Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2014

Hatets proportioner

(Ursprungligen publicerad i Helsingborgs Dagblad, 140902)

Söndagens kippavandring i ett soligt Stockholm samlade uppskattningsvis 2 000 personer, i en värdig och lugn manifestation. På Raoul Wallenbergs torg sa demokratiminister Birgitta Ohlsson att en våg av antisemitism sköljer in över Europa, medan Mona Sahlin, nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism, sa ”att idag är vi alla judar”.

Manifestationen arrangerades av Judiska församlingen, ”med anledning av den senaste tidens attacker mot judar i Sverige och Europa”.

Lena Posener-Körösi, ordförande i Judiska församlingen och Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, upprepade hur extremt allvarligt läget är för Sveriges judar i dag.

”Denna sommar kommer vi minnas som den värsta som vi upplevt”, sa Posener-Körösi. ”I värsta fall riskerar svenska judar livet och kan inte bo kvar här”.

Silberstein hänvisade till en artikel i The Guardian som berättade att antisemitismen i Europa är den värsta sedan nazisterna och till Newsweeks omslagsstory: ”Exodus – därför flyr Europas judar återigen”.

”Så långt har det gått”, sammanfattade Silberstein.

Redan den 11 augusti kallade Judiska församlingen till ett extra insatt medlemsmöte, därför att ”många judar i Sverige känner stor olust och rädsla för vad som nu ska ske”.

Rädsla är inte att leka med, i förlängningen gör den oss paranoida. Låt mig ta ett exempel som visar på det uppskruvade tonläget.

Den 17 augusti rapporterade den hebreiskspråkiga nyhetssajten NRG Maariv att en judisk kvinna i Gottsunda misshandlats av en grupp muslimska män i palestinaschalar. Nyheten fick snabbt spridning på nätet runt om i världen. bland annat i israeliska Haaretz, judiska nyhetsbyrån JTA, brittiska BBC och på Pamela Gellers antimuslimska blogg.

I Sverige plockades nyheten bland annat upp av den främlingsfientliga sajten Avpixlat och på SD-politikern Tommy Hanssons och FP-politikern Erik Svansbos bloggar.

Även bland judar väckte artikeln av naturliga skäl oro, en oro som späddes på av att flera tongivande personer inom församlingen okritiskt spred nyheten i sociala medier.

Inga svenska medier tog upp storyn. Föreställningen att det beror på att svenska medier är utstuderat antisemitiska fick sig en extra skjuts, bland annat på facebook-gruppen ”Israelvännerna”.

Men det fanns också de som var skeptiska till historien och efter ett par dagar kunde tidningen Metros viralgranskare berätta att historien var fejk.

Hur är det då att vara jude i Sverige i dag?

Haglar glåporden, hoten och de fysiska attackerna?

Exploderar antisemitismen över landets judar?

Larmrapporterna från Församlingen och Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, grundar sig till stor del på den extrema ökningen av antisemitiskt näthat. Kommentarfälten på socialdemokraternas Stefan Lövfens och artisten Mikael Wiehes facebooksidor är två väl dokumenterade exempel som ger anledning till oro.

”Det finns en ny rå ton. Så här har det aldrig sett ut på sociala medier tidigare”, säger Willy Silberstein, ordförande på SKMA.

Men att utifrån sociala medier avgöra dagsformen för antisemitismen i Sverige kan ha sina fallgropar. Att näthatet exploderat mot till exempel muslimer och kvinnor är väl dokumenterat. Men det innebär inte med automatik att brottsligheten mot dessa grupper ökat.

Jag kan för egen del bekräfta Silbersteins iakttagelse, även om jag inte är beredd att dra samma slutsats.

Efter min artikel i Aftonbladet med rubriken ”Bomba inte Gaza i mitt namn” (14 augusti) har jag fått min beskärda del av näthat. Jag har kallats ”quislingäcklet” och en annan person hotade med att ”när Hamas kommer och skjuter judar skall jag se till att du står i första ledet”.

Men näthatet som riktats mot mig kommer inte från nassar, utan främst från judar, många som jag dessutom känner.

Lizzie Oved Scheja, på Judisk kultur, ansåg till exempel att min text var ”rent antisemitisk” och jämförde med Radio Islam.

Komikern Aron Flam twittrade att ”[Bernt Hermele] är lite narcissistiskt lagd och vill gärna tro att allt handlar om honom. Du kan bortse från allt han nånsin gjort”.

Trots att jag arbetat som journalist i 30 år har jag aldrig varit med om en motsvarande attack av hot och beskyllningar. Visserligen var inte näthatet uppfunnet när jag började skriva. Några arga telefonsamtal och vykort till redaktionen ansågs vara en läsarstorm.

Hur ska man då bedöma den nuvarande situationen för svenska judar, har vi anledning att packa väskorna?

Amerikanska The Anti-Defamation League publicerade i maj en färsk undersökning över andelen invånare med antisemitistiska attityder, ”ADL Global 100”. Rapporten visade att Sverige är bäst i Europa med 4 procent (2 procent i åldern 18-34 år).

Det europeiska snittet ligger på skrämmande höga 24 procent, i Frankrike 37 procent.

USA, som framställs som ett föregångsland, ligger på hela 9 procent.

SKMA har invänt att resultaten i ADL 100 ”ska tolkas försiktigt och att undersökningen behöver kompletteras med resultat från kvalitativ forskning om till exempel antisemitismens förekomst och karaktär i offentlig debatt, medier och inte minst sociala medier”.

Men ADL:s bild tycks bekräftas av Brottsförebyggandet rådets statistik för 2013.

5 510 hatbrottsanmälningar fördelar sig så här:

73 procent (4 000 anmälningar) har främlingsfientliga/rasistiska motiv.

11 procent (630 anmälningar) har homofobiska, bifobiska eller heterofobiska motiv.

6 procent (330 anmälningar) har islamofobiska motiv.

6 procent (320 anmälningar) har kristofobiska och andra antireligiösa motiv.

4 procent (190 anmälningar) har antisemitiska motiv.

1 procent (50 anmälningar) har transfobiska motiv.

För att få en dagsfärsk uppfattning av läget har jag talat med poliserna Thomas Bull och Bente Böckmann. De har hand om hatbrottsanmälningarna i Malmö respektive Stockholm.

Förra året minskade antalet anmälningar av antisemitiska hatbrott i Malmö, från 71 till 54. I år har Malmöpolisen hittills fått in 30, varav 15 kommit in sedan krigsutbrottet i Gaza.

Men de antisemitiska hatbrottsanmälningarna i Malmö är ändå relativt få, jämfört med det totala antalet. Förra året tog Malmö-polisen emot totalt 318 anmälningar. I år är siffran redan uppe i 210 anmälningar.

I Stockholm har antalet anmälningar om antisemitiska hatbrott på nätet ökat något i samband med kriget.

”Samtidigt kan vi, utifrån anmälningarna, se en ökad polarisering inom den judiska gruppen”, säger Bente Böckman, inspektör på Hatbrottsgruppen i Stockholm. ”Men den sortens brott, om det nu är frågan om det, betraktas inte som hatbrott utan grundar sig i olika politiska uppfattningar.”

Antisemitismen i Sverige är allvarlig, men ska inte överdrivas. Samtidigt ökar polariseringen när främlingsfientliga, Israel-propagandistiska och höger-kristna kretsar demoniserar svenska muslimer, i namn av att vilja bekämpa antisemitismen.

Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, har på ett förtjänstfullt sätt dragit upp en brandgata mot anti-muslimska och främlingsfientliga kretsar, till exempel Sverigedemokraterna.

Vad vi idag vet är att uppgifterna om en dramatisk ökning av antisemitism i Sverige inte har någon grund i en motsvarande ökning av antisemitiska attityder och inte heller i någon nämnvärd ökning av antalet hatbrottsanmälningar till polisen.

Situationen i Sverige är i det avseendet bättre än i de flesta andra länder.

 

Read Full Post »

(texten ursprungligen publicerad i Aftonbladet Kultur 20140813)

När Israels dödande av palestinska barn och vuxna pågått ett tag fick jag för mig att gå in på Judiska församlingen i Stockholms hemsida för att se vad de hade att säga om saken. Högst upp stod en text med rubriken ”Information om säkerhetsläget”. Texten, undertecknad av församlingens ordförande och generalsekreterare, handlade varken om läget för civilbefolkningen i Israel, vilket jag hade väntat mig, eller i Gaza.

I stället stod där (texten har senare redigerats):

”Judiska Församlingen följer noggrant händelseutvecklingen och situationen i Israel och dess återverkningar på judiskt liv i Europa och Sverige. För att vi alla ska känna oss extra trygga har vår säkerhetsavdelning och dess chef daglig kontakt med såväl polismyndigheten i Stockholm som med övriga församlingar och organisationer.”

Det var tydligen min trygghet som var det första jag förväntades fundera på med anledning av kriget i Gaza.

Det har bott judar i det här landet i över 400 år, så man kan tycka att vi vid det här laget borde känna oss rätt hemmastadda och kunna stå på egna ben. Men redan i första paragrafen i församlingens stadgar slås det fast, med den något ålderdomliga formuleringen, att en av de viktigaste uppgifterna är att ”värna om det judiska folket och förbundenheten med staten Israel”.

Enligt verksamhetsbeskrivningen, å andra sidan, ska församlingen vara ”en öppen och demokratisk organisation” och ”den judiska befolkningens röst i det svenska samhället”. Församlingen förbehåller sig alltså rätten att tala för alla judar i landet, inte bara sina medlemmar.

Den här förbundenheten med Israel, vad tar den sig för uttryck?

De judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö startade Solidaritetskommittén för Israel, efter sexdagarskriget 1967. Verksamheten, som i dag heter Svensk Israel-Information (SII) ska ”bidra till en mer balanserad bild av Israel i Sverige”.

Bakgrunden som SII målar upp är närmast konspiratorisk:

”Israel behandlas ofta orättvist, i till exempel media. Grova sakfel och en obalanserad rapportering är mer norm än undantag i Sverige.”

I styrelsen för Svensk Israel-Information sitter bland andra Anders H Pers, ordförande, Alf Svensson (KD:s tidigare partiledare) ochTorbjörn Karfunkel (Judiska församlingen i Göteborg). Tidigare satt också Fred Kahn, ordförande i Judiska församlingen i Malmö, i styrelsen.

Lisa Abramowicz, föreningens generalsekreterare, driver en hårt propagandistisk linje, som ligger mycket nära den israeliska regeringens retorik.

Meningsmotståndare, som Dror Feiler och Henry Ascher, avfärdar Abramowicz med det nedsättande epitetet ”alibijudar”, då de passerat gränsen för ”all anständighet och rimlighet”.

I dag fortsätter församlingarna att finansiera SII. Dessutom har ett par sionistiska organisationer funnit det värt att bekosta lobbyverksamheten. Insamlingsorganisationen Keren Hayesod (i Sverige: Förenade Israelinsamlingen), som är en del av den israeliska statsapparaten, har valt att stödja SII som enda verksamhet i Sverige. Keren Hayesod, som 2013 samlade in 1 miljard kronor, är noga med att beskriva sig som en israelisk välgörenhetsorganisation, med en omfattande social verksamhet. Men Keren Hayesod bidrar också till den israeliska krigspropagandan. På hemsidan önskas till exempel ”våra soldater framgång när armén avancerar djupare in i Gaza”.

Svenska Förenade Israelinsamlingen arrangerar studiebesök i Israel, där man bland annat besöker en ”militärbas där framtida officerare utbildas”.

Men församlingens stöd till det hårdföra Svensk Israel-information behöver balanseras. Man måste leva upp till talet om ”mångfald, medmänsklighet och demokrati”. Och här kommer Ingrid Lomfors, församlingens generalsekretare, väl till pass. I en krönika i Göteborgs-Posten skrev hon nyligen att Gazakriget inte är svartvitt och uppmanade båda parter att pröva fred framför krig, i god, svensk tradition.

Inget av detta syns på Församlingens egen hemsida, här finns inget utrymme för generalsekreterarens resonerande hållning. Här uppmanas folk att stödja Keren Hayesod, med bidrag till israeliska skyddsrum och terroroffer. Gaza nämns inte med ett ord.

Israel säger sig vara ett hemland för alla judar, tar sig rätten att tala i alla judars namn. På samma sätt säger sig Judiska församlingen ”vara den judiska befolkningens röst i Sverige”, medlem eller inte.

Nu förväntas vi sitta i detta inmålade hörn och ropa ”Antisemit!” när en ursinnig, kanske till och med orättvis, kanske till och med fördomsfull, kritik riktas mot staten Israel och världens judar.

Och för all del, tro gärna att det går att bomba folk till fred. Men inte i mitt namn.

Read Full Post »