lånade the band-boxen av micke.
43 spår och allt är väl inte guld, men mycket är mycket bra och en del är överjälvligt bra.
fantastiskt skickliga musiker på piano, orgel, bas, trummor och elgitarr.
tre särpräglat underbara röster.
en energi, en pigghet, en karneval av musikaliska bergochdalbanor och karuseller som ibland gör att man nästan ramlar av stolen.
bra låtar och fantastistiska texter
allt det här och mycket mer bjuder Richard Manuel, Garth Hudson, Rick Danko, Levon Helm och låtskrivaren Robbie Robertson på.
men det som verkligen knäcker mig är deras mästerverk The Weight, en låt som Robertson skrev 1968.
här har producenten john simon – vad gör det geniet idag? – tämjt de här fem vildhingstarna till att spela en stram tillbakahållen fuga a la bach
arrangemanget är asketiskt, i stället för neon, blinkande lamopor, karuseller och sockervadd bjuds vi här på ett bibiliskt landskap i svartvitt, fårö, bergman.
robertsson knäpper bara på en akustisk gitarr, manuel struttar entonigt på pianot, hudson genialiska orgel finns inte ens med, enda extravagansen är ett fett eko på helms pukor
annars är det de särpräglade rösterna som bär fram låten
helm och danko turas om att ta hand om solostämman, medan den bästa av de bästa, richard manuel, bara körar i refrängen, men gör det så överjävligt bra att han ändå lyckas blåsa de andra två av banan
när de 1970 (eller var det 71?) kom till konserthuset i stockholm satt både micke och jag i publiken och njöt och båda minns vi robertssons svar när publiken började skrika requests:
”We´re gonna play them all!”
http://www.youtube.com/watch?v=XY_5JOEmFK0
och en liveversion:
