Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘together through life’

DSC00501

                                 Foto: Josef Koudelka/Magnum Photos

Beyond here lies nothingDylans nya Together through life är en hypnotisk mollblues med George Reciles rullande trummor som motor och en bit in i låten hörs en enda gitarrton som bär hela ekipaget.

Det är lite oklart var någons stans som låten utspelar sig. David Hidalgos dragspel antyder ett texmex-fik, trummornas rumba doftar sydamerika, medan trumpetarna mer för tankar till låter ett zigenarband, liknande Josef Koudelkas foto på en zigenarorkester som som finns avbildad på skivomslagets baksida.

Men det man ska hålla lite extra utkik efter är Mike Campbells utsökta blues licks som dekorerar låten från första till sista ackord. Och framför allt vid 2:17 (2:12 på CD:n) händer det märkliga saker. Campbell överraskar plötsligt sig själv, gitarren förvandlas för några sekunder från en loj gungstol i mississippi till en svetslåga. Eller kanske till de där trumpetstötarna som fick Jerikos murar att rasa.

Utbrottet varar bara några sekunder, men tonen är som att ballongspränga ett hjärta företställer jag mig, så att hjärtat ditt kan slå lite friare och lite lättare.

Bra är inte ordet.

Annonser

Read Full Post »

together-thru-life

Var inne på Pet Sounds och köpte Dylans nya, ”Together through life”. Stefan tyckte att Bruce Davidsons 50-talsbild på omslaget påminner om Levis-reklam. För egen del blev jag sugen på att köpa en stor amrikanare för att själv pröva på lite hångel i baksätet.

Stefan filosoferade att ungdomarnas uttryck ”hångla upp” antyder ett ojämlikt förhållande, där den ena utnyttjar den andra.

Begrep jag väl inte så mycket av, men nu var det egentligen plattan det skulle handla om.

Har hittills bara lyssnat tiotalet gånger på plattan, men bitvis låter det bättre än på länge, inte minst tack vare David Hidalgos blues- och cajundoftande dragspel.

Som vanligt är inte allt på plattan bra, här finns en och annan transportplatta. Men till och med på Dylans minst inspirerade plattor finns det alltid ett par grejor som gör det hela värt det ändå; på ”Empire Burlesque” var det Dark Eyes, på ”Knocked out loaded” var det Brownesville girl och på ”Under the red sky” Born in time.

Men det verkligen intressanta med nya plattan är Dylans framförande av sångerna, av texterna närmare bestämt. Trots att han skrivit texterna tillsammans med Grateful Deads Robert Hunter så sjunger Dylan orden så övertygande, så grundat i hans egen stil, i hans egen övertygelse, att det låter som om varje stavelse var skriven med hans eget hjärteblod.

Bra är inte ordet.

Read Full Post »