrågorna, och som grundare av Newsmill”.

Nilsson kan säkert vara en alldeles utmärkt jämställdhetsutredare. Att beskriva honom som journalist är dessutom tänkt att garantera att han är allmänhetens röst in i utredningen.

Problemet är bara att Nilsson inte varit journalist sedan han slutade på Expressens ledarredaktion 2007. Sedan dess har han drivit debattsajten Newsmill i egenskap av delägare och vd. Redan i augusti i år utsågs han dessutom till ny informationschef på Bonnier AB, ett jobb som han formellt började på måndagen den 1 oktober. Som informationschef på Bonniers fungerar han som vd Jonas Bonniers förlängda arm. Sett ur utredningens perspektiv kan han knappast sägas företräda allmänheten längre, utan i ställe ett tydligt näringslivs- och branschintresse.

Men i pressmeddelandet står det alltså inget om detta. Nilsson förklarar själv på twitter, på en fråga från mig, att utredningsjobbet är ett utpräglat fritidsjobb, men på följdfrågan varför pressmeddelandet beskriver honom som journalist och inte som Bonniers informationschef blir det inget svar.

Nyamko Sabuni förklarar kort och gott i ett sms, via sin pressekreterare, att ”han hade inte tillträtt sin tjänst på bonnier”.

Sabunis logik närmar sig uppenbarligen Dinah Washingtons, i sången ”What a Diff´rence a Day Makes”.

I Alliansens Sverige tycks det blåsa nya vindar. Allt har blivit en fråga om den personliga lämpligheten, aldrig lämpligheten i att blanda oförenliga roller. Särintresset tycks inte längre utgöra något problem. Det är desto mer problematiskt eftersom vi påstår oss ha en ordning där den styrande makten och den granskande ska hållas åtskilda, till fromma för politikernas och mediernas trovärdighet och – i förlängningen – demokratins.

(publicerat i Aftonbladet den 3 oktober 2012)

Read Full Post »

Carin Fredlund: Med retorik kan man uttrycka mycket. ”Kundtidning” bet hårt. Bettet satt extra fint för den som hört CdF förutspå SvD:s snara död som dagstidning i P1 tidigare i veckan. Med ”kör taxi” vill CdF bita hårt tillbaka. Visar dock mest förakt för taxijobb. Men den som kör taxi kan behålla sin journalistiska integritet. Bättre och lättare, uppenbarligen än den som sitter på flera Bonnierstolar samtidigt med en uppenbar välkrattad karriärväg framför sig.

Oskar Bård: Jag tycker som Carin Fredlund att kommentaren ”kör taxi” från CdF är otroligt klantig och säger mycket om CdF:s syn på människor och yrken. Vad vill han ha sagt med den infon? Att man inte kan lita lita på Bernt Hermele eftersom man inte kan lita på taxichafförer? Vore intressant att veta vilka andra yrken som inte är värd att lita på. Och vilka man isf kan lita på. Vad är det folk brukar tycka om oss reklamare? Har för mig att vi inte är så högt rankade. Det hade varit klokare om CdF tagit ett djupt andetag istället för att låtas sig provoceras och istället mött med öppna famnen och lagt ut artikeln igen tillsammans med en enkel kommentar där man inte försökte sänka sin motståndare med fåniga kommentarer om yrket. Då hade folk fått mer respekt för CdF & Resumé. Bara ett tips. För övrigt gillar jag och har respekt för alla som jobbar och kämpar på. Oavsett yrke. Även chefredaktörer. Men inte chefredaktörer som föraktar taxichafförer.

Carin Fredlund: Om man är en ”tidigare affärsjournalist” men ”numera kör taxi” är självklart också budskapet att man misslyckats med att behålla den fina positionen och får ta till räddningsplankan taxijobb för att skrapa ihop försörjningen. Det vill säga, helt utan trovärdighet.

Fredrik Gertten: Jag litar inte heller på Hermele. Fast han är en bättre journalist och mer självständig än de flesta. Tycker dessutom är han är cool som kör taxi. Det bör man inte använda emot honom, som chefredaktören gjorde. Det var ett billigt klassiskt knep.

Read Full Post »