Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘predikan’

Förstår att det här blir tjatigt, men jag tycker som sagt att rabbin David Lazar är rätt man för jobbet.

Här hans predikan från i lördags. Den är mycket bra.

Slutet av Sefer Sh’mot – Andra Moseboken – är fylld av detaljer om Mishkan – Tabernaklet,
eller det flyttbara Templet. Många kapitel beskriver först i detalj alla delar och byggplanen
som Gud gav Moses, sedan själva uppförandet, som genomförs av Betzalel. Slutligen, vi läste
alldeles nyss, att när de sista bitarna sattes ihop, övertäcktes tabernaklet av en molnsky och
Guds närvaro fyllde Mishkan – och uppfyllde det så att Mose inte kunde gå in!

Du kanske har sett de vackra fotografierna på prototyper av Mishkan (Tabernaklet) som
några israeliska konstnären en gång skapat, eller kanske bara genom att uppmärksamma den
detaljerade beskrivningen i dessa sista kapitel av Andra Mosebok, har du ifrågasatt om detta
verkligen har ägt rum.

Här är folket Israel, de flyr från egyptierna, upplever Guds närvaro vid Sinai, törstar efter
vatten, hungrar efter mat, och så avstår de från allt för att samla guld, silver, koppar, läder
och trä (nämnde jag att de är i öknen?!) för att bygga upp detta mycket komplexa bärbara
tempel! Låter det realistiskt?! Naturligtvis låter inte heller de plågor, delningen av havet eller
mottagandet av lagen på Sinai särskilt realistiskt!

Och kanske det är min första punkt: Vi är inte här för att lära oss historien – det vill säga en
verklighetsnära bild av vad som hände, som en videoinspelning, eller förstasidorna i en
tidning. Jag menar inte att detta inte är en helig text, det är det verkligen! Men dess betydelse
ligger inte i själva återspeglingen av händelsen utan snarare i hur många tolkade det som
hände med dem – hur Gud var en del av deras liv. För vissa var det Moses som skrev ner
dessa intryck av vad som hände, med Guds ord som kom till hans öron. För mig var det olika
författare, eller grupper av män (ja, tyvärr var det, liksom allt annat i västvärlden, fram till
1960-talet, mansdominerat) som under flera århundraden lade till och redigerade den
bibliska texten.

MOSES KANSKE INTE HAR EXISTERAT HISTORISKT SETT, MEN HISTORIEN HAR
BERIKATS AV HANS PERSONLIGHET OCH UNDERVISNING

En troende och engagerad Jude behöver inte, enligt min mening nödvändigtvis tro att Gud inspirerade Moses
och de andra profeterna att skriva Tanach. Men en iakttagande (och jag menar inte
nödvändigtvis detta i traditionell mening) och engagerad jude måste verkligen delta i den
pågående dialogen angående dessa ord. Detta är min tolkning av Halacha, förflyttning: Vi
förflyttar oss genom våra liv – ja, det judiska folket, förflyttar sig, genom sin historia, inte
genom att blint lyda dem som skrev och talade före oss, utan genom att engagera oss med
hjälp av dem, prata med dem, vilket ofta leder till rakt motsatta slutsatser, till att vara oense
med respekt.

Vi ser på berättelserna och Torahs lagar för att få inspiration för vårt eget liv:
Mose byggde inte Tabernaklet själv, även om det var han som uppdrog Betzalel att göra det.
Och även om Moses enligt Midrash (Tanhuma Buber, P’kudei 8) var den ende som verkligen
visste hur man satte ihop hela konstruktionen, så var det leviterna som satte ihop och tog
isär den varje gång Israels läger flyttade i öknen. Likaså kom allt material från folket självt,
guld, silver, koppar, tyg och skinn, allt hade folket bidragit med, både kvinnor och män.

MOSES GJORDE INTE DET HÄR ENSAM (Och det kan inte en rabbin heller göra!)

En religiös ledare kanske vet mer, han/hon kan vara
mer begåvad, inspirerad, kreativ och karismatisk, men en religiös ledare är bara framgångsrik,
när hon eller han kan använda dessa gåvor som ett verktyg för att nå andra. En ledarens
jobb, enligt min åsikt, är inte att göra åt andra, utan att möjliggöra för andra!

Och vad var det med Miskans själva konstruktion? Så många olika material, färger och stilar!
Det var Philo från Alexandria (och senare Josephus) som tolkade att de olika delarna
tillsammans representerade hela kosmos, och att den ordning i vilken varje del passar
perfekt in i en större helhet i själva verket var ett uttryck för Skapelsens fullkomlighet. Vi
känner också ofta trygghet och en ”helhet” när vi följer den religiösa traditionen. Kanske är
det därför många av er känner er trygga medan ni sitter här i synagogan, lyssnar på och
sjunger de välbekanta orden och melodierna i bönboken.

Många har kommenterat hur egendomligt det är att vi har K’ruvim, dessa små änglalika
figurer, som sitter ovanpå den heliga Arken och som är invävda i tyget i förhängena. Är detta
inte avgudadyrkan?! Är detta inte en del av den kultur som israeliterna flydde från?!

Det är Maimonides som lär oss i Moreh Nevuchim – ”Vägledning för de förvirrade”, att det
ligger i människans natur att gå igenom processer. Om, Moses när han skriver om djuroffer,
skulle ha presenterat en religion för israeliterna som inte omfattade denna primitiva typ av
ritual, så skulle det ha varit samma sak som om en profet på den tiden, för nästan tusen år
sedan, skulle presentera en ny religion som inte omfattade bön och fasta!

Ta denna magnifika Stora synagoga, så vackert ritad av Fredrik Vilhelm Scholander, och invigd
år 1870, i betraktande. Man finner en kombination av vad som var tänkt att vara både det
gamla och det nya: många av inslagen i byggnaden påminner om det assyriska, eller
åtminstone någon sorts antik Främre orienten arkitektur, andra delar är delvis gotiska – eller
nygotiska, en del t o m moriska. Trots detta återspeglas inte någon av ovanstående stilar på
ett komplett sätt. Kanske Scholander medvetet försöker förmedla budskapet om gammalt
och nytt tillsammans?

Jag vet inte om Rabbi Lewysohn satt tillsammans med Scholander på samma sätt som Toran
berättar att Moses förklarade för Betzalel om Mishkan, men jag vet att den här byggnaden
ger mycket inspiration!

GUDS NÄRVARO i denna byggnad – hur skulle den kunna kännas?

Vi läser också att Mishkan var fylld med k’vod Adonai, Herrens härlighet. Vad skulle det
betyda för oss här i dag, att tala om denna Mishkan, att denna synagoga är uppfylld av Guds
härlighet?

Är det när chazzanim och kören skapar vacker musik? Är det under Rosh hashana och Jom
Kipur, då varje plats är fylld? Är det när orden i Torah som läses här motiverar dig att gå ut
och göra världen till en bättre plats?

Vi har alla våra egna svar på den frågan, men en sak, tror jag är säker: Vi hoppas att Herrens
härlighet inte kommer att vara sådan att ingen får komma in – vilket var fallet med Mose.
Sant, är kanske det, att de av er som kommer hit varje Shabat undrar var alla andra är?
Kanske är de rädda? Kanske känner de att Guds närvaro är så övermäktig att det inte finns
någon plats för dem?!

Eller så kanske de känner att Guds närvaro INTE finns i denna byggnad. Jag vet inte, men jag
tycker att det värt att fråga dem. Nu hejdar man inte bara någon på gatan och ställer denna
typ av fråga. Kanske är det bäst att diskutera detta i förtäckta ordalag – och det är vad jag har
gjort och kommer att fortsätta att göra under mitt besök här i Stockholm. Det är vad jag har
försökt att göra under min rabbinska karriär – att fråga folk var de ser Gud i sina liv, och var
de inte ser Gud. Jag frågar om de skulle vilja finna Gud i sina liv och hur Gud skulle kunna
vara.

UTSIKT FRÅN SYNAGOGAN

Till skillnad från Mishkan har denna bönesal många fönster.

Den babyloniska Talmud (Brachot) citerar R. Yohanans regler att man inte får be i ett
hus som saknar fönster, som han lärt av historien om Daniel, om vilken det har sagt att
han gjorde fönster i sin bostad som vette mot Jerusalem, i den riktning han skulle be.
Rashi tolkar att R. Yohanan menar, att man måste kunna se himlen och därmed tänka på
Gud i himlen. Jag är inte riktigt säker på hur mycket av himlen man ser här i Sverige vissa
dagar, men vi är alla medvetna om denna tanke i religiös arkitektur, särskilt i alla högt välvda
tak i många kyrkor.

Dock tolkar Rabbi Avraham Yizhak HaCohen Kook, den första överrabbinen i Palestina,
detta talmudiska avsnitt på ett annat, och enligt min åsikt, mer meningsfullt sätt:
Även om det är sant att bönen i huvudsak är introspektiv, är det omöjligt att nå
uppfyllelse utan att se och ta omvärlden i betraktande.

En person vars bön inte har kontakt med omvärlden kommer aldrig att nå den
högsta nivån av bön, som är avsedd att få oss alla medvetna om världen och få
oss att handla i enlighet med Tzedek v’meisharim – det som är rätt och riktigt.

Även om Stockholm är en väldigt trevligt plats och Sverige en välfärdsstat som faktiskt
verkar fungera, är vi fortfarande skyldiga enligt Harav Kook, att bevara omvärldens problem i
vårt medvetande medan vi ber här i denna Mishkan.

Denna byggnad är en plats där Toran blir läst och lärd, den är en byggnad där församlingen
samlas för att be och engagera sig i religiösa seder och bruk och den kan, om vi bara är
öppna för att så sker, vara en plats som inspirerar oss att gå ut och laga världen:

Torah, Avodah v’G’milut Hasadim – de tre pelarna i världen, i människans existens.

Och eftersom världen inte är helt judiskt, innebär detta att vara öppen för visdom, andlighet
och det allmänna samhällets utmaningar i stort. Det är därför det är så viktigt att inte bara
arbeta bland oss själva, utan också vända oss utåt, åtminstone då och då, och ta våra
muslimska, kristna, buddhistiska, hinduiska och alla andra grannar i hand för att möta de
stora utmaningarna i vår generation.

Midrash (Midrash Agadah, Buber) förklarar att Mose inte kunde komma in förrän han
kallades att göra det – eftersom de första orden i Tredje Moseboken, וַיִּקְרָא אֶל מֹשֶׁה , berättar
om att Gud kallar på Moses.

Det är upp till var och en av oss att göra en ansträngning för att höra Guds röst kalla på oss.
För vissa är det bön i synagogan, såväl som uppskattning av judisk konst och kultur, som
lockar oss till en gemensam judisk upplevelse. För andra är det studiet av Toran och all
intellektuell strävan är ”upplysning”, enligt västvärldens synsätt. Och det finns några som
brinner för att befria mänskligheten från de förtryckta, att rätta till orättvisor och lindra
smärta, att se att varje människa har skapats till Guds avbild.

Vi har kanske alla olika sätt att höra Guds röst på, och det är vår plikt att lyssna, så att vi alla
kanske får gå in i Mishkan.

Shabat Shalom!
Rabbin David Lazar

Read Full Post »

Rabbin Stuart Altschuler har jobbat som gästrabbin i stora gogan här i Stockholm under helgdagarna. Och hans formuleringskonst har fått ett enormt gensvar.

Här är en av hans predikningar, om du inte hade möjlighet att komma och lyssna.

”Kommande utmaningar – Vad ber vi om inför detta år?

Adonaj Imachem, Kära vänner i denna fantastiska församling – Shana tova – ett gott år, Shana metuakah – ett sött och välsignat år till er och era kära, ett år fyllt av lycka, tacksamhet, god hälsa, närheten till familj och vänner, fred och uppfyllda drömmar.

Detta kommer alltid att vara en speciell plats för mig, min familj, Ella och Micah – vi har fått vänner här, som kommer att förbli våra vänner för alltid, tack igen för ert varma och hjärtliga mottagande. Det är en sann ära att få officiera som er rabbin under Jamim Noraim, den heligaste tiden på året.

Samma, tidlösa spörsmål återkommer – våra böner, våra studier, våra tankar – som de gör varje år: Frågor om vårt förhållande till Gud, vår strävan efter Teshuva, att finna verklig ånger för de synder vi begått under det gångna året, erkännande av vår rädsla, vårt hopp om att en förnyad tro på livets godhet ska segra i våra liv och i livet runt omkring oss.

De Stora Helgdagarna markerar vår ständiga strävan efter att förbättra oss själva, att bli mer hängivna godhet, kärlek, förlåtelse och medkänsla. Det är de globala tvistefrågorna vi konfronteras med, frågor som verkligen rör vårt liv:

Det utbredda och pågående kriget mot terrorism, hat, och särskilt, antisemitismen, det konstanta hot som hela tider överskuggar vårt älskade Israel framträdde tydligt under det gångna året genom kriget i Gaza, det ökade kärnvapenhotet från den galna och alltid lika farliga teokratiska diktaturen i Iran. Och sedan var det valet av ny president i USA med det uppseendeväckande valet av Barack Obama, son till en svart kenyan och en vit mor.

Och det var frågan, som fick följder för vår kära församling här i Stockholm – demonstrationen mot Israel, en upprörande artikel som än en gång visade hur förnedring piskar upp anti Israeliska och antisemitiska stämningar här och på andra platser – Vi har våra galningar i USA också. Det viktigaste är de ständiga utmaningarna, att bevara och se till att vår dyrbara församling växer och utvecklas.

Och sen var det våra personliga angelägenheter: Några av oss fick uppleva bröllopslycka, att se våra barn uppnå framgång; fira Bnei mitvsa; uppleva födseln av ett barn eller barnbarn; några av er var med om en omflyttning, kärleksbekymmer, oro över framtiden, sjukdom, familjeproblem, och ja, förlust av nära och kära. Men det här är året som är olikt alla andra år, på ett speciellt plan: ekonomin, utmaningen att konfrontera det värsta ekonomiska klimatet i västvärlden sedan den stora depressionen. Jag är övertygad om att det har varit problematiskt här också; I USA har vi 10% arbetslöshet och en krympande budget – en fallande börsmarknad, banker som går i konkurs, värdeminskning av våra tillgångar, speciellt på fast egendom.

Min uppgift här är inte att vara ekonom, men ta upp några frågor angående vår förmåga att klara av en framtid, som inte kommer att bli som vi hoppades på bara för ett år sedan. Amerikanarna gör nedskärningar, går ut mindre, reser mer sällan, använder mindre bensin, och är mer uppmärksamma än någonsin på våra begränsade resurser.

Några iakttagelser för er att begrunda ikväll vid middagsbordet och efteråt.

1. Det finns en del positiva fördelar, p g a den förändrade ekonomiska situationen. Ella och jag, och jag är säker på att ni också, skär ner på alla de saker vi egentligen inte behöver. Vi har fortfarande mycket, men processen att ta bort det, som vi nu inser, att vi inte behöver, har gjort oss positivt medvetna om våra prioriteringar i livet – det vi alla värderar är vår tid tillsammans och vetskapen om att vår livskvalitet inte alls blir sämre av att vi sparar och skär ned.

2. Detta är en positiv sida, men det är också sant att den osäkra ekonomin har lett till att goda människor har fått lida, att de har konfronterats med verkliga misslyckanden och kriser i sina liv på grund av arbetslöshet, förlorad värdighet och förlorad tro på framtiden.

Jag delar Rabbi Yochanans visdomsord, som, i Talmud, noterade att ögat består av två delar – en mörk och en ljus del. Han observerade att människan bara kan se genom den mörka delen av ögat. Vad han menade var, att vi inte skulle ha kunnat se utan den mörka delen i vårt öga, och det är precis som med livet: det känns naturligtvis inte bra att misslyckas, att lida förluster, men som vi ofta erfar senare i livet, våra misstag och vår verkliga smärta kan ofta leda till att vi lär känna oss själva och kan se de möjligheter vi tidigare inte såg. Det är omöjligt att utvecklas om vi aldrig misslyckas.

President Obama höll i förra veckan ett tal till skolbarnen i Amerika inför skolstarten och påtalade för barnen att JK Rowlings, författaren till Harry Potter böckerna, fick sitt manus refuserat 12 gånger innan det till slut publicerades. Den berömde basketsbollspelaren från Chicago, Michael Jordan, sa: ”jag har misslyckats gång på gång i mitt liv. Det är därför jag har lyckats.”

Jakob, som lurade sin bror och vars liv blev förstört p g a hans försök att komma över den synden blev ”Israel”, han som brottades med Gud och segrade, haltande efter händelsen, men starkare på grund av det han gick igenom. Varje stor personlighet i historien – Lincoln, Churchill, den senare Ted Kennedy, Theodor Herzl, Moses… de misslyckades men övervann stora kriser i sina liv.

Vilka våra misslyckanden och bekymmer än var beroende på förra årets utmaningar, tänk på att våra misslyckanden idag kan bli den språngbräda som leder till framtida framgångar i våra liv – mer föresatser, beslutsamhet, tro, visioner och ökad tilltro på oss själva och Gud för att övervinna bakslag och misslyckanden.

Låt detta bli ett år till att omvärdera vår ”resumé” om vad misslyckanden och framgång handlar om. Jag hade en församlingsmedlem som kom till mig en gång efter att ha förlorat arbetet efter 25 år i samma företag.

Han sa, ”Rabbi, titta på min meritförteckning. Den är ganska tunn – det finns inte så mycket jag duger till därute och det finns föga värde i det jag kan erbjuda. Jag är totalt misslyckad.”

Mitt svar var. Vad?? Du har fel! Skriv ner det här i din meritförteckning på en gång! Du är far till tre underbara barn, du lever i ett fint äktenskap. Du är en fantastisk person, och som dina vänner har sagt mig, om det så är klockan tre på natten och någon behöver din hjälp, så finns du där för dem. Du ger av din tid och din kunskap för att hjälpa andra i nöd. Det ska också stå i din meritlista! Hur värderar du ditt andliga liv?

Låt denna ekonomiska kris lära oss att inte bara värdera vårt arbete…om vi gör det är vi inte mänskliga…det ligger mycket mer bakom framgång i livet än ett CV. Det kanske är därför vi besöker begravningsplatsen mellan Rosh Hashana och Jom Kipur…där ser vi inga texter som: ”Han var en fantastisk försäljare; han var en ytterst välrenommerad advokat”…NEJ: Vi kommer att se ord som; Min älskade fader, make, morfar/farfar som gav till andra och som kommer att saknas i våra liv.

Vi kommer att återkomma till temat ”leva med mindre” under helgdagarna, speciellt i min predikan andra dagen Rosh Hashana, så låt mig avsluta med denna tanke:

Om det är en bok som varje människa borde läsa om och om igen, så är det Victor Frankl’s ” Man’s Search for Meaning”. Dr Frankl, en lysande psykiatriker, överlevande av Förintelsen, ställde frågan i sitt sökande efter mening, hur överlevde folk psykologiskt Förintelsens fasor?

Svaret på den frågan gjorde Frankl känd med svaret: Du kan inte bestämma vad som händer i ditt liv, men du har alltid möjlighet att ge en mening åt det som händer i ditt liv.

Dr Frankl hade inga barn, och sade, att tragedin i hans liv var att han gav upp familjen för att kunna arbeta med det manus som var hans förnämsta verk och som blev klart precis innan han blev deporterad av nazisterna från Wien. Han stoppade hela manuset innanför jackan och tänkte att en dag skulle manuset, oavsett vad som hände med honom, tillvaratas och ge dr Frankl, odödlighet. När nazisterna förde honom till Auschwitz, tog de av honom jackan och med denna manuset. Efter att de tatuerat honom, gav nazisterna honom kläderna från en mördad intern… han stoppade ner händerna i fickorna och fann en bön… bara sex ord på hebreiska… orden i Shemabönen, utrivna ur en sidur. Frankl sörjde över det manuskript han aldrig fick publicera, men under sin tid i Auschwitz betraktade han om och om igen den utrivna sidan och förundrades över hur någon som upplevt nazisternas fasor kunde ta med sig Shemabönen, med dess ord av tro och hopp. Han kände att detta blev vändpunkten i hans liv i och med att han blev varse den stora insikt han kanske delade med orden i Man’s Search for Meaning, att vi människor har en otrolig överlevnadsvilja.

Särskilt det judiska folket, har lärt mänskligheten styrkans budskap… en enkel bön. Min bön för oss alla är, att vi också, kan känna efter i våra fickor och kanske hitta något lika värdefullt och meningsfullt som orden i trosbekännelsen: Shema Israel Adonaj Elohenu Adonaj Echad. Må Gud välsigna er alla med ett år fyllt av mening, hopp, inspiration, hälsa, lycka och fred. Amen.

Fler predikningar av Altschuler hittar du här.

Read Full Post »

Var i Gogan igår och lyssnade på amerikanska rabbinen Altschuler som är här och gästpredikar över Pesach.

Han pratade som vanligt bra och medryckande. Tog bland annat upp Eygptiernas dödskult med pyramider och balsamering. Kom för första gången att tänka på att kommunisterna i Sovjetunionen måste ha inspirerats av egyptierna med sin balsamering av Lenin och Stalin och Maosoleumet.

Altshuler satte också in berättelsen om uttåget ur Egypten i sitt sociala sammanhang, kampen för rättvisa, jämlikhet, allas lika värde och så vidare.

Han hade också en bra poäng i att frågan ”tror du på gud?” är felställd. Frågan är inte om du tror, utan på vilken gud som du tror på; må det vara en religiös, en politisk, en meritokratisk, en modernistisk eller en new age-gud.

Så långt var allt frid och fröjd.

Men sen tyckte jag nog att han halkade lite snett, den gode rabbinen, med reservation för att jag kan ha missupfattat honom. Hon drog nämligen en lans för judendomens unikitet kontra andra trosuppfattningar och politiska system. Att vi judar har ett särskilt uppdrag här i tillvaron att sprida ljus och rättvisa.

Så ser inte jag på det.

Judar har givetvis ett särskilt uppdrag att sprida ljus och rättvisa men det uppdraget omfattar också alla andra tänkande varelser. En del av oss försöker ta sig en den uppgiften, mer eller mindre framgångsrikt, medan andra skiter i saken.

Med andra ord är det inte meningsfullt, menar jag, att skära ut den judiska biten ur pajen och hålla upp den och säga att den skulle vara särskilt lyckad och god. Tvärt om tror jag det finns en normalfördelning av bra människor och idioter inom alla folk, nationaliteter och religioner, yrkesgrupper och klasser.

Jag kan med andra ord utan problem säga att jag kan ha mer gemensamt med en muslim än en jude.

Min enkla övertygelse är att det bara finns två slags människor, de bra och de dåliga och det gäller att koncentrera sig på de bra oberoende av ras, religion, kön eller nationalitet och strunta i idioterna.

Amen.

Read Full Post »

georgklein2

I lördags predikade Georg Klein, 84 år ung, i Stora Gogan.

Tror att de flesta av oss som var där njöt av hans lågmälda men explosivt intensiva talekonst.

Georg snackade om indentitet, kulturella skillnader mellan Ungern, Sverige och Israel och att behöva fly från sitt hemland.

Georg som är en mästare på att fånga stora sammanhang i några ord sa bland annat att ”Moder Svea tog emot oss flyktingar med öppna armar. Men hon omfamnade oss aldrig.”

Väl beskrivet.

Växlade några ord med mannen efter predikan och det visar sig att cancerforskaren har kvar sitt rum på KI och jobbar där – håll i dig nu – sju dagar i veckan.

Det visade sig att annat krutpaket, fotografen Lennart Nilsson, har ett rum i samma korridor som Gerog och även Lennart jobbar dygnet runt.

Vad än gubbarna går på  så skulle jag vilja beställa detsamma.

Nu har du också chansen att läsa Georgs kloka och vackra tankar.

Predikan hittar du på länkan nedan:

predikan2

Maceij Zaremba skriver intressant i DN om att det är svårt att bli svensk. Läs artikeln här.

Read Full Post »

Dagens Predikan

Det här pratade jag om i Gogan i dag, för dig som missade det:

”Jag tror att Gud finns på mycket närmare håll än vad vi ibland vill förstå. 

Visserligen kan jag respektera och till och med uppskatta den oerhörda vikt  och omsorg som vi lägger vid att läsa, vid att förstå och att tolka toran, den heliga skrift.

 

Vi anser till och med läsandet av toran är så viktigt att vi här i Stora synagogan tycker oss behöva fyra personer som hjälper till med läsandet av veckans avsnitt;

först och främst har vi den som fått en alija, som är kallad att läsa brachoten, välsignelserna, före och efter veckans avsnitt. Han eller hon ska helst också hålla handen på torarullens handtag för att riktigt känna närheten till den heliga text.

 

Sen har vi den som leinar, den som sjunger veckans avsnitt; det brukar vara Ken, Maynard, Paul eller Jonas, men ibland är det också andra personer som gör det.

Till höger har vi personen som med hjälp av jaden, den försilvrade handen, pekar ut orden i pergamentrullen som ska läsas.

Till vänster har vi så backup-personen som har samma text som i torarullen, men den här texten är  utmärkt med vokaler och sångtecken, så att den som leinar har något att luta sig emot om han eller hon kör fast.

 

Lite krångligt kan tyckas, men alltså ett uttryck för just den helighet som vi anser att toran utgör för oss judar. Å inget fel i det.

 

Men jag tror som sagt att vi också kan söka Gud på betydligt närmare håll.

Jag tror nämligen att Gud verkar genom oss människor. Å har du tur så finns Gud förkroppsligad hos din närmaste bänkgranne.

Heliga ögonblick och små mirakel finns överallt, givetvis inte bara här i synagogan, men även här i synagogan.

Det finns heliga män och heliga kvinnor. Det är jag övertygad om och jag tycker mig faktiskt träffa de allt oftare.

När en 84-årig man klev in i Synagogan för ett par månader sedan, i sin rock och hatt och med kameran på magen, så var det ett sådant ögonblick.  Mannen, vars namn jag glömt bort, är polack och räddade under kriget flera judar undan Hitler. Nu hade han rest till Sverige för att hälsa på en kvinna som tack vare hans insats kunde fyllde 90 år.

Efter gudstjänsten följde mannen och hans son med upp till sessionssalen för kiddush. Morton hälsade honom välkommen med några vänligt improviserade ord. Jag kan visserligen ingen polska men gick ändå fram för att trycka hans hand för att visa honom min uppskattning och respekt för det som han gjort.

För säkerhets skulle  gick jag fram till en mannen en gång till och tryckte hans hand, för jag tänkte så här; kanske kan han hans helighet smitta av sig en smula även på mig.

 Å det kan ju vara bra att ha så här i dessa orostider.

 

Men jag kan också uppleva ögonblick av helighet när jag växlar några ord med en främling i kön till Seveneleven, eller när jag får ett leende från en främling i en gatukorsning.

 

Och även de här oplanerade mötena med främmande människor har jag lärt mig att uppskatta allt oftare; även de här mötena ger mig en känsla av att gud verkar genom oss och att det faktiskt finns en möjlighet för två människor att räcka varandra en hjälpande hand.

 

I veckan blev jag ombedd av Expressen att skriva en text om Israel och Hamas, apropå allt det hemska som händer där nere. Jag tänkte först tacka nej till erbjudandet, men så blev jag övertalad av vår dotter Debbie att skriva något.

Så här lyder avslutningen av den texten:

 

Ibland tror jag att det bästa vi kunde göra är att sluta intressera oss för dessa två irriterande bråkstakar, lämna dem i fred på skolgården, så kanske det hela skulle avstanna av sig självt. Finns det ingen publik, finns det kanske inte heller någon mening med att fortsätta att slåss. Vad vet man?

Vad jag vet är att skolgården man slåss på är mycket liten. Niklas Ekdal skrev en bra grej på DN:s ledarsida häromdan, där han jämförde raketbeskjutningen av israeliska städer från Gaza med om det skulle regna ner 80 raketer om dagen över Stockholm från Åland.
Men avståndet mellan Åland och Stockholm är drygt tio mil. Avståndet mellan palestinska Gaza och israeliska staden Sderot är bara två kilometer.
Det är alltså snarare som att vi på Söders höjder i Stockholm skulle ställa upp våra kanoner och beskjuta folket på Östermalm. Inte konstigt att folk blir tokiga.
Det är alltså mycket mycket trångt i den här delen av världen. När vi var och hälsade på våra svenska kusiner i Jerusalem för några månader sedan så hörde vi den muslimska böneutroparen lika bra som vi hör glassbilen hemma. Så tätt inpå varandra lever dessa två folk som fortfarande är i krig med varandra.
Jag är övertygad om att det kommer att bli värre innan det blir bättre.
Finns det något hopp? Ja det finns alltid ett hopp, och hoppet kommer som alltid från att människor tröttnar på att lyssna på sina ledare, tröttnar på att deras döttrar och söner offras i en meningslös politisk och religiös retorik. Tröttnar på att andra ska bära deras öde i sina cyniska händer och i stället själva bestämmer sig för att se den andre, se att det bara finns förlorare, inga vinnare, så länge det här bråket, det här mördandet, pågår.
Efter att min mamma mördats av en där palestiniern år 2002 så gjorde jag en dokumentär för TV4 som heter ”Min mamma mördades av en självmords-bombare”. Jag fick många rörande och uppskattande reaktioner från folk som sett dokumentären. Det händer faktiskt fortfarande, tre år sedan filmen visades första gången, att främmande människor kommer fram på gatan och tackar.
Och det är trösterikt och det inger hopp.
Och det som gladde mig mest är det mejl som jag fick från en svensk-palestinsk kvinna, knappt 30 år gammal. Hon skrev att hon i flera år bedrivit studier på universitet i Stockholm om konflikten i allmänhet och den palestinska kvinnans situation i synnerhet. Men att konflikten, den olösliga, hade gjort henne deprimerad och att hon till slut givit upp sina studier för att i stället jobba med något mer handfast. Men att min film, för första gången på flera år, hade gett henne en känsla av hopp.

Och det kändes bra att höra.

Shabat shalom.” 

Tyckte predikan gick hyfsad, även om Karlis tyckte att jag skulle kört lite mer tryck i leveransen och Paula retade sig på att jag drog mig i skägget hela tiden.

Gladde mig särskilt åt att mina icke-judiska kompisar Runar, Magnus, Peje, Sara, Johan , Tanu och Göran tagit av sin fritid för att  komma och lyssna. Robban ringde omtänksamt nog och frågade hur hade det hade gått.

Allt gott.

 

Read Full Post »