Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gaza’

problem

Gick förbi det här elskåpet på Nybrogatan idag och tänker att det här är en bra illustration på världens problem, stora som små.

Här har vi en kille – för vi kan på goda grunder utgå ifrån att det är kille – som tänker:

”Fan vad fult med alla flaskor som folk ställer på mitt elskåp.”

(Lite oklart varför han känner så varmt för just det här elskåpet. Kan han månne vara fastighetsskötare till kåken som vidhänger elskåpet?)

Nåväl, sagt och gjort. Hem å skissa lite på en lösning.

”Om vi tar en plåtbit och låter den bilda en 45 graders lutande ”skidbacke” i förhållande till elskåpets horisontella plan, så ska det nog fan vara omöjligt för fylltrattarna att skräpa ner på  just mitt elskåp.”

Och visst fan funkar det. Men lösningen innebär en förfulning av något som från början var rätt okej, en plåtrektangel som inte gör särskilt mycket väsen av sig. Men som nu, när det fått en bucklig ful plåthatt, plötsligt drar till sig blicken på ett irriterande sätt.

Pavorna och skräpet på skåpet brevid ser vackra ut i jämförelse.

Gör om, gör rätt.

(Denna text kommer att skickas till parlamenten i Tel Aviv och Gaza som en liten lagom tänkvärd pekpinne.)

Read Full Post »

mohamedomar

Mohamed Omar är en poet som jag gärna vaknat till på  morgonen när han pratat i programmet Tankar för dagen i P1. Han har en personlig röst som kan berätta en historia som får mig att vakna på mer än ett sätt.

Men när Lennart Persson i SVT Aktuellt  häromdan skulle diskutera evenutell extremism  i Rosengård – i sig ett vanskligt ämne eftersom min övertygelse är att extremism är rätt jämf förelad mellan säg Djursholm och Rosengråd, så hoppade den gode Omar rejält i galen tunna.

I stället för att diskutera uppgifterna i en regeringsrapport så började han veva om vad Israel gör i Gaza, vilket onekligen ligger både en bit från ämnet och en bra bit bort i geografin. Och när han ändå var i farten hoppade han på min kompis Fredrik Federley, som föralldel också är en god provokatör.

På vilket sätt Israels agerande är kopplat till något som händer eller inte händer i Rosengård – eller i Djursholm för den delen – blev väl aldrig riktigt klarlagt av Omar.

Som retorisk uppvisning, inklusive fingerviftandet, var Omar rätt imponerande. Men här har vi trots allt en kille som numera givit begreppet ”blanda bort korten” ett ansitke.

Det trista ur mitt perspektiv är att jag tror och hoppas att Mohamad Omar kan betydligt bättre än så här.

Det här mejlet har en kompis skrivit:

I onsdagens Aktuellt debatterades extremismen i Rosengård efter en rapport framlagd av terroristforskaren Magnus Ranstorp. Efter inslaget debatterades rapporten i studion. På plats var då Ranstorp själv samt poeten, PEN-klubbsmedlemmen och den nyutkomne Hamas-, Hizbollah och Irananhängaren Mohamed Omar. Väl i debatten pratade inte Omar mycket om Rosengård utan istället om sin syn på den på den sionistiska elit som styr samhället. Bland det mest obehagliga som har framförts i en städad debatt i svensk TV.

För att se på inslaget gå in på http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=37756&lid=lista_675043&lpos=2 och välj Aktuellt från den 28:de januari. Spola fram till 20.20 eller om ni vill titta på hela inslaget i sin helhet spola till 15.45

Den enda som ännu har uttalat sig om händelsen är Roland Poirier Martinsson och kan läsas på http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/29/vv

Mer i frågan hittar du också på Politikerbloggen

http://www.politikerbloggen.se/2009/01/29/13328/

 

(Tipstack till Simon)

Read Full Post »

Det är inte bara journalisterna på SVT som inte kan skilja på Israel och judar.

På en fråga från mig skriver Göran Rosenberg och berättar att han nyligen utsattes för en sammanblandning  i Svenskan:

Erik Löfvendahl på Svenskan kallade mig för ”israel” i en radiokrönika den 10.1.09. där han tyckte det var märkligt att två judar fick diskutera Gaza medan det var palestinierna som dödades. Jag skrev ett svar som de införde två dagar senare (se nedan), plus alla möjliga muntliga och skriftliga ursäkter från såväl Löfvendahl som redaktionschefen.

Sammansmältningen mellan synen på judar och synen på Israel lär dock inte gå att undvika, inte heller att antisemiterna, muslimska och andra, får luft under vingarna.

Helt oskyldigt är inte Israel till detta. Ökad antisemitism blir nu ett laddat och svåremotståndligt argument för stöd till vad helst Israel tar sig för. Mot Hitler måste allt vara tillåtet.

Och helt nödvändigt är det inte heller för ordföranden i församlingen att ställa upp på solidaritetsmöte för Israel i ett läge där uppenbara brott mot folkrätten tycks äga rum. Här hade funnits en chans att markera den judiska församlingens ”opolitiska” karaktär.Nåväl, detta kan vi diskutera vid tillfälle.

Här mitt svar i Svenskan, infört på sid 2 den 10.1.09:

I sin radiokrönika den 10 januari utnämner Erik Löfvendahl mig till ”israel”. Inom citattecken
förvisso, men likväl. Såvitt jag förstår tycks han mena att alla människor med judisk
bakgrund bör betraktas som ”israeler”, och därmed som en part i konflikten mellan
israeler och palestinier. De som i namn av den här konflikten anser det legitimt att
attackera såväl judar som judiska mål varhelst i världen, kan naturligtvis bara tacka
och hålla med. Till ”frågans komplexitet”, för att citera Erik Löfvendal, hör annars att
de flesta judar inte är israeler och inte heller vill vara det. Till min egen komplexitet, om
jag nu får anses besitta en sådan, hör att jag helst vill bedömas utifrån vad jag säger och
inte utifrån av vem jag är född.
Göran Rosenberg

Svar: Min formulering i radiokrönikan var onyanserad. Jag ber om ursäkt för det.
Erik Löfvendahl

Read Full Post »

Dagens Predikan

Det här pratade jag om i Gogan i dag, för dig som missade det:

”Jag tror att Gud finns på mycket närmare håll än vad vi ibland vill förstå. 

Visserligen kan jag respektera och till och med uppskatta den oerhörda vikt  och omsorg som vi lägger vid att läsa, vid att förstå och att tolka toran, den heliga skrift.

 

Vi anser till och med läsandet av toran är så viktigt att vi här i Stora synagogan tycker oss behöva fyra personer som hjälper till med läsandet av veckans avsnitt;

först och främst har vi den som fått en alija, som är kallad att läsa brachoten, välsignelserna, före och efter veckans avsnitt. Han eller hon ska helst också hålla handen på torarullens handtag för att riktigt känna närheten till den heliga text.

 

Sen har vi den som leinar, den som sjunger veckans avsnitt; det brukar vara Ken, Maynard, Paul eller Jonas, men ibland är det också andra personer som gör det.

Till höger har vi personen som med hjälp av jaden, den försilvrade handen, pekar ut orden i pergamentrullen som ska läsas.

Till vänster har vi så backup-personen som har samma text som i torarullen, men den här texten är  utmärkt med vokaler och sångtecken, så att den som leinar har något att luta sig emot om han eller hon kör fast.

 

Lite krångligt kan tyckas, men alltså ett uttryck för just den helighet som vi anser att toran utgör för oss judar. Å inget fel i det.

 

Men jag tror som sagt att vi också kan söka Gud på betydligt närmare håll.

Jag tror nämligen att Gud verkar genom oss människor. Å har du tur så finns Gud förkroppsligad hos din närmaste bänkgranne.

Heliga ögonblick och små mirakel finns överallt, givetvis inte bara här i synagogan, men även här i synagogan.

Det finns heliga män och heliga kvinnor. Det är jag övertygad om och jag tycker mig faktiskt träffa de allt oftare.

När en 84-årig man klev in i Synagogan för ett par månader sedan, i sin rock och hatt och med kameran på magen, så var det ett sådant ögonblick.  Mannen, vars namn jag glömt bort, är polack och räddade under kriget flera judar undan Hitler. Nu hade han rest till Sverige för att hälsa på en kvinna som tack vare hans insats kunde fyllde 90 år.

Efter gudstjänsten följde mannen och hans son med upp till sessionssalen för kiddush. Morton hälsade honom välkommen med några vänligt improviserade ord. Jag kan visserligen ingen polska men gick ändå fram för att trycka hans hand för att visa honom min uppskattning och respekt för det som han gjort.

För säkerhets skulle  gick jag fram till en mannen en gång till och tryckte hans hand, för jag tänkte så här; kanske kan han hans helighet smitta av sig en smula även på mig.

 Å det kan ju vara bra att ha så här i dessa orostider.

 

Men jag kan också uppleva ögonblick av helighet när jag växlar några ord med en främling i kön till Seveneleven, eller när jag får ett leende från en främling i en gatukorsning.

 

Och även de här oplanerade mötena med främmande människor har jag lärt mig att uppskatta allt oftare; även de här mötena ger mig en känsla av att gud verkar genom oss och att det faktiskt finns en möjlighet för två människor att räcka varandra en hjälpande hand.

 

I veckan blev jag ombedd av Expressen att skriva en text om Israel och Hamas, apropå allt det hemska som händer där nere. Jag tänkte först tacka nej till erbjudandet, men så blev jag övertalad av vår dotter Debbie att skriva något.

Så här lyder avslutningen av den texten:

 

Ibland tror jag att det bästa vi kunde göra är att sluta intressera oss för dessa två irriterande bråkstakar, lämna dem i fred på skolgården, så kanske det hela skulle avstanna av sig självt. Finns det ingen publik, finns det kanske inte heller någon mening med att fortsätta att slåss. Vad vet man?

Vad jag vet är att skolgården man slåss på är mycket liten. Niklas Ekdal skrev en bra grej på DN:s ledarsida häromdan, där han jämförde raketbeskjutningen av israeliska städer från Gaza med om det skulle regna ner 80 raketer om dagen över Stockholm från Åland.
Men avståndet mellan Åland och Stockholm är drygt tio mil. Avståndet mellan palestinska Gaza och israeliska staden Sderot är bara två kilometer.
Det är alltså snarare som att vi på Söders höjder i Stockholm skulle ställa upp våra kanoner och beskjuta folket på Östermalm. Inte konstigt att folk blir tokiga.
Det är alltså mycket mycket trångt i den här delen av världen. När vi var och hälsade på våra svenska kusiner i Jerusalem för några månader sedan så hörde vi den muslimska böneutroparen lika bra som vi hör glassbilen hemma. Så tätt inpå varandra lever dessa två folk som fortfarande är i krig med varandra.
Jag är övertygad om att det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Finns det något hopp? Ja det finns alltid ett hopp, och hoppet kommer som alltid från att människor tröttnar på att lyssna på sina ledare, tröttnar på att deras döttrar och söner offras i en meningslös politisk och religiös retorik. Tröttnar på att andra ska bära deras öde i sina cyniska händer och i stället själva bestämmer sig för att se den andre, se att det bara finns förlorare, inga vinnare, så länge det här bråket, det här mördandet, pågår.
Efter att min mamma mördats av en där palestiniern år 2002 så gjorde jag en dokumentär för TV4 som heter ”Min mamma mördades av en självmords-bombare”. Jag fick många rörande och uppskattande reaktioner från folk som sett dokumentären. Det händer faktiskt fortfarande, tre år sedan filmen visades första gången, att främmande människor kommer fram på gatan och tackar.
Och det är trösterikt och det inger hopp.
Och det som gladde mig mest är det mejl som jag fick från en svensk-palestinsk kvinna, knappt 30 år gammal. Hon skrev att hon i flera år bedrivit studier på universitet i Stockholm om konflikten i allmänhet och den palestinska kvinnans situation i synnerhet. Men att konflikten, den olösliga, hade gjort henne deprimerad och att hon till slut givit upp sina studier för att i stället jobba med något mer handfast. Men att min film, för första gången på flera år, hade gett henne en känsla av hopp.

Och det kändes bra att höra.

Shabat shalom.” 

Tyckte predikan gick hyfsad, även om Karlis tyckte att jag skulle kört lite mer tryck i leveransen och Paula retade sig på att jag drog mig i skägget hela tiden.

Gladde mig särskilt åt att mina icke-judiska kompisar Runar, Magnus, Peje, Sara, Johan , Tanu och Göran tagit av sin fritid för att  komma och lyssna. Robban ringde omtänksamt nog och frågade hur hade det hade gått.

Allt gott.

 

Read Full Post »

Det här publicerades ursprungligen i Expressen för några dar sen under rubriken ”Kanske borde vi vända ryggen till”:

När jag blev tillfrågad av Expressen om att skriva en artikel om Israel och Hamas tackade jag genast ja. Inte för att jag är en expert, inte för att jag har någon lösning, inte för att jag har några särskilda insikter eller kunskaper som skulle göra mig lämpad att ta det här utrymmet och din tid i anspråk. Men det har ingen annan heller, uppenbarligen, så varför inte. Å andra sidan är debatt en sällsynt illa vald vinjett, med tanke på att det inte är mer debatt som vi behöver, utan mer försoning, såväl i Israel och Palestina, som på alla andra platser på vårt jordklot.
Några faktabitar:
Min mamma Perla mördades av en självmordsbombare påsken 2002. Mamma var på besök i israeliska kuststaden Netanya och självmordbombaren hade tagit sig de femton kilometrarna från Tulkarem på Västbanken för att utföra sitt dåd där 30 personer mördades.
En av våra söner pluggar och bor sedan något år i Tel Aviv.
Att jag är orolig för hur konflikten mellan Israel och Palestina utvecklas, om nu det här vansinnet kan kallas utveckling, utgår jag ifrån att alla begriper.
Hur ska man kunna begripa den här konflikten? Varför kan inte judar och araber, israeler och palestinier, hålla sams när de flesta andra konflikthärdar lösts upp under en optimistisk och ekonomiskt stark era som sett Berlinmuren falla, Sovjetunionen upplösas, Irland förenas, Sydafrika försonas, Jugoslavien falla sönder, grannar beskjuta varandra och ändå – ändå – kunna gå vidare och börja om på nytt i resterna av det som en gång var deras liv.
Men alltså inte dessa förbannade judar och araber, dessa förbannande israeler och palestinier, som bara bråkar, terroriserar, bombar och lemlästar varandra med en irriterande envishet.
Det finns ingen brist på historiska fakta, religiösa trosuppfattningar och havererade politiska fredsinitiativ, men till ingen nytta. Precis som Mary J Blige och Bono sjunger i ”One” är det ”too late tonight, to drag the past out tonight”.
Ibland tror jag att det bästa vi kunde göra är att sluta intressera oss för dessa två irriterande bråkstakar, lämna dem i fred på skolgården, så kanske det hela skulle avstanna av sig självt. Finns det ingen publik, finns det kanske inte heller någon mening med att fortsätta att slåss. Vad vet man?
Vad jag vet är att skolgården man slåss på är förbannat liten. Niklas Ekdal skrev en bra grej på DN:s ledarsida i går, där han jämförde raketbeskjutningen av israeliska städer från Gaza med om det skulle regna ner 80 raketer om dagen över Stockholm från Åland.
Men avståndet mellan Åland och Stockholm är drygt tio mil. Avståndet mellan palestinska Gaza och israeliska staden Sderot är två kilometer.
Det är alltså snarare som att vi på Söders höjder i Stockholm skulle ställa upp våra kanoner och beskjuta folket på Östermalm. Inte konstigt att folk blir tokiga.
Det är alltså jävligt trångt i den här delen av världen. När vi var och hälsade på våra svenska kusiner i Jerusalem för några månader sedan så hörde vi den muslimska böneutroparen lika bra som vi hör glassbilen hemma. Så tätt inpå varandra lever dessa två folk som fortfarande är i krig med varandra.
Jag är övertygad om att det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Finns det något hopp? Ja det finns alltid ett hopp, och hoppet kommer som alltid från att människor tröttnar på att lyssna på sina ledare, tröttnar på att deras döttrar och söner offras i en meningslös politisk och religiös retorik. Tröttnar på att andra ska bära deras öde i sina cyniska händer och i stället själva bestämmer sig för att se den andre, se att det bara finns förlorare, inga vinnare, så länge det här bråket, det här mördandet, pågår.
Efter att min mamma mördats av den där palestiniern år 2002 så gjorde jag en dokumentär för TV4 som heter ”Min mamma mördades av en självmords-bombare”. Jag fick många rörande och uppskattande reaktioner från folk som sett dokumentären. Det händer faktiskt fortfarande, tre år sedan programmet visades första gången, att främmande människor kommer fram på gatan och tackar.
Och det är trösterikt och det inger hopp.
Och det som gladde mig mest är det mejl som jag fick från en svensk-palestinsk kvinna, knappt 30 år gammal. Hon skrev att hon i flera år bedrivit studier på universitet i Stockholm om konflikten i allmänhet och den palestinska kvinnans situation i synnerhet. Men att konflikten, den olösliga, hade gjort henne deprimerad och att hon till slut givit upp sina studier för att i stället jobba med något mer handfast. Men att min film, för första gången på flera år, hade gett henne en känsla av hopp.
Och det kändes bra att höra. Vill du kolla på min dokumentär ”Min mamma mördades av en självmordsbombare” så kan du gör det här:

 

 

 

 

Read Full Post »