Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dagens’

Kanske är jag en smula orättvis nu, men jag tycker nog att resume.se har blivit snäppet färgstarkare än utmärkta konkurrenten dagensmedia.se

Å här är bildbevisen:

viggo2

klaras-blogg

tobias-tankar

dagens-linus

För tydlighetens skull så syftar jag alltså inte på innehållet på sajten utan just på de här små härliga färgbomberna till vinjetter.

(Förlåt mig Wille)

Read Full Post »

Idag är vi stolta att få presentera en ny avdelning här på Dagboken (ta-tam!).  Vi kallar den helt enkelt för ”Dagens Insändare!”.
leifschulman_200

Först ut är Leif Schulman (fru Ann t.v.) som skickat in följande lite skönt gubbgnälliga bidrag.

Fler bidrag välkomnas, såväl gnälliga som ognälliga, på bernt@hermele.nu

Å den som har lust att säga emot Leif är också alltid välkommen.

Mvh Bloggchefen

 

Vår stad är fylld av självmordspiloter. Fotgängare kallas de. Alltsedan 1 maj 2000 har deras antal och deras dödsföraktande agerande ökat.

Det var det datum som den s k väjningsregeln vid obevakade övergångsställen infördes. I 3 kap. 61 § trafikförordningen står följande: ”Vid ett obevakat övergångsställe har en förare väjningsplikt mot gående som gått ut på eller som just skall gå ut på övergångsställe.”

Denna regel tolkas enklast som: ta ett steg ut på gatan och bilarna ska tvärstanna. I och med denna regel har de flesta fotgängare blivit odödliga. Det är väl så man måste tolka deras beteende att kliva rakt ut i trafiken utan att se sig för. De där vita markeringarna i gatan, som vi andra kallas övergångsställen, fungerar som magnetiskt kraftfält för fotgängare och som kryptonit för bilarna. Rör man sig bara inom dessa markeringar är man skyddad mot alla faror. Och är det så att någon bilist mot all förmodan anser annat är det varje fotgängares plikt att stå still och stirra uppmanande på bilisten innan man långsamt, mycket långsamt, drar sig vidare mot sitt mål på andra sidan gatan.

Fotgängarnas vilda beteende är en källa till ständig irritation och skapar en stor osäkerhet i trafiken. Fotgängarna har i och för sig en yrkeskår som är på deras sida. Taxichaufförer med passagerare i baksätet och med en taxameter rullande kan upptäcka en fotogängare på långt håll och stanna sitt fordon, oftast långt innan fotgängaren själv vet om att han ska korsa övergångsstället.

Så, snälla fotgängare, ingen är odödlig. För att läsa vidare i trafikförordningen, 7 kap. 4 §: ”Gående som skall ut på ett övergångsställe skall ta hänsyn till avståndet till och hastigheten hos de fordon som närmar sig övergångsstället”.

SLUT

Read Full Post »

Dagens Predikan

Det här pratade jag om i Gogan i dag, för dig som missade det:

”Jag tror att Gud finns på mycket närmare håll än vad vi ibland vill förstå. 

Visserligen kan jag respektera och till och med uppskatta den oerhörda vikt  och omsorg som vi lägger vid att läsa, vid att förstå och att tolka toran, den heliga skrift.

 

Vi anser till och med läsandet av toran är så viktigt att vi här i Stora synagogan tycker oss behöva fyra personer som hjälper till med läsandet av veckans avsnitt;

först och främst har vi den som fått en alija, som är kallad att läsa brachoten, välsignelserna, före och efter veckans avsnitt. Han eller hon ska helst också hålla handen på torarullens handtag för att riktigt känna närheten till den heliga text.

 

Sen har vi den som leinar, den som sjunger veckans avsnitt; det brukar vara Ken, Maynard, Paul eller Jonas, men ibland är det också andra personer som gör det.

Till höger har vi personen som med hjälp av jaden, den försilvrade handen, pekar ut orden i pergamentrullen som ska läsas.

Till vänster har vi så backup-personen som har samma text som i torarullen, men den här texten är  utmärkt med vokaler och sångtecken, så att den som leinar har något att luta sig emot om han eller hon kör fast.

 

Lite krångligt kan tyckas, men alltså ett uttryck för just den helighet som vi anser att toran utgör för oss judar. Å inget fel i det.

 

Men jag tror som sagt att vi också kan söka Gud på betydligt närmare håll.

Jag tror nämligen att Gud verkar genom oss människor. Å har du tur så finns Gud förkroppsligad hos din närmaste bänkgranne.

Heliga ögonblick och små mirakel finns överallt, givetvis inte bara här i synagogan, men även här i synagogan.

Det finns heliga män och heliga kvinnor. Det är jag övertygad om och jag tycker mig faktiskt träffa de allt oftare.

När en 84-årig man klev in i Synagogan för ett par månader sedan, i sin rock och hatt och med kameran på magen, så var det ett sådant ögonblick.  Mannen, vars namn jag glömt bort, är polack och räddade under kriget flera judar undan Hitler. Nu hade han rest till Sverige för att hälsa på en kvinna som tack vare hans insats kunde fyllde 90 år.

Efter gudstjänsten följde mannen och hans son med upp till sessionssalen för kiddush. Morton hälsade honom välkommen med några vänligt improviserade ord. Jag kan visserligen ingen polska men gick ändå fram för att trycka hans hand för att visa honom min uppskattning och respekt för det som han gjort.

För säkerhets skulle  gick jag fram till en mannen en gång till och tryckte hans hand, för jag tänkte så här; kanske kan han hans helighet smitta av sig en smula även på mig.

 Å det kan ju vara bra att ha så här i dessa orostider.

 

Men jag kan också uppleva ögonblick av helighet när jag växlar några ord med en främling i kön till Seveneleven, eller när jag får ett leende från en främling i en gatukorsning.

 

Och även de här oplanerade mötena med främmande människor har jag lärt mig att uppskatta allt oftare; även de här mötena ger mig en känsla av att gud verkar genom oss och att det faktiskt finns en möjlighet för två människor att räcka varandra en hjälpande hand.

 

I veckan blev jag ombedd av Expressen att skriva en text om Israel och Hamas, apropå allt det hemska som händer där nere. Jag tänkte först tacka nej till erbjudandet, men så blev jag övertalad av vår dotter Debbie att skriva något.

Så här lyder avslutningen av den texten:

 

Ibland tror jag att det bästa vi kunde göra är att sluta intressera oss för dessa två irriterande bråkstakar, lämna dem i fred på skolgården, så kanske det hela skulle avstanna av sig självt. Finns det ingen publik, finns det kanske inte heller någon mening med att fortsätta att slåss. Vad vet man?

Vad jag vet är att skolgården man slåss på är mycket liten. Niklas Ekdal skrev en bra grej på DN:s ledarsida häromdan, där han jämförde raketbeskjutningen av israeliska städer från Gaza med om det skulle regna ner 80 raketer om dagen över Stockholm från Åland.
Men avståndet mellan Åland och Stockholm är drygt tio mil. Avståndet mellan palestinska Gaza och israeliska staden Sderot är bara två kilometer.
Det är alltså snarare som att vi på Söders höjder i Stockholm skulle ställa upp våra kanoner och beskjuta folket på Östermalm. Inte konstigt att folk blir tokiga.
Det är alltså mycket mycket trångt i den här delen av världen. När vi var och hälsade på våra svenska kusiner i Jerusalem för några månader sedan så hörde vi den muslimska böneutroparen lika bra som vi hör glassbilen hemma. Så tätt inpå varandra lever dessa två folk som fortfarande är i krig med varandra.
Jag är övertygad om att det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Finns det något hopp? Ja det finns alltid ett hopp, och hoppet kommer som alltid från att människor tröttnar på att lyssna på sina ledare, tröttnar på att deras döttrar och söner offras i en meningslös politisk och religiös retorik. Tröttnar på att andra ska bära deras öde i sina cyniska händer och i stället själva bestämmer sig för att se den andre, se att det bara finns förlorare, inga vinnare, så länge det här bråket, det här mördandet, pågår.
Efter att min mamma mördats av en där palestiniern år 2002 så gjorde jag en dokumentär för TV4 som heter ”Min mamma mördades av en självmords-bombare”. Jag fick många rörande och uppskattande reaktioner från folk som sett dokumentären. Det händer faktiskt fortfarande, tre år sedan filmen visades första gången, att främmande människor kommer fram på gatan och tackar.
Och det är trösterikt och det inger hopp.
Och det som gladde mig mest är det mejl som jag fick från en svensk-palestinsk kvinna, knappt 30 år gammal. Hon skrev att hon i flera år bedrivit studier på universitet i Stockholm om konflikten i allmänhet och den palestinska kvinnans situation i synnerhet. Men att konflikten, den olösliga, hade gjort henne deprimerad och att hon till slut givit upp sina studier för att i stället jobba med något mer handfast. Men att min film, för första gången på flera år, hade gett henne en känsla av hopp.

Och det kändes bra att höra.

Shabat shalom.” 

Tyckte predikan gick hyfsad, även om Karlis tyckte att jag skulle kört lite mer tryck i leveransen och Paula retade sig på att jag drog mig i skägget hela tiden.

Gladde mig särskilt åt att mina icke-judiska kompisar Runar, Magnus, Peje, Sara, Johan , Tanu och Göran tagit av sin fritid för att  komma och lyssna. Robban ringde omtänksamt nog och frågade hur hade det hade gått.

Allt gott.

 

Read Full Post »