Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Musik’ Category

Började ta pianolektioner när jag bara var sex. Mina föräldrar hade väl förhoppningen att jag skulle bli nåt slags underbarn som skulle få uppträda i Hylands Hörna. I bekantskapskretsen fanns en liten gosse, Semmy Stahlhammer, var överjävlig på fiol och nu tyckte morsan att världen även var mogen för hennes son.

I sexan fanns gamla käringen Kindell som gav lektioner.

Jag hade rätt lätt för mig samtidigt som jag var lat, en explosivt farlig kombination för den som tänkt sig bli ett världsnamn, så jag lärde mig egentligen aldrig noter utan memorerade i stället låtarna vilket gick bra i början. Det skulle dock på sikt visa sig vara en rätt dålig taktik.

Gjorde under kort period succé som lokalt underbarn på Lindvallsplan 4 och fick turnera runt i de lägenheter i kåken som hade piano. Särskilt med stycket Svunnen Lycka (käringen strök av någon för mig outgrundlig anledning över S:et) hade jag viss framgång.

Men, som sagt, noter lärde jag mig aldrig att läsa.

Ända fram tills idag, vill säga, då Tommy skickat mig dessa.

Annonser

Read Full Post »

Det lackar mot jul och vad kan då passa bättra att spisa än den här låten?

Håll till godo.

Read Full Post »

Två tittar på fotografen, resten på nåt annat. Skumt.

Här ett litet meddelande från en av våra sponsorer:

”Efter sommarens succé-spelningar i Prag och ute i landet står nu Freudenthal Klezmer Band åter på scen i Stockholm. Förbered er på en intensiv och pulserande konsert fylld av klezmerfavoriter och originalkompositioner.

Freudenthal Klezmer Band föddes i en önskan om att spela 50-tals klezmer likt Dave Tarras och Sam Musiker men utvecklades snart till det unika band det är i dag.

Freudenthal Klezmer Band är:

Alexander Freudenthal – klarinett och sång

Peter Lindhamre – trumpet

Staffan Findin – trombon

Hans Nyman – dragspel

Jakob Freudenthal – bas

Pär Jaktelius – trummor

För mer info se: www.myspace.com/fykb

(Slut på det sponsrade meddelandet.)

Tilläggas kan att tid och plats är Nalen, söndagen den 20 december klockan 19.00.

Read Full Post »

Nationalbarden Lundell har fyllt 60.

Grattis säger Dagboken med ”Knulla kungen i arschlet”, en favorit i repris.

Nuff said.

Read Full Post »

Pieter mejlar en lista på de bästa Beatles-låtarna. Av bara farten kommer det med Stenarnas tre bästa också.

Beatles:

Strawberry Fields for Ever (den bisarra, originella ljudbilden i kombination med en mystisk, snudd på mytisk, text samt naturligtvis – en oefterhärmlig melodi).

 Getting Better (Ett distinkt sound med gitarrackordet som återkommer och upprepas, medryckande gladpop av bästa märke, en optimistisk refräng som vi alla vill tro på samt Lennons självutlämnande bekännelse som etsar sig fast: ”I used to be cruel to my woman I beat her and kept her apart from the things that she loved…”)

 A Day in the Life (Tja, så mycket bättre kan det väl inte bli. Lennon och McCartney i ett av sina sista samarbeten – McCartney skrev sticket:  ”Woke up, felll out of bed”. Det låter storslaget, som om bandet spelar i just Albert Hall. Producenten George Martin är i hög grad medskyldig till detta mästerverk! Ringos trummor, som många s k förståsigpåare fnissar åt,  är i själva verket djupt originella med pukor och virvlar som lyfter arrangemanget. Låtmakarna Lennon/McCartney sade sig i denna låt vilja efterlikna en LSD-trip och jag tycker bandet lyckas. This is the ultimate trip! Och vem glömmer det sista utdragna ackordet – jordens undergång? 

Stenarna:

It´s all over now (ett jordnära, pumpande ös som man inte hade hört maken till på 1960-talet. Lyssna på Keiths (eller om det är Brians?) minimalistiska solo som ger gåshud!).

 Brown Sugar (Keiths fläskiga ackordintro håller än idag. Mick sjunger med sydstatsdialekt om sadosex: ”Hear him whip the women just around midnight!” Stenarna är samspelta och levererar här ett ös som Beatles sällan eller aldrig kom upp till….)

 Sympathy for the Devil (Visst är låten sönderspelad och uttjatad, men…Det får inte dölja det faktum att det är en djupt annorlunda, suggestiv och medryckande låt. Snudd på brasilianska rytmer, en förtätad stämning som förebådar Altamont och sextiotalets fall, en text som är poetisk och tål att lyssnas på än idag: ”I shouted out, who killed the Kennedys, well after all, it was you and me!” Jag tycker detta är Stenarnas mästerverk.

Om jag skulle våga mig på att ha en egen uppfattning, och det gör jag, så ser min topp tre för Beatles ut så här:

1. Strawberry fields for ever

2. Help!

3. In my life.

Stones har jag aldrig begripit mig på, men Out of time har jag alltid gillat.

Read Full Post »

Var och såg Monsters of Folk i går i Filadelfiakyrkan. Stockholms samlade rockgossar slöt upp för att se vad som tydligen betraktas som Flavour of the Week. Är övertygad om att de här grabbarna inte kommer att hålla, inte i det här formatet i alla fall.

Men vad vet man?

På den tiden man hörde till Stockholms progg-gossar och läste Musikens Makt så var vi övertygade om att Abba var ett kommersiellt kräkmedel och att Hoola Bandoolas sånger skulle sjungas för evigt, uppe från Cheops pyramid.

Konserten igår var hursom en besvikelse. Dåligt ljud med en bullrig bas och en bullrande baskagge, förstörde vad som kunde ha blivit något.

Sen kan grabbarna skala bort rockambitionerna och i stället koncentrera sig på det akustiska och deras fantastiska röster. Det skulle räcka långt.

Bäst var i alla Will Johnson och hans ”Just to know what you´ve been dreaming”.

Sorry, Harry.

Read Full Post »

williamfitzsimmons

Var och lyssnade på William Fitzsimmons igår på Södra Teatern. Skön snubbe, sköna låtar, skön publik.

Slår jag upp Svenskan idag för att få min upplevelse bekräftad. Men icke en rad om Fitzsimmons, i stället sida upp och sida ner om Joan Baez och hennes kärlek till Jussi Björling. Inget fel i det, eftersom såväl Baez som Björling är förträffliga, men trodde reportrars uppgift här i livet var att rapportera nyheter, inte det som vi redan visste.

Inte en rad som sagde Fitzsimmons. Lika illa i de andra blaskorna.

Okej, får väl dra mitt strå till stacken då.

Snubben spelar utsökt akustisk gitarr, sjunger känsligt om än möjligen en smula enahanda. Låtarna låter rätt mycket samma likadant, men gillar man det, vilket jag gör, är det inget fel med det.

Framför allt är hans mellansnack fantastiskt roliga och ståuppiga, även fast han sitter ner, med en känsla för tajming som påminner en hel del om Woddy Allens 70-talsståupp, vilket inte vill säga lite.

Betyg: 4 getingar/tärningar/fyrar/vovvar/stjärnor/osv

Kolla in honom här på Spotify.

Read Full Post »

Older Posts »