Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stockholm’

Församlingen i Stockholm söker som bekant en rabbin till stora gogan och det är ingen hejd på vad denne arme man eller kvinna ska uträtta.

Just nu är David Lazar här och nagelfars. Församlingen har gjort i ordning ett besöksprgoram med inbokade möten, minut för minut, som vore han president Obama.

Och det klart frågar man efter folks uppfattning så får man lika många uppfattningar som det finns människor. Inte för inte brukar vi säga ”två judar och tre uppfattningar”.

Många verkar imponerade av Lazars drive, charm, vision och inspirerande tal om förändring och förynelse för den judiska församlingen i Stockholm.

Han höll en finfin predikan i lördags som rörde åtminstone mig till tårar.

Men många ställer sig ändå frågan ”Är han rätt man för Stockholm?”, vilket brukar vara ett snyggt sätt att gömma sin egen kritik bakom en tänkt tyst majoritet.

Farhågor saknas tydligen inte:

”Han är en hippie med hästsvans som inte är tillräckligt representativ för församlingen. Skägget är för yvigt, kläderna för slashasiga. Kan han lära sig svenska? Kan han lyssna?, Han är för flummig, för radikal, för dominant” usw, usw.

Visst, nobodys perfect, men vi behöver Lazar betydligt mer än vad han behöver oss.

Annonser

Read Full Post »

Stockholms judiska församling har i ett par års tid försökt rekrytera en ny rabbin. Det har väl gått sådär.

Först skulle det bli en kvinnlig  rabbin, Koster. Men hon hoppade av. Sen skulle det bli en snubbe, Altshuler, men även han ångrade sig. Sen fastnade vi för en Stas någonting från det gamla Sovjetunionen. För egen del tyckte jag killen verkade oerfaren och hans predikan var lika spännande som att se färg torka, vilket jag bloggade om för ett par månader sen.

Det var ju givetvis fel, fick jag förklarat för mig, killen är visserligen ung och oerfaren, men desto mer formbar och prestigelös vilket var precis vad församlingen behövde, fick jag det förklarat för mig.

Nu har har alltså även Stas ratats. Anledning; för ung och oerfaren.

Vad var det jag sa, skulle en mindre man vara böjd att utbrista.

Men det var inte det, utan det som irriterar mig som klåda är att killen, Stas alltså, hängs ut på längden och tvären i tidningen Dagen såväl som i församlingens information till oss medlemmar.

Jag menar, jag behöver inte veta i detalj varför en rabbinkandidat inte får jobbet, det har ju inte med att göra, det räcker med att slå fast att han eller hon inte passade. Punkt.

Nu sprids ryktet  blixtsnabbt i resten av den judiska världen att ”Stockholm ska man passa sig för att söka jobb i, här man hudflängd och kölhalad och rullad i tjära och fjädrar. Passarej.”

Bra är inte ordet.

För egen del tycker jag att jobbet ska gå till rabbin David Lazar, han är bäst.

Shabat shalom.

Kölhalningen i Dagen här.

Read Full Post »

Stod utanför Östermalmshallen och väntade på en kompis när Tommy Seidefors, som en gång i tiden tjänade sin sporrar på Rönnbergs reklambyrå, rundade hörnet och utbrast ”Står du här och säljer Situation Stockolm?”  när han fick se mig.

Och varför inte.

Tommy passade också på att bjuda på senaste Östermalms-vitsen, apropå krisen.

– Vet du vad Östermalms nya tidning heter?

– Nä.

– Situation Strandvägen.

Slut.

Read Full Post »

amosoznewyorkcity2004_400

Författaren Amos Oz har varit  i stan. Os är som bekant från Israel och nämns ibland i samband med spekulationerna om vem som ska få nästa Nobelpris i litterlatur.

Han utfrågades på ett utsålt Kulturshuset här i Stockholm och ska ha berättat att han har två pennor, en blå för politiska texter och en röd för litterära. Fick då frågan om han inte någon gång blandade ihop pennorna varpå Oz ska ha svarat:

”Nej det vore som om att blanda ihop sina roller som gynekolog och älskare.”

Vilket onekligen var fyndigt sagt.

Nåväl, fick höra att någon som kallar sig för Kulturaktivism skickat runt följande mejl till alla på Sveriges Radios kulturredaktion. Det är skrivet av någon som är uppenbart insatt i ämnet och som vet att föra pennan.

Det går  inte att direkt avförda mejlet som rasistiskt, fördomsfullt eller antisemitiskt, utan texten balanserar sig hela tiden igenom på rätt sida av någon slags anständighet.

Man får läsa ända till sista stycket innan skribenten avsöljar sig som den antidemokrat han eller hon uppenbarligen är.

För varför skulle inte en författare från vilket land som helst få resa fritt i världen och fritt få uttrycka vilka åsikter som helst.

Trams.

Här har du i alla fall texten så att du kan studera hur man sätter ihop en infam text.

 

”Hur botar man en Amos Oz

En del svenska tidningar skriver om Amos Oz att han ”länge gått i bräschen för den israeliska fredsrörelsen” eller att han ”tillhör den israeliska fredsrörelsen som aldrig försummat ett tillfälle att kritisera landets politik”.

Sanningen är emellertid att Amos Oz, i likhet med många andra i den avsomnande fredsrörelsen i Israel, stödde både det andra Libanonkriget 2006 och attackerna mot Gaza i vintras.

Vi bör vara på det klara med att Amos Oz och alla andra som har försvarat Libanonkriget och attackerna mot Gaza därmed också försvarar brotten mot internationell rätt och den israeliska arméns krigsförbrytelser. Amos Oz har i likhet med alla andra som förespråkat dessa krig – och tror på att det är rätt att döda hundratals och lemlästa tusentals oskyldiga – har ingen rätt att tala i humanitetens och moralens namn. Amos Oz och de som genom sitt aktiva eller passiva stöd gjorde det möjligt för politikerna och den israeliska armén att genomföra dessa krig kommer att tvingas att bära Kains märke i pannan efter krigen.

Kärnan i Amos Oz förhållningssätt till den israeliska statens olika krig är ett av statens Israel mest ömt omhuldade nationella myter, nämligen ”Skjut och gråt”. Skjut först, begå brott mot folkrätten och fäll sedan tårar över det hemska man tvingats göra – det är formeln som gjort det möjligt för generationer av israeler att delta i ockupationen av och förtrycket mot palestinierna; att begå folkrättsbrott och ändå sova gott om natten.

Amos Oz besök här i Stockholm fungerar med eller mot hans vilja som ett propagandajipo för staten Israels falska humanistisk image. Amos Oz och alla andra som är eller låter sig användas som instrument av staten Israels propagandamaskineri är inte välkomna i Sverige.

Kulturaktivism”

(tipstack till Anders och Negar)

Read Full Post »

lånade the band-boxen av micke.

43 spår och allt är väl inte guld, men mycket är mycket bra och en del är överjälvligt bra.

fantastiskt skickliga musiker på piano, orgel, bas, trummor och elgitarr.

tre särpräglat underbara röster.

en energi, en pigghet, en karneval av musikaliska bergochdalbanor och karuseller som ibland gör att man nästan ramlar av stolen.

bra låtar och fantastistiska texter

allt det här och mycket mer bjuder Richard Manuel, Garth Hudson, Rick Danko, Levon Helm och låtskrivaren Robbie Robertson på.

men det som verkligen knäcker mig är deras mästerverk The Weight, en låt som Robertson skrev 1968.
här har producenten john simon – vad gör det geniet idag? – tämjt de här fem vildhingstarna till att spela en stram tillbakahållen fuga a la bach


arrangemanget är asketiskt, i stället för neon, blinkande lamopor, karuseller och sockervadd bjuds vi här på ett bibiliskt landskap i svartvitt, fårö, bergman.

robertsson knäpper bara på en akustisk gitarr, manuel struttar entonigt på pianot, hudson genialiska orgel finns inte ens med, enda extravagansen är ett fett eko på helms pukor

annars är det de särpräglade rösterna som bär fram låten

helm och danko turas om att ta hand om solostämman, medan den bästa av de bästa, richard manuel, bara körar i refrängen, men gör det så överjävligt bra att han ändå lyckas blåsa de andra två av banan

när de 1970 (eller var det 71?) kom till konserthuset i stockholm satt både micke och jag i publiken och njöt och båda minns vi robertssons svar när publiken började skrika requests:

”We´re gonna play them all!”

http://www.youtube.com/watch?v=XY_5JOEmFK0

och en  liveversion:

http://www.youtube.com/watch?v=2-xQoNDFwlE

Read Full Post »