Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2015

Det är lite som att kolla på Mora-Nisse när han vunnit Vasaloppet och får frågan hur han lagt up taktiken:

”Jag öppnade för fullt – och ökade efter hand.”

Lika dant när församlingens ordförande, Lena Posner-Körösi, pratar. Hon öppnar för fullt och ökar efter hand. Undan går det, på ett par meningar är samtalet inne på något riksviktigt, r:en rullar över hela rummet, en näve dunkar i bordet, ögonen blixtrar till, rösten höjs och så – lite plötsligt och mer förvånande kanske – kommer en tår i ögat och rösten stockar sig när hon kommer in på dagens flyktingkatastrofer. Och för all del även jag får svårt att hålla tillbaka tårarna. Där sitter vi två halvgamla judar, på hennes kontor på Östermalm, och hulkar hjälplöst över flyktingar och tiggares grymma öde.

Innan jag ens hunnit ställa min första fråga är Posner-Körösi igång och lägger ut texten om sakernas tillstånd. Hon skräms av dagens polarisering som leder till att en del judar vill stänga in sig bakom murar och polisskydd.

”Det finns ingen som får motta fler hot än jag, men om vi inte öppnar upp, kommer vi aldrig tillrätta med det här.”

Trots att jag känner Posner-Körösi en smula sen många år tillbaka förvånas, jag en smula, över hennes grovkorniga logementshumor. Ibland talar hon om sig själv i tredje person, lite knäppt statsmannalikt, men just den grova humorn klargör att det här är en person med en god portion självdistans.

Det är fredag eftermiddag, Posner-Körösi har föranmält att hon inte har all tid i världen för intervjun, hon ska hem och baka challe till fredagens shabbat-middag med familjen.

Ska församlingen var partikulär eller universiell? Om vi tar Förintelsen, betyder ”aldrig mer” att det aldrig mer ska drabba oss judar eller att det aldrig mer ska drabba mänskligheten? Eller flyktingskatastrofen med muslimer på flykt från Syren, hur ska vi som judar förhålla oss till den? Vilken hållning förespråkar du?

L.P.-K.: Varje pesach säger vi ”du ska välkomna främlingen i ditt hus för att minnas att du var främling i Egyptens hus”, det är att vara jude för mig. Vi är frukterna av våra föräldrar tilläts fly hit en gång. Idag finns det tyvärr folk i våra egna led som glömt detta, att vi är frukterna av flyktingskap. Det här är svåra frågor, men att glömma det, att vända ryggen åt flyktingarna och tiggarna, det är inte att vara jude. Att vara jude är att bry sig.

Du har engagerat dig mycket i frågan om antisemitism och rasism, utländsk såväl som inhemsk. Är Sveriges judar hotade idag och i så fall, vem eller vad utgör det största hotet?

L.P.-K.: Vi är en utsatt grupp, särskilt i Malmö. Varje shabbat utsätts rabbinen där för trakasserier, spott och spe, tillmälen och även rent fysiska angrepp. Hoten går i vågor, avsändarna växlar. Idag mottar vi hot muntligen och skriftligen från främst uttalade jihadister, i mindre utsträckning från högerextrema och den autonoma vänstern. I samband de stora helgerna ökar alltid antalet hot.

Det här inte på låtsas, Lena är ingen hysterisk person. Jag är ganska cool. De som vill oss illa är i minoritet. Det är samhällets ansvar att de inte får skada oss. Man får hata mig, men man får inte agera på hatet.

Det är i det här sammanhanget som Bajit (det nya utbildnings- och kulturhuset på Nybrogtatan) blir så jävla viktigt. Vi ska vara öppna, synliga och närvarande. Vi är här för att stanna.

Är inte SD ett större hot mot Sveriges judar, än jihadisterna?

L.P.-K.: Jag vet inte om jag klarar av att göra jämförelsen på det sättet. Jihadisterna är just nu ett större fysiskt hot. Men SD är absolut ett hot mot Sveriges judar. De driver en politik som vill förbjuda kosherslakt, import av kosherklakt, manlig omskärelse, allt som gör det möjligt att leva som religiös jude i Sverige. Det är inte SD:s sak att definiera mig. Det är problematiskt med ett parti som inte kan acceptera ett mänskligt perspektiv, att vi alla är olika, olikheter som berikar, ger energi, driver ett samhälle framåt.

I tidningen Dagen sa du SD:s Björn Söder har ”en falsk och vidrig människosyn”. I SvD sa du: ”De pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper.” Och du har också betecknat SD som nazister.

L.P.-K.: Ja, över de snygga kavajerna är skjortorna bruna.

Ändå blev SD och Kent Ekeroth inbjudna av församlingen att delta i en debatt inför förra riksdagsvalet. Varför då?

L.P.-K.: Det är en svår diskussion. Jag avskyr allt det de står för, men om vi ska ha högt i tak, måste vi kanske också våga bjuda in det vi avskyr. Jag har inte svaret om det var rätt eller fel.

Tar vi emot för många flyktingar?

L.P.-K.: Nej, Sverige är stort och vi har resurserna.

I bland sägs du företräda en religion och ibland medlemmarna, som ju är allt från ateister till ortodoxa. Vem eller vad företräder du egentligen?

L. P.-K.: Som ordförande i Judiska centralrådet, företräder jag den judiska gruppen i Sverige. Vi är en nationell minoritet och ett trossamfund. Vi dansar på två bröllop. Det kan vara svårt för människor utanför våra väggar att förstå att vi inte ”bara” är en religion. För egen del är jag inte religiös, inte troende. Det där kan också vara kontroversiellt.

Varför är det kontroversiellt?

Vi judar i Stockholms församling röstar på allt från vänsterpartiet till de borgerliga. Jag är vald som ordförande för att driva frågor som rör judarnas situation i Sverige. Det där förstår folk. Men de får problem med Israel. Jag förväntas stå upp på barrikaderna och stödja allt vad israelisk politik heter. Varför då? Jag är ju inte anställd av Israels UD. Eller så förväntas jag ta avstånd från Gaza-kriget.

Ok jag är sionist, det vill säga att jag anser att Israel har en rätt att existera. För en tid sedan blev jag inbjuden till vänsterpartiets riksdagsgrupp av Hans Linde. Det var skitkul. Men diskussionen gled snabbt över på Israel; hur kunde jag, som jude, försvara apartheidstaten Israel?

I diskussionen deltog tre vänsterpartister från Iran, bland andra Ali Esbati. Jag vände mig till de och frågade om de brukade ställas till svars för Irans politik. De svarade nej. Varför skulle då jag, ledare för de svenska judarna och född i Göteborg, ställa till svars för Israels politik?

Ser du det som ett uttryck för antisemitism?

L.P.-K.: Nej, det behöver det inte vara.

Men synen på Israel skär väl även tvärs igenom den judiska gruppen i Sverige?

Ja, synen på Israel-Palestina-konflikten är även en utmaning internt. I framtiden kommer synen på hur vi väljer att förhålla oss till Israel-Palestina-konflikten att bli en vattendelare för vilka som blir de de nya ledarna i vår församling. I dag ökar polariseringen mellan ortodoxa och sekulära judar, både internationellt och här hemma i Sverige. Relationen till Israel blir alltmer komplicerad. Vi kommer att behöva diskutera hur vi ska förhålla oss till Israel i framtiden. Det var därför som jag tog in Göran Rosenberg i Paideias styrelse. Det fick jag jävligt mycket skit för. Vi säger att vi ska vara inkluderande, men i själva verket är många av oss så exkluderande.

Israel är en helig kossa i församlingen som vi behöver krossa. Möjligen klarar inte enhetsförsamlingen av en sådan diskussion, möjligen är det dags att skilja på kyrka och stat, även inom den judiska församlingen. Jag vet inte svaren, men det är dags att vi inleder den diskussionen.

Hur ser du på att viga judar och icke judar?

L.P.-K.: Jag viger jude med icke jude. I Israel sitter överrabbinatet och avgör vem som är jude och inte, det är är förfärligt. Hitler gjorde ingen skillnad på hur många droppar blod som krävdes för att någon skulle vara jude. Varför fortsätter överrabbinatet med det?

För mig faller det tillbaka på mina rötter, på mina föräldrar, de var vidsynta.

Det har bara vigts ett gaypar i Stora Synagogan. Det lär finnas fler lesbiska par och gaypar som vill vigas i Stora synagogan, men de väntar på svar. Vad är ditt svar?

L.P.-K.: I synagogan vigs jude med jude. Jag visste inte att det fanns judiska par som väntar på besked. Det är Församlingens ansvar att möjliggöra att de judar som vill vigas i synagogan skall få göra det. Om ingen av de religiösa tjänstemännen kan eller vill, är det Församlingen som skall se till att få hit en rabbin eller kantor som vill genomföra ceremonin.

2013 fick du Konungens medalj av 8:e storleken i högblått band för ”framstående insatser för den judiska gemenskapen i Sverige”. Varför fick du medaljen?

L.P-K: När jag fick ett brev från Hovet, blev jag både rörd och berörd. Jag vet inte hur processen gick till, vem som nominerade mig. Jag har varit en högljudd röst för den judiska gruppen (tar av sig klockan och lägger den på bordet). Jag är en representant för den judiska gruppen och jag ser det som ett erkännande för att den judiska gruppen räknas, att vi syns, att vi finns och att vi gör skillnad för det svenska samhället. Det är viktigt.

Hur gick själva ceremonin till?

L. P.-K.: Vi kom till slottet, Andreas och jag och samlades i ett rum tillsammans med de andra som skulle få en medalj. Efter ett tag kom det in någon som knackade i golvet med en stav. Vi kallades fram, drottningen gav diplomet och kungen medaljen. Medaljen får bara användas vid särskilt högtidliga tillfällen. Jag hade till exempel på mig den i januari när vi uppmärksammade 70-årsdagen av Förintelsens minnesdag i Stora Synagogan, bland annat i närvaro av kungaparet.

Är du rojalist?

L. P.-K.: Jag har inga problem med det statsskicket. Jag tycker det är trevligt med ett kungahus, men det är inte jätteviktigt.

Du var församlingens ordförande i elva slitsamma år, 1999-2010. För att sedan komma tillbaka 2011-2015. Varför kom du tillbaka?

L. P.K.: Därför att jag älskar vår församling, den är fantastisk. Vi har ett fantastiskt judiskt liv, engagerade medlemmar, ett rikt utbud och medarbetare på kansliet som gör mer än vad man kan kräva. Men när jag lämnade 2010 innebar det att medarbetarna for illa, blev hårt åtgångna, och det gjorde mig fruktansvärt ont att se. När jag 2011 fick frågan att komma tillbaka, tog jag två veckors betänketid, och involverade familjen. Jag har aldrig ångrat det beslutet.

Varifrån har du fått din envishet?

L. P.-K.: Jag har en egen historia som jag har med mig. Pappa kom ensam från Berlin 1939, 13 år gammal, han fick lämna sin familj. Allt han hade var en liten resväska i ena handen och en fiol i den andra. På plattformen i Berlin sa han farväl till sina föräldrar. Han såg de aldrig mer. Pappa hamnade på ett internat i Västraby i  Skåne, som Stockholms församling drev. Där var han i tre år, sen kom han till ett av församlingens hus på Hornsgatan i Stockholm. Han flyttade till Göteborg, gjorde lumpen i Uddevalla, träffade mamma, vars föräldrar flytt från Ryssland. I Uddevalla såg de de permittenttrafiken, tysktågen med soldater på permission som svenska regeringen tillätt fram till 1943.

Mamma var också enda barnet, föräldrarna skilde sig, hon växte med sin mamma och hos sina morföräldrar. Varken mamma eller pappa växte upp under normala familjeförhållanden, det var så mycket de saknade. Jag berördes av pappas berättelse, han letade hela sitt liv efter sina föräldrar. De hade förts till Riga, där de sköts. Men hos pappa fanns det hela livet ett hopp att återfinna de.

För mig har pappas berättelse varit viktig, kanske avgörande. Som andra och tredje generationens barn till överlevande känner jag ett jätteansvar för att Hitler inte ska få segra postumt.

Min bror har valt en annan väg. Han har lämnat allt det judiska, det har ingen innebörd.

Ja, vi kan dra olika slutsatser av en och samma historia. Det är väl det som gör oss till människor. Vilka är dina slutsatser om du blickar framåt?

L. P.-K.:  Att vi inte bara ska grotta ner oss i historien. Vi har en fantastisk historia, långt innan Förintelsen, vi har fantastisk kultur. Den vill jag att vi ska förmedla till våra barn – här i Sverige! Vi har så mycket bra, den judiska traditionen, så mycket positivt, som jag tycket vi har ett ansvar att förmedla till andra minoriteter i Sverige – liksom till majoritetssamhället. Vi är ett bra exempel på hur en minoritet kan integreras utan att assimileras. Och det gäller även för dagens Europa; vi måste lära, studera tillsammans och utbyta erfarenheter, inte bara umgås med folk som tycker likadant.

I ett par hundra år dominerades judiska församlingen i Stockholm av män, assimilerade judar, som var en del av Stockholms överklass. Du blev församlingens första kvinnliga ordförande, du var från Göteborg och barn till invandrare. Vilket var ditt största ”handikapp”?

L. P.-K.: Ursprungligen hade jag tänkt utvandra till Israel, jag bodde och pluggade där ett tag, Men när jag träffade Andreas, min blivande man, ville han inte bo i Israel. Tillbaka i Göteborg engagerade mig för Fred i Mellanöstern och Sovjets judar. Mitt första jobb på församlingen i Stockholm var som redaktionssekreterare på Judisk Krönika. Sedan jobbade i två år som sekreterare hos dåvarande förvaltningschefen, Jan Erik Levy, medan jag avslutade mina studier till legitimerad psykolog på Stockholms universitet.

Redan tidigt hade jag, av någon anledning, bestämt mig för att jag ville bli ordförande för församlingen i Stockholm. Detta berättade jag för Margot Friedman, när vi var på väg till Oslo på en konferens. Det här kan ha varit på 90-talet. Jag har alltid gillat makt, att ha inflytande. När jag till slut blev ordförande i brydde jag mig egentligen aldrig vad folk tänkte om mig i Stockholm brydde jag mig aldrig om. Jag har alltid varit en stridspitt, alltid liten och högljudd. Jag kanske var lite för entusiastisk för att uppfatta de signalerna. Det tog ett par år innan jag ens fattade att folks motstånd mot min person berodde på att jag var kvinna. Mitt kön har aldrig varit en variabel för mig. Jag är en person, inte ett kön! Nu kan jag se och förstå att det är oerhört provocerande för en del att jag är kvinna, dessutom en stark kvinna. De blir inte av med mig. Idag kritiserar man mig för att vara maktfullkomlig, odemokratisk. Men jag sover gott om natten, jag har inte lurat nån. Jag har inget att skämmas för.

Vilka är dina höjdpunkter under dina år som ordförande?

L. P.-K.: Om jag börjar med det interna så har jag bidragit till att skapa en känsla av att Judiska Församlingen i Stockholm är en bra arbetsplats. Vi har en stabil och god ekonomi, vi tappar inte medlemmar. Vi har en bredd i erbjudandet av aktiviteter och verksamheter.

Om jag ser externt så är det fyra saker jag särskilt vill framhålla:

Jag såg till att myndigheten Forum för levande historien i sitt uppdrag skulle utgå från Förintelsen, så var det inte tänkt från början.

Jag tog initiativ till vitboken ”Flykt och överlevnad : flyktingverksamhet i Mosaiska församlingen i Stockholm 1933-1950” skriven av den oberoende statsvetaren Svante Hansson. Vi kräver av vår omvärld att de ska göra upp med sitt förflutna. De var helt uppenbart att Judiska församlingen i Stockholme borde göra likadant. Vad var det som hände egentligen? I boken ges en nyanserad bild.

Tillsammans med Gabriel Urwitz och Barbara Spectre tog jag initiativ till att förverkliga Paideia, en idé som Jan Nisell hade haft. Vi är bokens folk, många är akademiker. Men när det gäller judisk kunskap stannar många på en tolv och trettonårings nivå, efter bat och bar mitzva. Jag talar alltså om judisk kunskap, inte nödvändigtvis religiös. Jag är inte själv ett dugg religiös, men den judiska kunskapen tror jag är livsviktig för en livaktig församling. Om vi inte judiska ledare besitter judisk kunskap hur ska vi då kunna anställa judiska professionella lärare och rabbiner?

Bait, visionen från 2006 om ett hus för judisk utbildning och kultur, öppnar i januari 2016 januari. Vi visar vår närvaro, att vi är här för att stanna, mitt i centrala Stockholm, med en stor Magen David på fasaden som är väl synlig från Nybrogatan. Utan Fritz Hollanders insats på 50-talet hade inte Bait kunnat förverkligas idag.

Största besvikelsen?

L. P.-K.: De sår som, 15 år senare, inte läkts i samband med att Paideia bildades. Det gör mig ledsen ännu idag. Det finns en misstänksamhet, en förbittring, ett agg – i bästa fall ett ointresse – som gör mig ont än idag. Med Paideia skapade vi något för den europeiska judenheten, samtidigt som det finns människor som känner sorg och ilska över det. Det smärtar mig. Om jag bidragit till att såra människor var det inte min avsikt. Jag är ledsen att det är så.

Ser du dig som en förvaltare eller förnyare?

L. P.-K.: Jag ser mig som en förnyare. Jag stör mig på att det finns så många som bara vill förvalta, som inte vågar eller vill röra sig utanför våra väggar. Som ordförande för Judiska centralrådet har jag förmånen att få möta människor från andra samfund, från regeringen och från civilsamhället.

Beskriv idéen bakom den svenska enhetsförsamlingen, ett undantag bland de judiska församlingarna i Europa.

L.P.-K.: vi är väldigt svenska. får ofta prata världskrig i andra församlingar, tillhör synagogor, i Prag har man försökt den här modellen, en lärdom i demokrati. hålla en ton som är ok, den svenska delen av oss, konsensus, inte sticka ut för mkt , hitta gemensamma nämnaren, särskiljande inte prata så mycket om

Är församlingen i nuvarande form förlegad?

L.P.-K.: Det undrar jag också. Folk vill engagera sig, men inte på tråkiga politiska möten, utan i projektform där man snabbt ser resultatet av sitt arbete. Det är onekligen en utmaning för oss, liksom många andra politiska och ideella organisationer i Sverige.

I Göteborg har man infört personval, vilket bland annat lett till att två personer som är engagerade i JIPF (Judar för Israelisk-Palestinsk fred) valts in. Är det rätt väg att öppna upp och vitalisera församlingen?

L.P.-K.: Jag är inte säker på att det är bättre, men det är värt att diskutera. För egen del har jag inga problem om jipfare blev invalda i församlingens fullmäktige. Vi behöver diskutera ett system som öppnar upp för fler engagerade.

Kommer vi på sikt bara ha kvar två församlingar i Skandinavien; Stockholm och Köpenhamn?

L.P.-K.: Ja, men det kommer alltid finnas judar runt om i Sverige som vi kommer fortsätta känna ansvar för.

I samband med den här intervjun uppmanade vi också folk på Facebook att komma med egna frågor till Lena Posner-Körösi. Vi valde att skicka vidare följande två frågor, den första från Lars Edlund, den andra från Kerstin Hallert:

Folkhälsomyndighetens undersökning från 2010 visar att svenska judar mår bra. Händelserna i Frankrike och Danmark har lett till en diskussion om judars utsatthet i Sverige. En del debattörer, som ägnar sig åt anekdotisk bevisföring, påstår att Europa blivit farligt. Netanyahu vill att judar ska flytta ”hem”. Kan judar alltjämt kan känna trygga i Sverige? Vad är känsla och vad är verklighet?

L.P.-K.: Vi kan absolut känna oss trygga i Sverige, i stort sett. Vi behöver absolut inte packa väskan. Det är ju för fan därför som vi bygger Bajit! Om folk vill flytta så är det individens egna beslut

individens egna beslut, ingen anledning att flytta från sv

Vad är ditt recept på den fina hönssoppan vid judiska högtider?

L.P.-K.: Min hönssoppa kokas på kyckling- lagom fet. Stor kastrull m kallt vatten, medan värmen stiger lägger jag i morötter, palsternacka, rotselleri o purjolök, grönsaksbuljong o delad kyckling (allt inkl skrov). Kokas upp o står o kokar ett bra tag. Man får smaka av soppan då o då. Tillsätter inte salt m svartpeppar. Det är allt – o gott!! Äts ibland m nudlar, m skdei marak (Isr soppkuddar,) eller kneidlah t Pesach.

Bernt Hermele,

( Lena Posner-Körösi avgick som Judiska församlingens ordförande efter att intervjun gjordes. En kortare version av den här texten har publicerats i Judisk Krönika, nr 4/2015.)

Annonser

Read Full Post »