Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

Lite Taxi-skvaller

Vi taxiförare snackar mest om två saker när vi träffas; dels skryter vi om våra körningar  (jfm fiskehistorier), dels snackar vi skit om våra konkurrenter. Här följer två vittnesmål från kunder som åkt med våra konkurrenter. Visst förekommer det att vi inom taxisthlm gör bort oss, men förhoppningsvis inte av den här magnituden.
Hör gärna av dig med dina egna taxi-historier (ping leif schulman).
1.
(Utdrag från 020 taxi Facebook sida som försvinner lika fort från sidan, raderad av 020.)
”I lördags kväll, efter en trevlig middag hos vänner, beställde jag och min flickvän genom Taxi 020 en taxi från Kärrtorp till Solna. Eftersom jag även hade min hund med mig bad jag om att få en taxi anpassad för att ta med husdjur.

Efter ett tag kom taxin, och jag noterade att den inte var utrustad för hund, dvs. det fanns inget nät som skiljde bagageutrymmet från baksätet, vilket innebär att vid en eventuell krock så hade min 40 kilo tunga mastifftik kommit farande som en projektil genom passagerarutrymmet. Trots det valde jag att åka med taxin, något som i efterhand skulle visa sig vara ett dumt beslut.
När jag upplyste taxichauffören om att jag ville åka till Solna såg han ut som ett frågetecken. Han visste inte var denna uppenbarligen avlägsna avkrok till Stockholm låg. Jag sade åt honom att knappa in min adress i GPS:en. Inte heller detta gick enligt plan, då taxichauffören inte talade svenska. Det hela slutade med att jag fick knappa in adressen själv. Redan nu började jag ana oråd, och värre skulle det bli.Resan gick bra fram till dess att vi låg på Frösundaleden och taxichauffören trots vägledning av GPS missade avfarten mot Solna. Då jag påpekar detta väljer han att tvärnita mitt på E4/E20. Bakifrån kommer bilar i mycket hög fart som får väja i panik för att inte köra rakt in i oss. Både jag och min flickvän skriker till taxichauffören att köra, och påtalar det livsfarliga i den situation han försatt oss i. Taxi 020’s chaufför börjar då BACKA för att komma tillbaka till avfarten. Jag skriker återigen på honom och ser i princip livet passera i revy när ytterligare bilar undviker oss i sista sekund – full kaos råder. Då försöker taxichauffören köra över refugen/gräsmattan som skiljer E4 från avfarten mot Solna. Han kör givetvis fast, men står med halva bilen ute i körfältet. Till slut kommer han loss och vi lyckas övertyga honom om att åka till nästa avfart och vända för att ta oss tillbaka till Solna. Jag upplyser honom även om att det är dags att slå på taxametern vilket han också gör.Väl i Solna betalar jag taxin, eftersom jag inser att det inte är någon större idé att diskutera händelsen med en person som inte talar samma språk som jag själv. Min nära-dödenupplevelse kostade mig 414 kr.

Efter kontakt med Taxi 020 kundtjänst har jag nu fått ersättning med 200 kr i värdecheckar. Då jag påpekade det absurda i att inte betala ut åtminstone den summa jag betalat upplyste ni mig om att ni av princip aldrig betalar ut full ersättning om hela taxiresan genomförts.

För ordningens skull ska jag väl påpeka att jag egentligen struntar i pengarna, jag kommer knappast att använda de där värdecheckarna ändå, eftersom jag inte planerar att resa med Taxi 020 i framtiden.

Med ganska ovänlig hälsning.
XXX XXX”

2.
”Okej, tänkte jag kunde berätta om en rolig grej som hände i helgen när jag hälsade på gamla polare i Stockholm.

Vi är tre stycken polare som ska hämta upp den fjärde som anländer på Arlanda och tar sedan flygbussen in till Cityterminalen där vi ska hämta upp honom. Detta är på kvällen runt klockan 22:00 i fredags. Vi möter upp honom där och ska bege oss hem för att förtära jävligt mycket alkohol och tilltugg. Vi går ut på gatan där bussarna anländer, för att ta en taxi. Som ni kanske vet har taxi-kurir monopol på den biten av cityterminalen. Vi går ut och ska sätta oss i första bästa taxin. Det är nu det roliga börjar – precis innan vi sätter oss kör det fram en taxibil och skriker att vi ska ta första bilen i kön (de har väl något inbördes kösystem). Men vi sätter oss i bilen och struntar i det, då hoppar taxichauffören, som ropade att vi skulle ta en annan bil, ut och hindrar oss från att stänga ena dörren. Ena polaren blir flyförbannad och går dit och puttar bort taxisnubben som blockerar dörren så den går att stänga. Vi är tveksamma till situationen men vill bara komma hem så vi sitter kvar. Taxichauffören som ska köra vår bil säger att det är okej, så vi sitter naturligtvis kvar.

Taxichauffören som ropat och blockerat dörren blir nu ännu argare, svordomar och några väl valda arabiska fraser åker ur från båda taxichaufförernas munnar. Nu är de riktigt arga på varandra, för att den ena anser att den andre brutit mot det inbördes kösystemet de har där. Girig som våran chaufför är vill han behålla oss och kämpar tappert för det. Nu är de som sagt riktigt arga på varandra. Taxichauffören som ropat och blockerat börjar gorma mer och mer, men nu har våran chaufför fått nog och kastar sig ut ur bilen (båda pendlar mellan att vara utanför bilen och sätta sig) och springer mot taxichauffören som blockerade dörren – de springer mot varandra i full fart och hoppar in i varandra och det hela urartar till ett fullskaligt slagsmål med slag och sparkar. Fler taxichaufförer strömmar dit och försöker mota bort dem från varandra. Vi som bara vill komma hem går därifrån och försöker ta oss hem på ett annat sätt. När vi går därifrån skriker de ”svennejävlar” efter oss. Vi går därifrån och tar ett annat bolag, ringer upp taxi-kurirs kundtjänst och berättar om hela spektaklet och påpekar hur oerhört proffsigt vi tycker chaufförerna agerade. 

Notera att detta var två taxichaufförer från Taxi-kurir – alltså samma bolag! 

Som lite diskussion kan jag ju fråga, är det verkligen vårt fel, måste vi ta taxin först i kön?

Någon som kanske varit med om något liknande?”

Som bonus bjuder jag på den här bilden på en kamrat som hamnat lite snett.

taxitopp

Read Full Post »

(En förkortad version av den här texten har tidigare publicerats i Aftonbladet Kultur.)

Jonas ”Tjompe” Bonnier, vd på krisdrabbade Bonniers, har alltid varit förtjust i att fabulera vilket resulterat i en knippe romaner, alla för säkerhets skull utgivna på Bonniers. Fabuleringskonsten tog han dessvärre med sig när han för fem år sedan tillträdde vd-jobbet för den anrika familjefirman som kontrollerar stora delar av den svenska bok- och mediemarknaden. Misslyckad affär las till misslyckad affär men Tjompe fortsätta att måla upp en spännande framtid för firmans 10 000 hänförda anställda. Men nu när verkligheten kommit i fatt den sjätte generationens arvtagare har han tvingats erkänna att verksamheten kommer att göra en brakförlust på 200 miljoner kronor i år. Bonniers Nedre Manilla är skuldsatt upp över skorstenen och bankerna hetsar förläggarfamiljen att snabbt sälja av delar av verksamheten eller att ställa in det årliga apanaget på över hundra miljoner kronor till de drygt 70-talet delägarna. Båda alternativen ifrågasätts av flera tunga delägare.

Samtidigt är det fotfolket på Bonniers olika bolag – Expressen, DN, TV4, Bokförlaget och Sydsvenskan bland annat – som fått betala priset för chefens lekstuga. Uppsägningarna har det senaste året duggat tätt. Häromdan mejlade chefen sitt årliga julbrev till Firmans anställda, en del vet alltså inte ens om de har kvar jobbet nästa år. Vad hade då Tjompe att säga om årets förlust, om Firmans pressade läge, om sitt eget ansvar för att så många tvingas sluta på Bonniers och hur vägen framåt ser ut? Platt intet.

I stället bjuder Tjompe in sina anställda till en liten sagostund med orden:

”Det var en gång en hund som hette Daniel och som tyckte mycket, mycket synd om sig själv.”

Den olyckliga vovven önskade sig i julklapp en klocka som gick baklänges, för att allt skulle återgå till den gamla ordningen. Nya stora och tuffa djur gör nämligen att Daniel känner sig utrotningshotad, vilket får honom att tappa självförtroendet.

Tjompes saga, som är en smula färglös och segdragen, slutar med att hunden i stället får en spegel i julklapp, oklart hur den ska kunna återge hunden hans självförtroende.

Nu diskuterar anställda i Bonnierhuset om den krisande vovven är Firman, Jonas Bonnier själv eller om den ska ses som en taskspark mot de själva.

”Larvigt” är ett av de snällare omdömena om Bonniers julbrev, som avslutas med att ”2013 kommer att bli fantastiskt”, för övrigt en upprepning av Jonas Bonniers förutsägelse för 2012, det som kom att bli många Bonnier-anställdas Annus Horribilis.

 

Hela Jonas Bonniers julsaga:

”Vänner,

På 1600-talet skrev den franske författaren Jean de La Fontaine en mängd sedelärande fabler. Han kunde han skrivit den här också, men det gjorde han inte:

Det var en gång en hund som hette Daniel och som tyckte mycket, mycket synd om sig själv. Han var tretton år gammal och bodde i ett rum med ljusblå tapeter och en vit bokhylla. När han låg vaken om kvällarna kunde han se snön som föll utanför fönstret ovanför skrivbordet. Men inte ens den stundande vita julen kunde Daniel glädja sig åt.
  I julklapp önskade han sig en klocka som gick baklänges.

Före sommaren hade Daniel varit äldst i sin gamla skola. Där hade han gått i sex år, han hade känt alla och varit rasternas mittpunkt. När Daniel viskat hade alla tystnat för att höra vad han sa. När Daniel snubblat hade omedelbart tre, fyra händer sträckts fram för att hjälpa honom upp. Alla hade sett honom, alla hade älskat honom, alla hade velat vara med honom.
  Efter sommaren hade han börjat i en ny skola där han istället tillhört de yngsta. I ett slag förändrades hans liv. Från att ha varit självlysande blev han bara en i mängden. Från att ha sett fram emot rasterna, fruktade han dem. Inte för att någon var dum mot honom, utan för att ingen såg honom. Det var svårt att inse; att ingen verkade bry sig om vad han ville leka och göra.
  Dessutom var några av skolkamraterna enormt stora, större än Daniel trott var möjligt. Aldrig tidigare hade han sett djur av den storleken. Det bekymrade honom mycket, och det fick honom att tänka efter.

”Mamma, jag tror att jag är utrotningshotad”, sa Daniel när han låg i sängen på kvällen ett par dagar före julafton.
  ”Utrotningshotad?”
  ”Alla de andra djuren på skolgården är så tuffa och starka och stora. I min gamla skola fanns inga sådana djur. Där fanns bara djur jag var van vid. Jag tror att jag är utrotningshotad.”
  ”Lille Daniel”, sa mamma. ”Du är en hund. Jag tror inte det är någon fara.”
  Och hon klappade honom på huvudet, men han kände sig inte alls lugnad.
  ”Jag önskar mig en klocka som går baklänges”, sa han. ”Jag vill att det ska bli som det var förut.”

Daniels mamma och pappa var oroliga för sin håriga son. Han som varit deras ljusstråle, han som kunnat berätta i timmar om vad han sett och hört, som haft åsikter om allt och alla och som styrt familjen med sitt häftiga humör. Nu var han som förvandlad. Han berättade sina historier men verkade inte road av dem. Han lärde sig nya saker, men verkade tvivla på dem. Det var på något sätt som om hans självförtroende var försvunnet.
  ”Vad har hänt?” frågade Daniels pappa.
  ”Det är inte så konstigt”, svarade Daniels mamma. ”När allt runt omkring är nytt och annorlunda så glömmer Daniel vem han är. För sina vänner och kamrater är han precis lika viktig som han alltid har varit, men det kommer han inte ihåg längre.”
  ”Vad ska vi göra?” frågade Daniels pappa. ”Ska vi ge honom en klocka som går baklänges?”
  ”Jag har en bättre idé”, sa Daniels mamma.

På julaftons morgon vaknade Daniel av doften av nybakat bröd. Han steg upp och slängde en blick ut genom fönstret. Snön som fallit under natten låg som ett tjockt duntäcke över cykelstället på bakgården. Han suckade tungt. På andra sidan nyår väntade en ny termin på den nya skolgården där ingenting var sig likt.
  Daniel drog på sig tofflorna och gick ut i köket.
  På köksbordet låg ett paket. Det var inte stort, men det var väl inslaget i vitt papper med rött band. Hans mamma och pappa satt i soffan med varsin kopp kaffe och såg förväntansfullt på honom.
  ”God jul”, sa mamma.
  ”Här är din present”, sa pappa.
  Daniel tittade på paketet. Var det..? Han vågade inte hoppas. Han gick fram till bordet, satte sig på en stol, tog paketet och slet av papperet. Under fanns en vit kartong. Långsamt öppnade han kartongen och… stirrade på sig själv. I paketet låg en spegel.
  ”Det fanns ingen klocka som gick baklänges”, sa mamma. ”Så vi köpte något ännu bättre.”

Och med detta vill jag tacka för ett fantastiskt arbete under ett slitigt år, och förstås passa på att önska goda, lyckliga och vackra helger. 2013 kommer att bli fantastiskt

Jonas Bonnier”

Read Full Post »