Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘israel’

mohamedomar

Mohamed Omar är en poet som jag gärna vaknat till på  morgonen när han pratat i programmet Tankar för dagen i P1. Han har en personlig röst som kan berätta en historia som får mig att vakna på mer än ett sätt.

Men när Lennart Persson i SVT Aktuellt  häromdan skulle diskutera evenutell extremism  i Rosengård – i sig ett vanskligt ämne eftersom min övertygelse är att extremism är rätt jämf förelad mellan säg Djursholm och Rosengråd, så hoppade den gode Omar rejält i galen tunna.

I stället för att diskutera uppgifterna i en regeringsrapport så började han veva om vad Israel gör i Gaza, vilket onekligen ligger både en bit från ämnet och en bra bit bort i geografin. Och när han ändå var i farten hoppade han på min kompis Fredrik Federley, som föralldel också är en god provokatör.

På vilket sätt Israels agerande är kopplat till något som händer eller inte händer i Rosengård – eller i Djursholm för den delen – blev väl aldrig riktigt klarlagt av Omar.

Som retorisk uppvisning, inklusive fingerviftandet, var Omar rätt imponerande. Men här har vi trots allt en kille som numera givit begreppet ”blanda bort korten” ett ansitke.

Det trista ur mitt perspektiv är att jag tror och hoppas att Mohamad Omar kan betydligt bättre än så här.

Det här mejlet har en kompis skrivit:

I onsdagens Aktuellt debatterades extremismen i Rosengård efter en rapport framlagd av terroristforskaren Magnus Ranstorp. Efter inslaget debatterades rapporten i studion. På plats var då Ranstorp själv samt poeten, PEN-klubbsmedlemmen och den nyutkomne Hamas-, Hizbollah och Irananhängaren Mohamed Omar. Väl i debatten pratade inte Omar mycket om Rosengård utan istället om sin syn på den på den sionistiska elit som styr samhället. Bland det mest obehagliga som har framförts i en städad debatt i svensk TV.

För att se på inslaget gå in på http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=37756&lid=lista_675043&lpos=2 och välj Aktuellt från den 28:de januari. Spola fram till 20.20 eller om ni vill titta på hela inslaget i sin helhet spola till 15.45

Den enda som ännu har uttalat sig om händelsen är Roland Poirier Martinsson och kan läsas på http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/29/vv

Mer i frågan hittar du också på Politikerbloggen

http://www.politikerbloggen.se/2009/01/29/13328/

 

(Tipstack till Simon)

Annonser

Read Full Post »

Får man skämta med Israel?

Det här skämtet cirkulerar just nu bland några av landets toppar inom näringslivet.

Jag tycker det är rätt kul.

Vad tycker du?

An Israeli landed at Heathrow Airport in London.

At the control the officer asked: – Occupation?

The Israeli answers: – No, just for a visit.

Read Full Post »

 Skrev en grej om Hamas och Israel på debattsajten Newsmill igår.

Har fått otroligt mycket positiva reaktioner på texten. Tack för det. En av de reaktioner som gladde mig mest är de här raderna från Hanna Bard, som jag inte känner sedan tidigare:

hanna

Hej Bernt,
Jag ville bara säga att det du skrev på newsmill om Mellanöstern var så fint.

Jag är själv trött på alla enögda synsätt, de som tror att bara för att man är emot Hamas så måste man stödja allt Israels armé gör, eller tvärtom. Har brytt mig om Mellanösternkonflikten sedan jag var 14, mer eller mindre.

Det är väldigt starkt av dig att inte hata efter din mammas död. Som du själv skriver, det ger inte dig henne tillbaka. Att hata är meningslöst. Men det krävs mognad och insikt att förstå det, och jag önskar att jag en dag ska kunna förstå det också. Jag är inte säker på att jag skulle vara så klok om någon i min familj blev mördad.

Att judar eller muslimer antas stå på den ena eller andra sidan är tragiskt. Man behöver inte vara för allt den israeliska armén gör för att man är judisk, vissa verkar inte förstå det dock. Jag är inte judinna, men jag tror inte att det spelar så stor roll vad man är, bara man är förnuftig och försöker göra det som man anser är rätt. Man behöver inte vara så enögd, vad man än är, vem man än är.

Ha det så bra och ta hand om dig,

Hanna Bard, 21 år

Artikeln på newsmill kan du läsa här:

http://newsmill.se/artikel/2009/01/18/darfor-avstod-jag-fran-manifestationen-i-stockholms-stora-synagoga

Read Full Post »

Dagens Predikan

Det här pratade jag om i Gogan i dag, för dig som missade det:

”Jag tror att Gud finns på mycket närmare håll än vad vi ibland vill förstå. 

Visserligen kan jag respektera och till och med uppskatta den oerhörda vikt  och omsorg som vi lägger vid att läsa, vid att förstå och att tolka toran, den heliga skrift.

 

Vi anser till och med läsandet av toran är så viktigt att vi här i Stora synagogan tycker oss behöva fyra personer som hjälper till med läsandet av veckans avsnitt;

först och främst har vi den som fått en alija, som är kallad att läsa brachoten, välsignelserna, före och efter veckans avsnitt. Han eller hon ska helst också hålla handen på torarullens handtag för att riktigt känna närheten till den heliga text.

 

Sen har vi den som leinar, den som sjunger veckans avsnitt; det brukar vara Ken, Maynard, Paul eller Jonas, men ibland är det också andra personer som gör det.

Till höger har vi personen som med hjälp av jaden, den försilvrade handen, pekar ut orden i pergamentrullen som ska läsas.

Till vänster har vi så backup-personen som har samma text som i torarullen, men den här texten är  utmärkt med vokaler och sångtecken, så att den som leinar har något att luta sig emot om han eller hon kör fast.

 

Lite krångligt kan tyckas, men alltså ett uttryck för just den helighet som vi anser att toran utgör för oss judar. Å inget fel i det.

 

Men jag tror som sagt att vi också kan söka Gud på betydligt närmare håll.

Jag tror nämligen att Gud verkar genom oss människor. Å har du tur så finns Gud förkroppsligad hos din närmaste bänkgranne.

Heliga ögonblick och små mirakel finns överallt, givetvis inte bara här i synagogan, men även här i synagogan.

Det finns heliga män och heliga kvinnor. Det är jag övertygad om och jag tycker mig faktiskt träffa de allt oftare.

När en 84-årig man klev in i Synagogan för ett par månader sedan, i sin rock och hatt och med kameran på magen, så var det ett sådant ögonblick.  Mannen, vars namn jag glömt bort, är polack och räddade under kriget flera judar undan Hitler. Nu hade han rest till Sverige för att hälsa på en kvinna som tack vare hans insats kunde fyllde 90 år.

Efter gudstjänsten följde mannen och hans son med upp till sessionssalen för kiddush. Morton hälsade honom välkommen med några vänligt improviserade ord. Jag kan visserligen ingen polska men gick ändå fram för att trycka hans hand för att visa honom min uppskattning och respekt för det som han gjort.

För säkerhets skulle  gick jag fram till en mannen en gång till och tryckte hans hand, för jag tänkte så här; kanske kan han hans helighet smitta av sig en smula även på mig.

 Å det kan ju vara bra att ha så här i dessa orostider.

 

Men jag kan också uppleva ögonblick av helighet när jag växlar några ord med en främling i kön till Seveneleven, eller när jag får ett leende från en främling i en gatukorsning.

 

Och även de här oplanerade mötena med främmande människor har jag lärt mig att uppskatta allt oftare; även de här mötena ger mig en känsla av att gud verkar genom oss och att det faktiskt finns en möjlighet för två människor att räcka varandra en hjälpande hand.

 

I veckan blev jag ombedd av Expressen att skriva en text om Israel och Hamas, apropå allt det hemska som händer där nere. Jag tänkte först tacka nej till erbjudandet, men så blev jag övertalad av vår dotter Debbie att skriva något.

Så här lyder avslutningen av den texten:

 

Ibland tror jag att det bästa vi kunde göra är att sluta intressera oss för dessa två irriterande bråkstakar, lämna dem i fred på skolgården, så kanske det hela skulle avstanna av sig självt. Finns det ingen publik, finns det kanske inte heller någon mening med att fortsätta att slåss. Vad vet man?

Vad jag vet är att skolgården man slåss på är mycket liten. Niklas Ekdal skrev en bra grej på DN:s ledarsida häromdan, där han jämförde raketbeskjutningen av israeliska städer från Gaza med om det skulle regna ner 80 raketer om dagen över Stockholm från Åland.
Men avståndet mellan Åland och Stockholm är drygt tio mil. Avståndet mellan palestinska Gaza och israeliska staden Sderot är bara två kilometer.
Det är alltså snarare som att vi på Söders höjder i Stockholm skulle ställa upp våra kanoner och beskjuta folket på Östermalm. Inte konstigt att folk blir tokiga.
Det är alltså mycket mycket trångt i den här delen av världen. När vi var och hälsade på våra svenska kusiner i Jerusalem för några månader sedan så hörde vi den muslimska böneutroparen lika bra som vi hör glassbilen hemma. Så tätt inpå varandra lever dessa två folk som fortfarande är i krig med varandra.
Jag är övertygad om att det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Finns det något hopp? Ja det finns alltid ett hopp, och hoppet kommer som alltid från att människor tröttnar på att lyssna på sina ledare, tröttnar på att deras döttrar och söner offras i en meningslös politisk och religiös retorik. Tröttnar på att andra ska bära deras öde i sina cyniska händer och i stället själva bestämmer sig för att se den andre, se att det bara finns förlorare, inga vinnare, så länge det här bråket, det här mördandet, pågår.
Efter att min mamma mördats av en där palestiniern år 2002 så gjorde jag en dokumentär för TV4 som heter ”Min mamma mördades av en självmords-bombare”. Jag fick många rörande och uppskattande reaktioner från folk som sett dokumentären. Det händer faktiskt fortfarande, tre år sedan filmen visades första gången, att främmande människor kommer fram på gatan och tackar.
Och det är trösterikt och det inger hopp.
Och det som gladde mig mest är det mejl som jag fick från en svensk-palestinsk kvinna, knappt 30 år gammal. Hon skrev att hon i flera år bedrivit studier på universitet i Stockholm om konflikten i allmänhet och den palestinska kvinnans situation i synnerhet. Men att konflikten, den olösliga, hade gjort henne deprimerad och att hon till slut givit upp sina studier för att i stället jobba med något mer handfast. Men att min film, för första gången på flera år, hade gett henne en känsla av hopp.

Och det kändes bra att höra.

Shabat shalom.” 

Tyckte predikan gick hyfsad, även om Karlis tyckte att jag skulle kört lite mer tryck i leveransen och Paula retade sig på att jag drog mig i skägget hela tiden.

Gladde mig särskilt åt att mina icke-judiska kompisar Runar, Magnus, Peje, Sara, Johan , Tanu och Göran tagit av sin fritid för att  komma och lyssna. Robban ringde omtänksamt nog och frågade hur hade det hade gått.

Allt gott.

 

Read Full Post »

Idag fick jag följande mejl från Yasmen Eva Badr, en för mig okänd person.

Mejlet gladde mig oerhört och har fått mig att sväva på små små moln hela dan. Det känns som om jag fått en liten gåva.

”Hej Bernt,

För några dagar sedan tittade jag på din film om din mor. Den var som jag
trodde mycket bra. Mycket tänkvärd och intressant. På sista tiden har jag
ofta tänkt på varför det är som det är i relationen mellan Israel och
Palestina. Jag är inget ”snille” vad gäller politik eller historia. Jag har
inte läst mycket och jag är inte välutbildad (endast 9 år i grundskola och 2
år i gymnasiet för ganska länge sedan). Jag är bara en snart 48-årig
lokalvårdare. Men det hindrar inte mig från att vara en mycket nyfiken
person som ofta tänker tyst för mig själv på allt möjligt.

Sedan några år tillbaka bor jag tillsammans med en egyptisk man tillika
muslim och förstås arab. (Själv är jag kristen) Han tittar ofta på
nyhetskanalen Al-Jazeera. Jag förstår inte många ord arabiska men jag ser
hur Al-Jazeera sänder i det närmaste 24 timmar om dygnet från området. Med
bilder och musik beskriver de kriget och visst är det hemskt det som händer.
Men någonstans tycker jag mig känna att deras beskrivning av det hemska som
nu sker, är alltför ensidig. Ibland får jag för mig att de sysslar med
hjärntvätt. Men det är förstås något jag inte har några belägg för. Jag
inbillar mig i alla fall att de inte alls är särskilt objektiva. Jag vill så
gärna höra allas synpunkter om läget. Jag är ingen människa som i mitt inre
dömer den ena eller den andra, nej, jag försöker förstå. Alla människor har
rätt att leva i fred och frihet. Men ibland händer hemska saker, och jag
undrar, varför?

Nu åter till din film. Sedan jag såg den tänker jag på den då och då. Det är
oundvikligt. En mycket modig idé att söka upp släktingarna till
självmordsbombaren. Jag tänker att det måste ha varit en kluven känsla att
träffa dem. Jag tror mig förstå hur det kan ha känts. Det som var så fint
var att jag inte kunde se någon ilska hos dig; lugn och saklighet och ett
konstaterande av ett hemskt faktum. Emellanåt ser man förstås att du är
mycket ledsen och bedrövad. Och då blir jag också ledsen.

Du har gjort en känslosam och tänkvärd dokumentation av ett möte mellan
människor som inte lämnar mig oberörd. Tack för att du gjorde den. Den
öppnade mitt sinne lite till.

Ha det bra och TACK, Yasmen Eva Badr”

Read Full Post »

Det här publicerades ursprungligen i Expressen för några dar sen under rubriken ”Kanske borde vi vända ryggen till”:

När jag blev tillfrågad av Expressen om att skriva en artikel om Israel och Hamas tackade jag genast ja. Inte för att jag är en expert, inte för att jag har någon lösning, inte för att jag har några särskilda insikter eller kunskaper som skulle göra mig lämpad att ta det här utrymmet och din tid i anspråk. Men det har ingen annan heller, uppenbarligen, så varför inte. Å andra sidan är debatt en sällsynt illa vald vinjett, med tanke på att det inte är mer debatt som vi behöver, utan mer försoning, såväl i Israel och Palestina, som på alla andra platser på vårt jordklot.
Några faktabitar:
Min mamma Perla mördades av en självmordsbombare påsken 2002. Mamma var på besök i israeliska kuststaden Netanya och självmordbombaren hade tagit sig de femton kilometrarna från Tulkarem på Västbanken för att utföra sitt dåd där 30 personer mördades.
En av våra söner pluggar och bor sedan något år i Tel Aviv.
Att jag är orolig för hur konflikten mellan Israel och Palestina utvecklas, om nu det här vansinnet kan kallas utveckling, utgår jag ifrån att alla begriper.
Hur ska man kunna begripa den här konflikten? Varför kan inte judar och araber, israeler och palestinier, hålla sams när de flesta andra konflikthärdar lösts upp under en optimistisk och ekonomiskt stark era som sett Berlinmuren falla, Sovjetunionen upplösas, Irland förenas, Sydafrika försonas, Jugoslavien falla sönder, grannar beskjuta varandra och ändå – ändå – kunna gå vidare och börja om på nytt i resterna av det som en gång var deras liv.
Men alltså inte dessa förbannade judar och araber, dessa förbannande israeler och palestinier, som bara bråkar, terroriserar, bombar och lemlästar varandra med en irriterande envishet.
Det finns ingen brist på historiska fakta, religiösa trosuppfattningar och havererade politiska fredsinitiativ, men till ingen nytta. Precis som Mary J Blige och Bono sjunger i ”One” är det ”too late tonight, to drag the past out tonight”.
Ibland tror jag att det bästa vi kunde göra är att sluta intressera oss för dessa två irriterande bråkstakar, lämna dem i fred på skolgården, så kanske det hela skulle avstanna av sig självt. Finns det ingen publik, finns det kanske inte heller någon mening med att fortsätta att slåss. Vad vet man?
Vad jag vet är att skolgården man slåss på är förbannat liten. Niklas Ekdal skrev en bra grej på DN:s ledarsida i går, där han jämförde raketbeskjutningen av israeliska städer från Gaza med om det skulle regna ner 80 raketer om dagen över Stockholm från Åland.
Men avståndet mellan Åland och Stockholm är drygt tio mil. Avståndet mellan palestinska Gaza och israeliska staden Sderot är två kilometer.
Det är alltså snarare som att vi på Söders höjder i Stockholm skulle ställa upp våra kanoner och beskjuta folket på Östermalm. Inte konstigt att folk blir tokiga.
Det är alltså jävligt trångt i den här delen av världen. När vi var och hälsade på våra svenska kusiner i Jerusalem för några månader sedan så hörde vi den muslimska böneutroparen lika bra som vi hör glassbilen hemma. Så tätt inpå varandra lever dessa två folk som fortfarande är i krig med varandra.
Jag är övertygad om att det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Finns det något hopp? Ja det finns alltid ett hopp, och hoppet kommer som alltid från att människor tröttnar på att lyssna på sina ledare, tröttnar på att deras döttrar och söner offras i en meningslös politisk och religiös retorik. Tröttnar på att andra ska bära deras öde i sina cyniska händer och i stället själva bestämmer sig för att se den andre, se att det bara finns förlorare, inga vinnare, så länge det här bråket, det här mördandet, pågår.
Efter att min mamma mördats av den där palestiniern år 2002 så gjorde jag en dokumentär för TV4 som heter ”Min mamma mördades av en självmords-bombare”. Jag fick många rörande och uppskattande reaktioner från folk som sett dokumentären. Det händer faktiskt fortfarande, tre år sedan programmet visades första gången, att främmande människor kommer fram på gatan och tackar.
Och det är trösterikt och det inger hopp.
Och det som gladde mig mest är det mejl som jag fick från en svensk-palestinsk kvinna, knappt 30 år gammal. Hon skrev att hon i flera år bedrivit studier på universitet i Stockholm om konflikten i allmänhet och den palestinska kvinnans situation i synnerhet. Men att konflikten, den olösliga, hade gjort henne deprimerad och att hon till slut givit upp sina studier för att i stället jobba med något mer handfast. Men att min film, för första gången på flera år, hade gett henne en känsla av hopp.
Och det kändes bra att höra. Vill du kolla på min dokumentär ”Min mamma mördades av en självmordsbombare” så kan du gör det här:

 

 

 

 

Read Full Post »

« Newer Posts