Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for maj, 2013

”Tänk er en organisation, vilken som helst. Eller ett företag, också vilket som helst. Ja, vi kan låta fantasin föra oss till en förening, ett parti, en skola – en plats på jorden där människor slutit sig samman av något skäl. Chefen som leder gruppen är en duglig person. Givetvis med fel, brister och förtjänster i en blandning som också och förmodligen gäller oss alla. Denna ledare har dock i högsta grad drivits av övertygelsen om alla människors lika värde – oavsett etnisk och religiös bakgrund, eller sexuell läggning. Alla lika med alla sina olikheter.

Nåväl, frid och fröjd. T.o.m i närheten av det lilla ordet lycka. Och, eller snarare men…för det är förstås då det händer. Den ambitiöse och i alla avseenden demokratiske chefen, som haft sin anställning på prov i tre år utsätts för en märklig prövning. Den styrelse som provanställt honom vill inte anställa honom på ett hederligt och bestående sätt, utan erbjuder liksom lite med armbågen ytterligare tre år på prov. I vanliga fall så är detta i flagrant strid mot alla lagar och regler. Men just den här sammanslutningen har ordnat det så vist att man slipper följa lag och avtal som gäller i stort sett i hela den västliga världen. Överallt där människor arbetar och har det man kalla ett anställningsförhållande.

Helt naturligt och med alla goda avsikter att alla åsikter bör höras så börjar detta övergrepp mot anställningstryggheten diskuteras även utanför den aktuella föreningen. Sådan är yttrandefriheten och en av demokratins viktigaste grunder. Fri och öppen debatt. Där alla kan delta.

Det blir förstås  en rejäl offentlig diskussion. Helt naturligt. Så hade det ju varit varhelst och i vilken föreningen eller arbetsplats som helst som detta ägt rum. Det bloggas, twittras, skickas mail till höger och vänster. Det skrivs om det i pressen. Bra! Högt i tak. Demokrati på riktigt….

Men icke, icke. Styrelsen och dess stödtrupper utfärdar bannbullor mot de som tycker att chefen behandlats fel och illa. Riktiga åthutningar där man slår fast att det är ett allvarligt nidingsdåd att blogga och debattera offentligt. I smått försåtliga och illasinnade meddelanden trumpetar man ut att de som inte tillhör den aktuella föreningen och som därmed inte betalar chefens lön inte heller äger rätt att säga något om saken.

Alla utanför är liksom kastlösa. Eller de är som folket när den allmänna rösträtten inte fanns, d.v.s röstlösa. De själva har enligt den gamla 40-gradiga rösträttsskalan alla rösterna. Och så börjar de försåtliga antydningarna om chefen som ska få fortsätta i tre år på prov – chefen har inte skött sig till alla delar, han har saker kvar att göra. Det antyds lite här och där att chefen är lite infekterad. Ja, alltså…det där ordet som bara viskas…rättshavererad. Ve och fasa, en sådan person måste provas och testas ett tag till. Anklagelserna blir förstås aldrig distinkta och konkreta, utan bara förstulna och halvkvädna.

Vi utanför förstår förstås inte. Och vi har inte rätt att tycka.

Vi ska tiga och inte bry om slika interna angelägenheter.

Detta handlar inte om privata företag, statligt ägda företag eller politiska partier med sina många interna stridigheter. Inte heller om idrottsföreningar. Alla dessa brukar ju frekvent hamna i offentligheten och därtill gilla läget såsom de demokrater de alla är. Sällan eller aldrig höres just det där försmådda – lägg er inte i, det här är vår interna angelägenhet, ni jobbar inte här. Etc.  Eller med vilken rätt tycker ni utomstående om detta. Nej, sådana saker höres sällan eller aldrig i alla dessa andra fall då det som kan tyckas internt diskuteras offentligt.

Men i just detta fallet så genljuder just de orden. För att inte tala om alla illasinnade baktalerier. Just så går det till i den här speciella föreningen. Och i det här fallet som handlar om rabbin David Lazar i judiska församlingen i Stockholm som provjobbat i hela tre år och som nu erbjuds med vasst slipad armbåge ytterliga tre år på prov.

Förlåt, förresten. Jag ska ju inte uttala mig om detta övergrepp efter jag inte är medlem i församlingen och inte betalar rabbinens lön. Och förlåt igen. Stryk allt – för diskussionen ska ju inte föras offentligt.

Fel av mig, igen. Jag ber om ursäkt.”

Jan Scherman

Annonser

Read Full Post »