Ikväll sitter Sarah Lindtroth på planet till London och någon hemlig superduperproducent som upptäckt henne på myspace.
Vi andra vet redan att du är toppen. Lycka till, Sarah!
http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=106473273
Ganska surrealistisk upplevelse. Till att börja med hur kroppen faktiskt fungerade halvt sovande, halvt uppe i varv av nervositet och peppande goda tanter i skallen. Pappa har en underbar liknelse från hans ungdomens år i Göteborg som musikhögskole student, när polaren bjöd på kaffe och stark sprit, hur hela kroppen liksom blev skev, halva kroppen sov av alkoholen, och halva kroppen var på gång av koffein. Han måste varit från norrland den där polaren, dom gör sånt där, har jag hört.
Alla är jätte trevliga i London och allt kostar extra, men då personerna som meddelar om den extra kostnaden meddelar med ett leende, och just det att man faktiskt är i London gör att allt genast blir förlåtet. Kultiverade människor, engelsmännen. (Hela det här partiet har endast behandlat hotellet och hotell personalen, men då jag gillar att kategorisera människor får de tala för hela englands befolkning).
Stor producenter börjar dagen sent och gillar crackers, det är charmigt. På hans hälsnings fras ”Hello Sarah, wow,you look like a movie star” fick jag fram det skittöntiga ”Do I?” vilket har ätit upp mig de senaste dagarna, vaddå, som i ”nä, tycker du verkligen det, på rikigt?? Asså, äääärligt… Jag skäms som en hund. Men jobbet gick bra, jag hoppas han älskar mig mer än sina barn(kanske inte lika mycket, vore konstigt och opassande)och vill göra mig till nästa superduper stjärna. Själv ville jag mest stoppa ner honom i en liten ficka så jag kunde gå runt på honom jämt, han var så mysig, så kunde vi dricka starbucks kaffe hela tiden…
tack för frontrapporten, duktiga flicka!
när får vi höra resultatet?
för övrigt tycker jag att pappa verkar rätt skev fortfarande, till å från
allt gott
[…] Alla är jätte trevliga i London och allt kostar extra, men då personerna som meddelar om den extra kostnaden meddelar med ett leende, och just det att man faktiskt är i London gör att allt genast blir förlåtet. Kultiverade människor, engelsmännen. (Hela det här partiet har endast behandlat hotellet och hotell personalen, men då jag gillar att kategorisera människor får de tala för hela englands befolkning). Stor producenter börjar dagen sent och gillar crackers, det är charmigt. På hans hälsnings fras “Hello Sarah, wow,you look like a movie star” fick jag fram det skittöntiga “Do I?” vilket har ätit upp mig de senaste dagarna, vaddå, som i “nä, tycker du verkligen det, på rikigt?? Asså, äääärligt… Jag skäms som en hund. Men jobbet gick bra, jag hoppas han älskar mig mer än sina barn(kanske inte lika mycket, vore konstigt och opassande)och vill göra mig till nästa superduper stjärna. Själv ville jag mest stoppa ner honom i en liten ficka så jag kunde gå runt på honom jämt, han var så mysig, så kunde vi dricka starbucks kaffe hela tiden… Tidigare post läser du här: https://bernthermele.wordpress.com/2009/01/11/vi-haller-tummarna-for-sarah-lindroth/ […]
Haha, det menar du inte?
En Hermeles Dagbok 
Lämna en kommentar