Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘knulla kungen i arschlet’

Nationalbarden Lundell har fyllt 60.

Grattis säger Dagboken med ”Knulla kungen i arschlet”, en favorit i repris.

Nuff said.

Annonser

Read Full Post »

Gårdagens Lundell-debatt på TV4 var väl ingen höjdare.  Men var ändå rätt nöjd med att ha använt Lundell-citatet  ”knulla kungen i arschlet” två gånger på lika många minuter.

För att nyansera debatten framhöll jag att Lundell, rebellen, velat ”knulla kungen i arschlet” och att Lundell, kungamedaljmottagaren, nu ville ”slicka kungen i arschlet”.

En rätt briljant analys, om jag nu får ta mig friheten att betygsätta mitt eget tv-framträdande.

Eka blev en smula stressad av mina otidigheter mot majestätet , så han rundade av debatten tre minuter tidigare än planerat. Alltid något.

Om du är missnöjd med debatten ska du inte skylla på mig utan på Redaktör-Andreas, som bad mig vara med. Han nås på andreas.magnell@tv4.se.

 redaktorandreas1

                                                                                                         

Då är det här TV4-klippet – ”Det stod dubbelrum på biljetten” – om skillnaden mellan begreppet ”dubbelrum” och ”dubbelsäng” betydligt roligare, jag lovar:

 

Och när vi ändå är inne på begreppet ”rolig teve” så kan jag inte undanhålla dig det här gamla Aschberg-klippet från SVT: s På spåret. Att se Björn Hellberg bryta ihop är riktigt, riktigt rolig teve.

Read Full Post »

Det här skriver jag i Expressen idag:

”Det finns en magisk liveinspelning med Ulf Lundell från Mosebacke i Stockholm. Året är 1977, tror jag och Lundell kompas av Mats Ronander och Lasse Wellander.
Han är bra på örat och plötsligt skriker Lundell grova sexuella anspelningar om kungen (ändrat av ansv utg; jag skrev ursprungligen ”knulla kungen i arschlet, allt annat är bullshit”).
Publiken tystnar för ett ögonblick.
Och sen lägger Lundell till och låter om möjligt ännu mer som en imitation av en packad Brasse Brännström som imiterar än ännu mer packad Lundell:
”Jag slår vad om att kungen är lika full som jag är.”
Att skymfa kungen från en liten scen ett stenkast från slottet, det blir inte mer rockandroll än så. Ungdomligt uppror och festlig fylla i skön förening.
Och nu har Lundell precis som alla vi andra blivit gammal och han har tagit emot en medalj från kungen.
Hur kunde det gå så fel?
Minns när Lundell och jag försökte sätta ihop ett band, nån gång runt 1975. Hans första platta, Vargmåne, hade kommit ut och Jack, den som skulle komma att kallas för en generationsroman, låg fortfarande för korrekturläsning hos förlaget. Bland annat tjafsade de om stavningen av något ord, minns jag att Lundell skrockade något om.
Min största tillgång för att kvalificera mig för att kompa Lundell var att jag ägde ett elpiano och att han inte kände några riktiga musiker i stan än.
Vi repade några gånger ute i EMI:s studio i Skärmarbrink. Skivbolaget hade övertalat trummissen och basisten i Harpos kompband att ställa upp på ett rep. Herrarna som verkligen var proffs, det var varken Lundell eller jag, var måttligt imponderade.
Minns att Lundell muttrade något om att de jävlarna kunde fara åt helvete och att vi ska skulle fixa andra musiker, när vi satt och konspirerade i min lägenhet.
Sen gick vi och såg Springsteen på Konserthuset i Stockholm, Born to run hade slagit ner som en bomb. Vi stod fnittrande i trappan utanför konserthallen och fantasierade om vår rockdröm.
Det blev förstås aldrig nånting av med den drömmen för mig, att äga ett piano är inte samma sak som att kunna spela på det.
Men Lundell förverkligade verkligen den där drömmen, med råge får man säga. Han skrev några odödliga låtar, vilket är mer än vad de flesta av oss lyckas med, att göra något som kommer att leva längre än vi själva.
Sedan dess har Lundell ångat på, fortsatt att leva rockmyten, spriten, upproret, skilsmässan, de unga kvinnorna, böckerna, musiken, tavlorna.
Uppbrott, uppbrott.
Samtidigt har han utvecklats till den sura, gnälliga gubben han alltid var predestinerad att bli, som klagar på sin gamla producent, som klagar på att någon konsthall förstör hans utsikt på Österlen, som klagar på att sossarna svek Sverige.
Och jag har kommit att älska den där sura, sturiga gubben allt mer, förmodligen för att han påminner mig om mig och därmed om min farsa. Och det är trots allt trösterikt.
Huruvida Lundell nu har svikit sina ideal eller inte – om han nu haft några – de överlåter jag åt andra att fundera över. Den som är utan skuld kan som bekant ta och kasta den första stenen.
Men jag vet så mycket att Lundell aldrig har varit närmare mitt hjärta än när han begick det där majestätsbrottet på Mosebackes scen, den där kvällen för rätt så många år sen.”

Read Full Post »