Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘medalj’

Media är verkligen ett förtjusande monster.

Lundell, kungen och medaljen var som bekant ett ämne som Expressen och Newsmill drog igång samtidigt.

Jag drog mitt lilla strå till stacken i Expressen och någon indignerad vänsterpartist rasade mot Lundell på Newsmill.

I kväll klockan 22.40 i TV4 drar Eka och Kvällsöppet frågan ett varv vidare och jag har i ett svagt ögonblick sagt att jag kommer, mest för att jag gillar Eka och Redaktör-Andreas.

Men vad fan ska jag tycka som är tv-mässigt och klatschigt?

Har faktiskt ingen aning.

Är mest upptagen med om jag ska sätta på mig bolon  eller inte.

Hörrni, hjälp mig med lite smarta one-liners  på kommenterarfältet här nere, som jag kan sno och göra till mina egna.

Annars vete fan hur det ska gå. Jag ska tydligen upp i ringen mot Lundell-experten Måns Ivarsson.

Vi säger så.

Annonser

Read Full Post »

Idag kör Expressen och Newsmill samma spår; var det rätt av Lundell, rebellen, att ta emot en medalj från kungen?

I Expressen skriver yours truly och i Newsmill skriver Ulf Brandeliius, presschef på Vänsterpartiet.

Och vänner, rent objektivt kan jag konstatera att det bara är spel mot ett mål.

Kommentarerna på Newsmill says it all:

Gäsp! Vänstern rasar över symbolvärden. Väx upp. Om han vägrat ta emot medaljen hade inte världen blivit en bättre plats att leva i. Det hade inte ens varit ett litet steg mot en bättre värld.
Snacket om att han sjöng öppna landskap istället för kebabvisan, är på gränsen till olovligt dumt.

Av: Bo Jensen, 2009-02-02, 23:33

Eller så går man sin egen väg och skiter i vad folk tycker. Ni behöver nog Lundell mer än vad han behöver er. Och sedan när är det fel att visa tacksamhet?

   Av: Andreas Vilén, 2009-02-03, 03:01

 Döm själva:

 http://www.expressen.se/debatt/1.1453030/for-mig-ar-lundell-anda-en-rebell

http://newsmill.se/artikel/2009/02/02/sorgligt-att-du-tar-emot-medaljen-av-kung-carl-gustav-uffe

Tack Ulf Brandelius, nu vet jag i alla fall varför jag inte ska rösta på väntserpartiet.

Däremot undrar jag om du möjligen är släkt med Harry?

Read Full Post »

Det här skriver jag i Expressen idag:

”Det finns en magisk liveinspelning med Ulf Lundell från Mosebacke i Stockholm. Året är 1977, tror jag och Lundell kompas av Mats Ronander och Lasse Wellander.
Han är bra på örat och plötsligt skriker Lundell grova sexuella anspelningar om kungen (ändrat av ansv utg; jag skrev ursprungligen ”knulla kungen i arschlet, allt annat är bullshit”).
Publiken tystnar för ett ögonblick.
Och sen lägger Lundell till och låter om möjligt ännu mer som en imitation av en packad Brasse Brännström som imiterar än ännu mer packad Lundell:
”Jag slår vad om att kungen är lika full som jag är.”
Att skymfa kungen från en liten scen ett stenkast från slottet, det blir inte mer rockandroll än så. Ungdomligt uppror och festlig fylla i skön förening.
Och nu har Lundell precis som alla vi andra blivit gammal och han har tagit emot en medalj från kungen.
Hur kunde det gå så fel?
Minns när Lundell och jag försökte sätta ihop ett band, nån gång runt 1975. Hans första platta, Vargmåne, hade kommit ut och Jack, den som skulle komma att kallas för en generationsroman, låg fortfarande för korrekturläsning hos förlaget. Bland annat tjafsade de om stavningen av något ord, minns jag att Lundell skrockade något om.
Min största tillgång för att kvalificera mig för att kompa Lundell var att jag ägde ett elpiano och att han inte kände några riktiga musiker i stan än.
Vi repade några gånger ute i EMI:s studio i Skärmarbrink. Skivbolaget hade övertalat trummissen och basisten i Harpos kompband att ställa upp på ett rep. Herrarna som verkligen var proffs, det var varken Lundell eller jag, var måttligt imponderade.
Minns att Lundell muttrade något om att de jävlarna kunde fara åt helvete och att vi ska skulle fixa andra musiker, när vi satt och konspirerade i min lägenhet.
Sen gick vi och såg Springsteen på Konserthuset i Stockholm, Born to run hade slagit ner som en bomb. Vi stod fnittrande i trappan utanför konserthallen och fantasierade om vår rockdröm.
Det blev förstås aldrig nånting av med den drömmen för mig, att äga ett piano är inte samma sak som att kunna spela på det.
Men Lundell förverkligade verkligen den där drömmen, med råge får man säga. Han skrev några odödliga låtar, vilket är mer än vad de flesta av oss lyckas med, att göra något som kommer att leva längre än vi själva.
Sedan dess har Lundell ångat på, fortsatt att leva rockmyten, spriten, upproret, skilsmässan, de unga kvinnorna, böckerna, musiken, tavlorna.
Uppbrott, uppbrott.
Samtidigt har han utvecklats till den sura, gnälliga gubben han alltid var predestinerad att bli, som klagar på sin gamla producent, som klagar på att någon konsthall förstör hans utsikt på Österlen, som klagar på att sossarna svek Sverige.
Och jag har kommit att älska den där sura, sturiga gubben allt mer, förmodligen för att han påminner mig om mig och därmed om min farsa. Och det är trots allt trösterikt.
Huruvida Lundell nu har svikit sina ideal eller inte – om han nu haft några – de överlåter jag åt andra att fundera över. Den som är utan skuld kan som bekant ta och kasta den första stenen.
Men jag vet så mycket att Lundell aldrig har varit närmare mitt hjärta än när han begick det där majestätsbrottet på Mosebackes scen, den där kvällen för rätt så många år sen.”

Read Full Post »