Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Expressen’

Jan Guillou har framgångsrikt bagatelliserat Expressens spion-avslöjande som en ”lek med elden”.

Men, som Peppe mycket riktigt brukar konstatera, skit flyter.

Tidningen Världen idag återpublicerar nu en gammal story, som bland annat berättar om polisens IB-förhör med Gulliou, bland annat det här brevet  från Jan ”Abu Iad” Guillous till DFLP:

”Gunnar är under alla omständigheter mer värdefull i levande tillstånd än död. Även om jag vill att ni skall göra det klart för honom att han kommer att bli skjuten om han inte samarbetar, vill jag inte att han skall skjutas…

I min stora tidskrift vill jag avslöja en spion…

Det kommer att ha bättre politisk effekt för både dig och oss än om vi tar fysisk hämnd…

Straffet att bli avslöjad med namn, foto och allt och leva är tillräckligt svårt för att få honom att önska att du hade skjutit honom i stället…

Därför hade jag planer på att själv fråga ut honom (tillsammans med några andra kamrater i vårt parti – eftersom han också har infiltrerat partiet) och jag gjorde upp planer på att verkställa detta förhör på ett ganska drastiskt sätt. Det vill säga, att hota honom mycket strängt att välja mellan samarbete och, ja, du kan använda din fantasi.

Kommunistisk hälsning

Abu Iad”

Å här flyter både det ena och andra upp.

Read Full Post »

DSC00609

Sist av alla ger sig Expressen in i Röda Korset-affären.

Jag vet att man inte ska tala i egen sak, men nu är det rötmånad och då får man göra lite som man vill.

Alltså, idag har Expressen ett så kallat dokument om misstänkte svindlaren Johan af Donner. Tre reportrar, en fyrradig intetsägande rubrik som inleds med icke-ordet ”därför” och en letargiskt utgjord sida skvallrar om att Thomas Mattsson tycker att ”till detta är jag nödd och tvungen”.

Obegripligt hur Expressen kan göra en så här fascinerande historia till något så ointressant och lågintensivt.

Att kalla det här omtugget för ett dokument är ett hån mot läsarna, för att inte tala om det svenska språket.

Read Full Post »

Expressen i all ära men dagens bästa rubbe har onekligen Aftonbladet.se:

ScreenHunter_03 Jul. 14 14.39

Fullt i klass med gamla Sigge Ågren-favoriten ”Greve sköt neger med jaktgevär på Östermalm”.

Read Full Post »

alvaret

Vad är vitsen med Expressen?
Har veckans redigerare gått i grundkurs hos Blandaren, är han uppfödd med
Casino-revyn? Eller är han måhända från Göteborg?

Leif

hov

Read Full Post »

dsc00495

Jättebra initiaitv, jättviktig fråga, usw, men varför – och här tar jag risken att kanske spåra lite snett i den här frågan det medges – varför representeras Svenskan, Lena K Samuelsson, DN, Pia Skagermark och Expressen, Thomas Mattsson, av varsin gubbe eller gumma medan Bladet representeras av två, Jan Helin och Kalle Ljungkvist?

Inser att frågan inte är av samma dignitet som att journalisten Isaak suttit fängslad i över sex år i ett fängelse i Eritrea, men jag kräver ändå ett svar! Nu!

Read Full Post »

screenhunter_02-mar-14-17373

I fredags hade både Expressen och DI varsin story om SEB.

Expressen avslöjade att banken  hade konferens på lyxhotell i Gstaad, Schweiz, medan DI koncentrerade sig på att  berätta att vd Falkengrens lön höjts med ett par miljoner och att hennes pension därmed åkte upp  35 miljoner.

För min del var det en promenadseger för Expressen.

Extra minus för DI:s etta som försökte sig på någon slags ironi, med en fejkad SEB-annons på ettan.

Gör om, gör rätt.

di2

Read Full Post »

dilsa_200

Dilsa Demirbag-Sten skriver i vanliga fall sylvassa artiklar på Expressens kultursida. Alltid seriöst, gärna lite upprört.

Men på Facebook kopplar hon av och släpper fram sitt rätta jag, till exempel med den här videon, Cubby dances to Beyonce´s single ladies. Bra så.

Att hon också kan tänka sig att inte spotta i glaset visar hon i den här intervjun som jag gjorde på Stora Journalistpriset för RealTV.

Read Full Post »

Klicka på den här länken:

01-spar-01-1

(apropå dagens Expressen-artikel om Lundell och Kungen och medaljen)

Read Full Post »

Idag kör Expressen och Newsmill samma spår; var det rätt av Lundell, rebellen, att ta emot en medalj från kungen?

I Expressen skriver yours truly och i Newsmill skriver Ulf Brandeliius, presschef på Vänsterpartiet.

Och vänner, rent objektivt kan jag konstatera att det bara är spel mot ett mål.

Kommentarerna på Newsmill says it all:

Gäsp! Vänstern rasar över symbolvärden. Väx upp. Om han vägrat ta emot medaljen hade inte världen blivit en bättre plats att leva i. Det hade inte ens varit ett litet steg mot en bättre värld.
Snacket om att han sjöng öppna landskap istället för kebabvisan, är på gränsen till olovligt dumt.

Av: Bo Jensen, 2009-02-02, 23:33

Eller så går man sin egen väg och skiter i vad folk tycker. Ni behöver nog Lundell mer än vad han behöver er. Och sedan när är det fel att visa tacksamhet?

   Av: Andreas Vilén, 2009-02-03, 03:01

 Döm själva:

 http://www.expressen.se/debatt/1.1453030/for-mig-ar-lundell-anda-en-rebell

http://newsmill.se/artikel/2009/02/02/sorgligt-att-du-tar-emot-medaljen-av-kung-carl-gustav-uffe

Tack Ulf Brandelius, nu vet jag i alla fall varför jag inte ska rösta på väntserpartiet.

Däremot undrar jag om du möjligen är släkt med Harry?

Read Full Post »

Det här skriver jag i Expressen idag:

”Det finns en magisk liveinspelning med Ulf Lundell från Mosebacke i Stockholm. Året är 1977, tror jag och Lundell kompas av Mats Ronander och Lasse Wellander.
Han är bra på örat och plötsligt skriker Lundell grova sexuella anspelningar om kungen (ändrat av ansv utg; jag skrev ursprungligen ”knulla kungen i arschlet, allt annat är bullshit”).
Publiken tystnar för ett ögonblick.
Och sen lägger Lundell till och låter om möjligt ännu mer som en imitation av en packad Brasse Brännström som imiterar än ännu mer packad Lundell:
”Jag slår vad om att kungen är lika full som jag är.”
Att skymfa kungen från en liten scen ett stenkast från slottet, det blir inte mer rockandroll än så. Ungdomligt uppror och festlig fylla i skön förening.
Och nu har Lundell precis som alla vi andra blivit gammal och han har tagit emot en medalj från kungen.
Hur kunde det gå så fel?
Minns när Lundell och jag försökte sätta ihop ett band, nån gång runt 1975. Hans första platta, Vargmåne, hade kommit ut och Jack, den som skulle komma att kallas för en generationsroman, låg fortfarande för korrekturläsning hos förlaget. Bland annat tjafsade de om stavningen av något ord, minns jag att Lundell skrockade något om.
Min största tillgång för att kvalificera mig för att kompa Lundell var att jag ägde ett elpiano och att han inte kände några riktiga musiker i stan än.
Vi repade några gånger ute i EMI:s studio i Skärmarbrink. Skivbolaget hade övertalat trummissen och basisten i Harpos kompband att ställa upp på ett rep. Herrarna som verkligen var proffs, det var varken Lundell eller jag, var måttligt imponderade.
Minns att Lundell muttrade något om att de jävlarna kunde fara åt helvete och att vi ska skulle fixa andra musiker, när vi satt och konspirerade i min lägenhet.
Sen gick vi och såg Springsteen på Konserthuset i Stockholm, Born to run hade slagit ner som en bomb. Vi stod fnittrande i trappan utanför konserthallen och fantasierade om vår rockdröm.
Det blev förstås aldrig nånting av med den drömmen för mig, att äga ett piano är inte samma sak som att kunna spela på det.
Men Lundell förverkligade verkligen den där drömmen, med råge får man säga. Han skrev några odödliga låtar, vilket är mer än vad de flesta av oss lyckas med, att göra något som kommer att leva längre än vi själva.
Sedan dess har Lundell ångat på, fortsatt att leva rockmyten, spriten, upproret, skilsmässan, de unga kvinnorna, böckerna, musiken, tavlorna.
Uppbrott, uppbrott.
Samtidigt har han utvecklats till den sura, gnälliga gubben han alltid var predestinerad att bli, som klagar på sin gamla producent, som klagar på att någon konsthall förstör hans utsikt på Österlen, som klagar på att sossarna svek Sverige.
Och jag har kommit att älska den där sura, sturiga gubben allt mer, förmodligen för att han påminner mig om mig och därmed om min farsa. Och det är trots allt trösterikt.
Huruvida Lundell nu har svikit sina ideal eller inte – om han nu haft några – de överlåter jag åt andra att fundera över. Den som är utan skuld kan som bekant ta och kasta den första stenen.
Men jag vet så mycket att Lundell aldrig har varit närmare mitt hjärta än när han begick det där majestätsbrottet på Mosebackes scen, den där kvällen för rätt så många år sen.”

Read Full Post »

Older Posts »