Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lundell’

På väg till jobbet idag blev jag erbjuden en gratisprenumeration på DN i en månad, no strings attached. Sa givetvis ja direkt, dels för att jag inte haft DN på ett tag och dels  för att jag saknat att läsa vad Cronan retat upp sig på den här veckan.

Läser Pluras Svart Blogg-bok som givetvis är utmärkt, liksom allt annat den mannen företar sig, om det så är musik, mat eller skrivande. Läser till min stora tillfredsställelse – och icke obetydliga avund – att han rättmätigt hyllar Cronans TV-krönikor.

Är inne på mitt andra ex av Pluras bok, den första glömde jag antingen på Reggev eller så i Mats tvillingvagn, osäkert vilket. Jag till att köpa en ny på den trevliga boklådan som ligger på Götgatan ner mot Medis av den alltid lika trevligt melankoliske butiksinnehavaren.

Nåväl, var var vi? Jo, Pluras bok. Sitter alltså i T-banan och läser en bit där de befinner sig i ett snöigt Österlen och de funderar på att åka och hälsa på Lundell, men avstår, för Lundell är Lundell och ska jag stiga av och slåg igen boken, men nåt bokmärke finnes icke, och nåt hundöra vill vi inte ha, trots att det är en pocket.

Börjar då se mig om efter en papperslapp, glasspapper, vad som helst, men hittar inget. Å i plånboken är de enda papperslapparna sedlar och fotografier på barnbarnen och de vill jag inte slita på nån av dem.

Då faller i alla min blick på min vänstra hand där jag bär en alldeles färsk DN. Ritsch ratsch så var det bokmärket fixat.

Read Full Post »

Verkar ha fått en hangup på Uffe. Därför detta nya Uffe-inlägg.

Dilsa berättar att hon varit med i Lundells rockvideo ”Gå ut och var glad” och att den innehåller ett antal cameo-framträdanden av folk som Lundell beundrar.

Förutom Dilsa gillar han tydligen bland andra Dregen, Tilde Björfors, Di Leva, Thomas Bodström, Sickan Carlsson och  Sven Tumba.

Kolla på videon och se vilka fler som du känner igen. Låten är heller inte så pjåkig.

Read Full Post »

Gårdagens Lundell-debatt på TV4 var väl ingen höjdare.  Men var ändå rätt nöjd med att ha använt Lundell-citatet  ”knulla kungen i arschlet” två gånger på lika många minuter.

För att nyansera debatten framhöll jag att Lundell, rebellen, velat ”knulla kungen i arschlet” och att Lundell, kungamedaljmottagaren, nu ville ”slicka kungen i arschlet”.

En rätt briljant analys, om jag nu får ta mig friheten att betygsätta mitt eget tv-framträdande.

Eka blev en smula stressad av mina otidigheter mot majestätet , så han rundade av debatten tre minuter tidigare än planerat. Alltid något.

Om du är missnöjd med debatten ska du inte skylla på mig utan på Redaktör-Andreas, som bad mig vara med. Han nås på andreas.magnell@tv4.se.

 redaktorandreas1

                                                                                                         

Då är det här TV4-klippet – ”Det stod dubbelrum på biljetten” – om skillnaden mellan begreppet ”dubbelrum” och ”dubbelsäng” betydligt roligare, jag lovar:

 

Och när vi ändå är inne på begreppet ”rolig teve” så kan jag inte undanhålla dig det här gamla Aschberg-klippet från SVT: s På spåret. Att se Björn Hellberg bryta ihop är riktigt, riktigt rolig teve.

Read Full Post »

Media är verkligen ett förtjusande monster.

Lundell, kungen och medaljen var som bekant ett ämne som Expressen och Newsmill drog igång samtidigt.

Jag drog mitt lilla strå till stacken i Expressen och någon indignerad vänsterpartist rasade mot Lundell på Newsmill.

I kväll klockan 22.40 i TV4 drar Eka och Kvällsöppet frågan ett varv vidare och jag har i ett svagt ögonblick sagt att jag kommer, mest för att jag gillar Eka och Redaktör-Andreas.

Men vad fan ska jag tycka som är tv-mässigt och klatschigt?

Har faktiskt ingen aning.

Är mest upptagen med om jag ska sätta på mig bolon  eller inte.

Hörrni, hjälp mig med lite smarta one-liners  på kommenterarfältet här nere, som jag kan sno och göra till mina egna.

Annars vete fan hur det ska gå. Jag ska tydligen upp i ringen mot Lundell-experten Måns Ivarsson.

Vi säger så.

Read Full Post »

Klicka på den här länken:

01-spar-01-1

(apropå dagens Expressen-artikel om Lundell och Kungen och medaljen)

Read Full Post »

Idag kör Expressen och Newsmill samma spår; var det rätt av Lundell, rebellen, att ta emot en medalj från kungen?

I Expressen skriver yours truly och i Newsmill skriver Ulf Brandeliius, presschef på Vänsterpartiet.

Och vänner, rent objektivt kan jag konstatera att det bara är spel mot ett mål.

Kommentarerna på Newsmill says it all:

Gäsp! Vänstern rasar över symbolvärden. Väx upp. Om han vägrat ta emot medaljen hade inte världen blivit en bättre plats att leva i. Det hade inte ens varit ett litet steg mot en bättre värld.
Snacket om att han sjöng öppna landskap istället för kebabvisan, är på gränsen till olovligt dumt.

Av: Bo Jensen, 2009-02-02, 23:33

Eller så går man sin egen väg och skiter i vad folk tycker. Ni behöver nog Lundell mer än vad han behöver er. Och sedan när är det fel att visa tacksamhet?

   Av: Andreas Vilén, 2009-02-03, 03:01

 Döm själva:

 http://www.expressen.se/debatt/1.1453030/for-mig-ar-lundell-anda-en-rebell

http://newsmill.se/artikel/2009/02/02/sorgligt-att-du-tar-emot-medaljen-av-kung-carl-gustav-uffe

Tack Ulf Brandelius, nu vet jag i alla fall varför jag inte ska rösta på väntserpartiet.

Däremot undrar jag om du möjligen är släkt med Harry?

Read Full Post »

Det här skriver jag i Expressen idag:

”Det finns en magisk liveinspelning med Ulf Lundell från Mosebacke i Stockholm. Året är 1977, tror jag och Lundell kompas av Mats Ronander och Lasse Wellander.
Han är bra på örat och plötsligt skriker Lundell grova sexuella anspelningar om kungen (ändrat av ansv utg; jag skrev ursprungligen ”knulla kungen i arschlet, allt annat är bullshit”).
Publiken tystnar för ett ögonblick.
Och sen lägger Lundell till och låter om möjligt ännu mer som en imitation av en packad Brasse Brännström som imiterar än ännu mer packad Lundell:
”Jag slår vad om att kungen är lika full som jag är.”
Att skymfa kungen från en liten scen ett stenkast från slottet, det blir inte mer rockandroll än så. Ungdomligt uppror och festlig fylla i skön förening.
Och nu har Lundell precis som alla vi andra blivit gammal och han har tagit emot en medalj från kungen.
Hur kunde det gå så fel?
Minns när Lundell och jag försökte sätta ihop ett band, nån gång runt 1975. Hans första platta, Vargmåne, hade kommit ut och Jack, den som skulle komma att kallas för en generationsroman, låg fortfarande för korrekturläsning hos förlaget. Bland annat tjafsade de om stavningen av något ord, minns jag att Lundell skrockade något om.
Min största tillgång för att kvalificera mig för att kompa Lundell var att jag ägde ett elpiano och att han inte kände några riktiga musiker i stan än.
Vi repade några gånger ute i EMI:s studio i Skärmarbrink. Skivbolaget hade övertalat trummissen och basisten i Harpos kompband att ställa upp på ett rep. Herrarna som verkligen var proffs, det var varken Lundell eller jag, var måttligt imponderade.
Minns att Lundell muttrade något om att de jävlarna kunde fara åt helvete och att vi ska skulle fixa andra musiker, när vi satt och konspirerade i min lägenhet.
Sen gick vi och såg Springsteen på Konserthuset i Stockholm, Born to run hade slagit ner som en bomb. Vi stod fnittrande i trappan utanför konserthallen och fantasierade om vår rockdröm.
Det blev förstås aldrig nånting av med den drömmen för mig, att äga ett piano är inte samma sak som att kunna spela på det.
Men Lundell förverkligade verkligen den där drömmen, med råge får man säga. Han skrev några odödliga låtar, vilket är mer än vad de flesta av oss lyckas med, att göra något som kommer att leva längre än vi själva.
Sedan dess har Lundell ångat på, fortsatt att leva rockmyten, spriten, upproret, skilsmässan, de unga kvinnorna, böckerna, musiken, tavlorna.
Uppbrott, uppbrott.
Samtidigt har han utvecklats till den sura, gnälliga gubben han alltid var predestinerad att bli, som klagar på sin gamla producent, som klagar på att någon konsthall förstör hans utsikt på Österlen, som klagar på att sossarna svek Sverige.
Och jag har kommit att älska den där sura, sturiga gubben allt mer, förmodligen för att han påminner mig om mig och därmed om min farsa. Och det är trots allt trösterikt.
Huruvida Lundell nu har svikit sina ideal eller inte – om han nu haft några – de överlåter jag åt andra att fundera över. Den som är utan skuld kan som bekant ta och kasta den första stenen.
Men jag vet så mycket att Lundell aldrig har varit närmare mitt hjärta än när han begick det där majestätsbrottet på Mosebackes scen, den där kvällen för rätt så många år sen.”

Read Full Post »

Older Posts »