Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘pet sounds’

Har länge gått och retat mig på Pet Sounds loggan, trots att jag tycker den är snygg.

Och häromdan  när jag åter gick förbi butiken kom jag på var skon klämde.

Det som gör att skon klämmer är att Stefan har två olika loggar sida vid sida och det kastar grus i mina formkänsliga ögon.

Loggan på skyltfönstret är elegant som få, men loggan på markisen är ful som stryk. Tog mod till mig och klagade och Stefan skyllde först ifrån sig som vanligt, men sen kröp det fram att markis-snubben hade slarvat och klämt dit en gement ”p” där det givetvis ska vara ett versalt.  Dessutom är bokstäverna på markisen halvfeta magra där originalet är magra halvfeta.

Harmonin uteblir helt enkelt.

Nåväl berättade om denna lilla incident för Gunnar och Gunnar skulle inte vara Gunnar om han inte kunde bräcka min historia med en som han hade på lager.

Den går så här.

Gunnars polare, som jag i skrivande stund inte kommer ihåg namnet på, är en av Sveriges främsta formgivare och typografer. Han har sin ateljé på Åsögatan och oturligt nog för kompisen så ligger Vamlingbolagets butik på andra sidan gatan.

– Bokstäverna på Vamlingsbolagets butiksskylt är så illa spärrade att det gör ont varje gång som han tittar ut genom fönstret, berättade Gunnar.

Invände jag att det måste till ett proffs för att uppfatta detta.

— Inte alls, det gör ont till och med för ett otränat öga, invände Gunnar.

Sagt och gjort, gick jag förbi skylten och mycket riktigt så ser den alldeles för djävlig ut. V:et långt ifrån A:et och det avslutande T:et alldeles onödigt inpå E:et.

Bra är inte ordet.

Kolla Pet Sounds ful-logga här.

Kolla Vamlingbolagets ful-logga här.

Read Full Post »

Gjorde misstaget att gå in på Pet Sounds idag igen, vilket visar att människan inte har förmågan att lära av sina tidigare misstag.

Mina enkla tanke var att Kalle skulle bjuda mig på en espresso, men besöket slutade med att jag gick därifrån med en LP som jag definitivt inte behöver.

Någon pyskolog borde skriva en trebetygsuppsats på säljfenomentet Stefan Jacobsson. Man kommer alltså in i butiken, intet ont i anande, byter en eller annan historia, blir lite varm i kläderna, knäpper upp rocken och sen är det inte mer med det, tror man.

Drar mig tillbaka till en back med LP-skivor och står där och bläddrar i godan ro när Stefan liksom ljudlöst glider upp och medan han drar ännu en story, drar han fram en skiva för 189 kronor (vilket är väldigt mycket för en LP-skiva) och säger ”kolla vilket snyggt omslag” och visst omslaget är snyggt; Quincy Jones på trappan till Konserthuset med Kungshallen-kåken i bakgrunden. Men jazz har aldrig varit någon musikalisk huvudrätt för mig, men – och det nu han visar sitt mästerskap – så kastar Stefan en blick på prislappen som är datummärkt och utbrister; ”konstigt att ingen köpt plattan fast den stått här i tre veckor” och man får plötsligt en känsla av att man fått en insidertips, att man har chansen att göra ett klipp om man slår till snabbt, alltså på en skiva som innehåller musik som man över huvud taget inte är särskilt intresserad av.

Klart jag gick därifrån med ”Quincy´s home again”.

Nåväl, ingen skada skedd. Här kan du lyssna på mannen själv när han porträtteras i P2-programmet ”Om musik”.

Read Full Post »

Mats och tvillingarna framför La Petite Boulangerie

Håller mig för det mesta norr om Folkungagatan. Ingen särskild anledning, det har bara blivit så.

Främsta anledningen att söka sig söder om Folkungagatan har hittills varit Stefan och Calle på Pet Sounds och mina söndagspromenader med Mats och tvillingarna.

Men i veckan adderas en ny attraktion värd namnet. Då öppnar nämligen Bosse sitt La Petite Boulangerie, tillsammans med sin partner från Turkiet, som jag tyvärr glömt namnet på.

Här kommer man kunna fika, äta goda kakor och köpa finfint matbröd, inte såna där fula brända oformliga surdegsbajskorvar som blivit så populära på sistone utan bröd som är vackra att titta på och goda att äta av.

Extra plus också för vacker konst på väggarna av greken Matheo Yamalakis, som gjort fina teateraffisher från 60-talet.

Bosse är värd en egen mässa. Återkommer.

Read Full Post »

ebbaf

Foto: Robert Henriksson

Var inne en vända på Pet Sounds och Stefan var på semester, förmodligen uppe i Roslagen.

Nu gjorde inte det så mycket, för Kalle till att göra en espresso, vilket är mer än vad snål-Stefan  nånsin orkat med. Å vad snackar man då om när man är inne på Pet Sounds? Jo, musik förståss. 

Vet inte vad det beror på men just nu har jag fastnat för Deep down med Ebba Forsberg och Jungleland med Bruce Springsteen.

Å i stället för att orda om låtarna kan du lyssna själv.

Först Ebba på Spotify:

http://open.spotify.com/track/14d4XpqUc6i9shO1XaYD1E

Åsså Broos från 75:

Men om jag ändå får orda lite så älskar jag Forsbergs underbart släpiga sätt att framför låten, som en blandning av Lennons I´m so tired å kanske nåt med The Band, till exempel The night they drove old Dixie down. Dessutom en superbra och superdeppig text som ändå mot slutet förmår att lätta en smula på det strypgrepp som tillvaron plägar att ta oss alla i till och från.

Och så Jungleand då, denna överromantiskt episka visa med tempobyten och allt, liksom i technicolor, med extra allt så att man nästan storknar. Kanske inte Springsteens bästa låt på Born to run-plattan, men ändå den som berör mig mest. Åtminstone just idag.

Å ett extra tack till Kalle för javat.

Read Full Post »

DSC00558

Alltså, jag vet att jag är korkad, men det här tar nog ändå priset.

Här ovan ser du en Pet Sounds-kasse i naturvänlig egyptisk bomull och i den ligger min just inhandlade Neil Young-box för 2.000 någonting spänn i nyaste blanka Blu Ray-tekniken. Å som om inte det var illa nog så äger jag ingen Blu Ray-spelare. Så då blir det väl en 2.000 någonting spänn till för spelaren som Pet Sounds-Stefans måg eller svärson, det rådde lite begreppsförvirring om släktskapet där, ska fixa till mig.

Hurusom, så finns det krängare och så finns det Krängarnas Konung.

Stefan hör definitvt till den senare kategorin. Man kommer in i butiken intet ont anande, för att byta kanske en historia eller två och visst bjuder han på några bra. Å det ena leder till det andra och vi till att diskutera Neil Young-boxen, som jag redan från början bestämt mig för att inte köpa, det vill säga CD-boxen för 1.000 spänn. Blu Rayen är som bekant inte att tänka på, eftersom jag inte ens äger spelaren och skulle jag göra det så vore jag inte intresserad eftersom jag gillar att lyssna på musik inte titta på den.

Dessutom har jag allt vad jag behöver och lite till av sagde Young. Så då så.

Jag frågade i alla fall lite försiktigt, mest för syns skull, om boxen, om den var nåt att ha. Å Stefan till att varna mig för att han var partisk, som han uttryckte saken, hans jobb var ju att sälja. Jag höll därför lite extra hårt i lädret.

Likt förbannat sitter jag nu i soffan och stirrar på kassen i miljövänlig egyptisk bomull och en box vars innehåll jag tills vidare inte ens kan lyssna på. Men en historia om Little Steven bjöd han i alla fall på, Krängarnas Konung.

Read Full Post »

together-thru-life

Var inne på Pet Sounds och köpte Dylans nya, ”Together through life”. Stefan tyckte att Bruce Davidsons 50-talsbild på omslaget påminner om Levis-reklam. För egen del blev jag sugen på att köpa en stor amrikanare för att själv pröva på lite hångel i baksätet.

Stefan filosoferade att ungdomarnas uttryck ”hångla upp” antyder ett ojämlikt förhållande, där den ena utnyttjar den andra.

Begrep jag väl inte så mycket av, men nu var det egentligen plattan det skulle handla om.

Har hittills bara lyssnat tiotalet gånger på plattan, men bitvis låter det bättre än på länge, inte minst tack vare David Hidalgos blues- och cajundoftande dragspel.

Som vanligt är inte allt på plattan bra, här finns en och annan transportplatta. Men till och med på Dylans minst inspirerade plattor finns det alltid ett par grejor som gör det hela värt det ändå; på ”Empire Burlesque” var det Dark Eyes, på ”Knocked out loaded” var det Brownesville girl och på ”Under the red sky” Born in time.

Men det verkligen intressanta med nya plattan är Dylans framförande av sångerna, av texterna närmare bestämt. Trots att han skrivit texterna tillsammans med Grateful Deads Robert Hunter så sjunger Dylan orden så övertygande, så grundat i hans egen stil, i hans egen övertygelse, att det låter som om varje stavelse var skriven med hans eget hjärteblod.

Bra är inte ordet.

Read Full Post »

pet-sounds-stefan

                                   Pet Sounds-Stefan

Det är Pet Sounds-Stefans fel att jag känner mig som om jag vore John Turturro i bröderna Coens utmärkta långfilm Barton Fink, där en vänsterintelektuell judisk pojke från New York åker till Hollywood och drabbas av skrivkramp av femte graden.

Som sagt jag känner mig som Barton Fink och allt är Stefans fel. Idag berättade han nämligen att han följer bloggen dagligen och omedelbart smög sig en kvävande och krävande känsla av prestatonsångest på.

Nästa gång du är i krokarna så kan du väl titta in till Stefan och skrika nåt i stil med ”Get a life, punk!”.

Tack på förhand.

I morrn är det osäkert om jag får ur mig nåt. Å andra sidan kanske ni kära läsare skulle se det som en nåd att stilla bedja om.

Tills dess.

berntfink

                           Bernt Fink

Read Full Post »

Older Posts »